I sin tredje skräckroman efter debutantprisnominerade Styggelsen och Oxfordrysaren Döden på en blek häst, plockar Amanda Hellberg fram en typisk litterär symbolbärare: huset. Som fysisk plats, förstås, men också som ett lämpligt kärl för rekvisita i både fast, flytande, psykisk och svävande form. Det gamla stenhuset Tistelblomman, en bit utanför byn i ett vindpinat skotskt hedlandskap, bär alla de klassiska kännetecknen för att kvala in som spökhus. Det är byggt i sten, det är mörkt, fyllt av mystiska krafsningar och skrapanden och ständiga skiftningar som får det att framstå som en egen organism.
Här ska stackars Maja Grå, som haft det rätt hektiskt i de tidigare romanerna, äntligen få lite lugn och ro tillsammans med sin älskade, konstnären Jack. De ska få hyra huset billigt mot att de renoverar lite och fixar det som behövs. Båda hoppas dessutom på att huset ska återföda dem som kreativa varelser; Jack har inte målat något på länge och Maja Grås barnböcker har det inte heller blivit mycket med. Men de hinner knappt kliva ur bilen innan kusligheterna börjar.
Amanda Hellberg lyckas sätta en obehaglig stämning redan från de första sidorna, och utan att överdriva den släpper aldrig riktigt det molande magknipet. Hon kan verkligen sitt hantverk. Jag önskar då och då att hon vilade i det ännu mer, att hon lät de vaga stämningarna och uppbyggnaderna ta ännu längre tid och få ännu större plats. Emellanåt får jag känslan av att hon skriver sig framåt, framåt, inåt i historien för att den är så spännande, och glömmer bort att läsaren behöver viss andhämtningspaus mellan hiskeligheterna för att fullt ut kunna mysrysa åt dem.
Med den lilla önskningen är det annars bara att konstatera att Amanda Hellberg får ihop det traditionellt förskräckliga med ett normalt, lojt vardagsliv på ett fint sätt. Hon lyckas skriva skräck i radhusområdet, och beskriver ett barnkalas mycket realistiskt utan att tappa spänningshuvudvärken. Dessutom är dialogen mycket bra, till och med ett barn med särskilda begåvningar låter rimligt- något som så ofta verkar omöjligt, (lex ”I see dead people”). Proffsigt, stämningsfyllt och rysligt.
(Borås Tidning, 1201..)
