Evening stroll

IMG_5187.JPG

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Jag duger inte åt lycka/ Märta Fohlin

Det finns en mycket stark, egen röst i Märta Fohlins debutroman Jag duger inte åt lycka. Genom de tätt, tätt skrivna sidorna är den samma. Det är mycket svårare än det låter, att behålla den. Poetisk, ordrik, vild i associationer och ganska krävande, faktiskt, eftersom den fordrar läsarens obrutna koncentration genom varje liten minsta formulering och det är också svårare än det låter.

Berättarjaget är en ung kvinna i den där transitartade tillvaron som är vardagsmat nu. Ingen får en klocka och blir vuxen när de konfirmerar sig längre. Hon har bagage, bland annat ett dråpligt beskrivet normativt liv med en ”perfekt” relation inkluderat samboskap med en man i ett vackert hem. Hon har flyttat till en större stad efter att ha vuxit upp i en mindre, lantligare, namnlöst allt. Det i sig gör läsningen ännu mer spännande och strapatsrik. Men det största äventyret ligger i jagets ständiga iakttagande blick, och människorna/ kvinnorna hon omger sig med, och att hon trots dem alla är så provocerande, befriande ENSAM.

Det är klubbar, vin, dans, söndagar hemma, tillblivande, relationer i ständig förändring. Bekräftelsebehov, självhat, gemenskap, väderlek, ljus. Återvändanden, drömbilder om framtiden, natur, samtal. Skrivandet är både en fristad, en underbar, hemlig, och en boja.

Jag tycker mycket om Märta Fohlins tonalitet. Den är abstrakt och extremt konkret samtidigt, som att höra någon som blir pigg av att röka weed beskriva världen, och sin tillvaro, och allt annat också, i flera timmar. Det är nästan mer en lång, vacker och smutsig dikt än en roman. Ett skarpt öga för mellanmänskliga relationer och hierarkier, en underbar mikroskopisk medvetenhet kring känslor, situationer och vad de förväntar sig och kräver av oss. Skärpan extra stickig eftersom berättarrösten är så solo. Hon är ensam, mitt bland människor, och det är självvalt. Av nödvändighet.

Samtidigt blir det också lite fällebenet för en ändå stark debut. Drivet framåt är inte helt solklart. Eller, för att vara rak: obefintligt. Man kan förvilla sig i texten ganska lätt: tidshopp, brist på disposition och en poetisk och spretig berättelse gör texten bitvis ganska besvärlig och liksom distanserad- som att den inte vill bli förstådd. Men samtidigt är strömmandet Jag duger inte åt lyckas styrka. Att det bara är att gå in i texten, svepas med och känna.

Jag läser det som en dikt och kan tänka mig att laminera flera meningar per sida.

(text publicerad i Borås Tidning)

Publicerat i texter, Uncategorized | Lämna en kommentar

Nicki Minaj mindfulness

longform-original-27368-1410568599-3 longform-original-10466-1410568789-3

Tack Jon Lax och Buzzfeed. Och Nicki Minaj såklart!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Migraine in the brain

Huset vi bor i nu hade fuktskador som fixades i februari, både i kök och badrum. Nu är det två fuktfläckar på väggen igen, inklusive en helt ny spännande fuktskada från handfatet (vi har en hink stående under röret nu, den är full efter två dygn). Lösningen på arbetslösheten i Sverige skulle kunna vara att bygga mer… um, brittiskt? Skit i fuktspärrar och sånt. Bara en tanke.

Annars: jag har idag unnat mig min vartannat-års migrän. Det är otroligt synd om mig som ni säkert förstår. Tyvärr känns det som om jag aldrig kommer att kunna använda mig hjärna igen, men det kan väl bli en ny utmaning eller vad det heter.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ika!

Vi har hundra gemensamma vänner och ändå var det först idag, i London, vi fick chans att prata ordentligt. Om hormoner, livet, skrivandet och sex. Älskar även när folks pappor kramar en första gången man ses. (Ikas pappa var dock inte med när vi pratade om sex.)

IMG_5168.JPG

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

A decent cuppa

Jag och te gjorde ett nytt försök idag. Givetvis är de underbara männen på kaffestället jag börjat hänga på BESATTA av te. Som ni är med ”goda viner”, typ. Dessutom håller jag på att få magsår av alla flatwhites jag bälgar i mig. Sådär fick jag stå och lukta och lyssna och så fick jag en extra speciellt vacker liten sked med Big Ben på, som egentligen är den ena killens privata, och ett litet gulligt timglas som visar exakt hur länge teet ska dra. Att ha socker i skulle vara ungefär som att be om en tesked heroin, så mycket fattade jag, och mjölk är väl ok men ”nothing I would recommend” så det förstod jag ju också att jag kunde slå ur hågen om de någonsin ska hälsa på mig igen. Testade ett svart och ett gult som hette något vackert. Det var ganska gott faktiskt. Ska dit i morgon igen och testa ett som ska smaka cederträ och lite tobak. Ska bli ett proffs. Det här kommer att bli en te-blogg, vänta bara.

IMG_5161.JPG

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Min vän Niko

niko

Jag har en god vän som heter Niko. Vi förstår varandra bättre än de flesta. När han skrattar vet jag att det är kul på riktigt och han är den bästa jag vet på att inse när det är dags att göra high-five. Det är ganska ofta dags för Niko och mig att göra high-five. Och ibland blir han sur eller arg, och då är han tydlig med det. Jag känner mig mycket nära honom trots att han är ett barn och jag ska föreställa vuxen. Hans kramar är de hårdaste, mest ärliga kramar jag någonsin fått tror jag. Niko föddes med Downs syndrom.

På en del av oss syns det att vi har någon sorts svårighet. Någon av oss har svårt att styra sina ben ibland, någon har svårt att styra sitt humör. Någon kanske ramlar, trots att den är proffs på att styra sin rullator eller så får någon panik för att den ser en död groda. Kanske har någon bara svårt att fylla i de fyra sista siffrorna när de ansöker om medlemskap i någon kundklubb.

Ofta när vi pratar om människor med någon sorts synligt funktionshinder, är det som att vi vill kompensera och låtsas att de är Extra Fina Människor. Vi beskriver dem som ”så himla glada jämt” och ”en gudagåva”. Jag tycker inte om att skriva ”dem” om personer som inte är exakt stöpta i det som kallas normalt. Normalt är för töntar. Vem är det, ens? Vem är normal? Jag räcker inte upp handen, gör du? Och i så fall: är du glad över det? PS: du är inte ens normal, ingen är det. Du kan möjligen kalla dig själv ”normalstörd”.

Ibland när jag hänger med Niko håller jag på att bli riktigt otrevlig mot folk. Det börjar koka i huvudet. Jag stör mig på de som glor, och på de som försöker dölja att de stirrar. Det finns de välvilliga leendena, som ändå känns som om de kikar på en gullig pandaunge. Eller de som viskar när de inte tror att jag ser. Jag vet inte om Niko tar notis om det. Vi är kanske upptagna med att göra gängtecken, dansa till Anton Ewald, kolla efter bra pinnar, provsitta gamla kungatronsstolar på någon loppis.

Varken han eller jag är bättre eller mer själfull än någon annan jäkel. Men Niko gör det tydligt för mig att man faktiskt får vara nästan hur som helst, och att det är okej att inte hymla med hur saker känns. Vi är ganska lika allihop, bara störda på olika sätt.

(text publicerad i Amelia)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar