Det är inte snutet ur snoken att se ut som en Kvinna

Tydligen är heteromän som klär ut sig till kvinnor fortfarande stor humor? Det kan kännas obegripligt, men plastiga peruker, läppstift utanför och håriga ben i stappliga klackar ska få oss att skratta åt diverse pjäser, bilder och filmer utan att tänka mer på vad vi skrattar åt.

En gång fick jag mina ögonbryn plockade av en transperson. Hen var så himla tjusig. Långa ögonfransar, perfekt smink, perfekt peruk i exakt den färg jag försökt färga mig till några gånger, långa ben och klackar som jag skulle kunna ge ett finger för att överhuvudtaget kunna gå i. Jag kände mig som en kossa på tre ben bredvid hen. Eller, en kalv med dålig smak och noll kunskap inom kosmetik och stil.

Jag har i perioder försökt anamma typiskt kvinnliga grejer för att känna mig stilig, eller åtminstone lite mindre skräpig. Klackar, foundation, locktång, plattång, läppenna, vaxning, ansiktsbehandlingar, tajta kläder, push up-bh och till och med en gång trosor som skulle ”hålla in magen”. Men jag bara snubblar i högklackat, känner mig kvävd av tungt smink, bränner mig på plattången (och sedan börjar det regna och mitt hår ser ut som helt vanlig fårull igen), alla läppennor jag ägt har jag tappat bort, vaxning gör för ont, ansiktsbehandlingar ger mig myror i benen, stränga bh:ar känns som om jag bär riddarrustning och ja, trosor som håller in magen får mig att allvarligt oroas över mina inre organ.

Det är inte så lätt att vara kvinnlig som det kanske ser ut när en proffsig transa är det.

Jag är en sucker för uppmärksamhet och komplimanger, men om jag inte kan springa till bussen eller klia mig i hela ansiktet på en och samma gång är det inte min grej. På bilden här bredvid har jag på mig ett par fantastiska klackaskor. Bilden ljuger er rakt i ansiktet. De där skorna har jag haft på mig en enda gång, och då stod jag helt still i en fotostudio. Jag ramlade inte! Alltid något.

Det vi skrattar åt när heteromän tar på sig kvinnokläder kanske är oss själva? Och hur mycket mer det krävs av en kvinna för att betraktas som kvinnlig, än av en man för att betraktas som manlig? För dem räcker det att inte bära rosa och inte gråta på bio. För oss är det mer som ett maratonlopp, i skor som är livsfarliga att springa i.

(Amelia 24, 2014)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

No sleep til Ho Chi Minh

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1868.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1873.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1891.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1905.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dags för Rebecka att tänka på Rebecka

När jag kom hem från Sverige blev jag sjuk för att jag som vanligt tryckte in för mycket grejer, både jobb och socialt, på fem ynka dygn när jag var där. Det är inte bra för mig att göra så, och det vet jag ju, men uppenbarligen har jag ändå svårt att låta bli.

Men idag gjorde jag en grej som fick mig att känna mig som typ, Malin Berghagen. (Alltså jag tror att hon jobbar skithårt och har hundra barn osv, men jag har ändå alltid bilden av att hon liksom kan ta vara på sig själv och känna efter när det blir övermäktigt och t.ex. åka till Oman och yoga då.) Jag hade lovat att lämna en ganska stor grej, synopsis och titel till min nya spökhistoria, till min förläggare. Senast i morgon. Hade tänkt göra färdigt som ett litet paket idag. Men så vaknade jag i natt och började oroa mig, och låg vaken en stund och tänkte till slut: nä, det här går ju inte.

Under hela mitt arbetsliv har jag i princip aldrig missat en deadline. En gång var jag sommarvikarie på Expressen Fredag och glömde trycka på en knapp innan jag gick hem, vilket på något sätt försenade något inkl en notis om Millencolin och det var tydligen pissdyrt. En annan gång hade jag helt normalt GLÖMT en krönika till Borås Tidning, men skrev en på typ två timmar (den blev bra ändå!) och hade dåligt samvete i veckor efteråt. Men så testade jag denna nya grej idag: mailade min förläggare och sa helt enkelt som det är. Jag hinner inte, eller orkar inte. Och hon ba: ”Okej, bra att du säger till, vi kör i januari istället!” Coolt. Känner mig nu mycket vuxen och mogen.

I morgon åker vi till Vietnam och jag funderar på att HELT VILT inte ens ta med mig datorn. Lex Rakel, min syssling, som i somras sa att jag skulle avhålla mig från att skriva i två veckor, så skulle det bli roligt igen. Och det blev det.

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Hej alla tjejer

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Konsten att skapa en tjej/ Caitlin Moran

Egentligen var det lite märkligt att Caitlin Morans Konsten att vara kvinna blev en sådan hypersuccé även i Sverige. Nog för att den är rolig och skojig och… hypervitsig, men den radikala åsikten att kvinnor är människor (och bitvis lite VÄL grunda/ tramsiga analyser kring städhjälp, porr och klackaskor) tänkte jag kanske ändå redan hade fäste i vad Julian Assange kallar ”the Saudi Arabia of feminism”.

Det råder en utbredd missuppfattning om att svensk feminism saknar humor, men den beror bara på att missuppfattarna uppenbarligen kollat i fel hylla på Bokus eller inte läst en tidning sedan mor fick Nils. Jag behöver väl inte ens nämna namn för er, men trots utbudet av politisk, feministisk humor på den svenska marknaden har brittiska Moran blivit något av Den Roliga Popfeminismens översteprästinna. Med den äran, måste jag säga. Förutom en skarp hjärna, flyhänt penna och sällsynt ordrikedom är hennes främsta vapen en halsbrytande humor.

Varför jag nu ens ska prata om feminism när det gäller en skönlitterär debut. En instinkt, kanske, herregud, vad man håller på. Jag tänker i alla fall undvika att beröra det faktum att historien i denna roman påminner ganska mycket om det jag vet om Caitlin Morans egen bakgrund.

Konsten att skapa en tjej (vi möts igen, oklatschig översättning av boktitel) är Morans första roman. Den handlar om Johanna, en tjock tjej som växer upp i en månghövdad, fattig familj i Wolverhampton. Hennes mamma är deprimerad efter oplanerade tvillingbebisar, hennes pappa är en gravt alkoholiserad, sedan urminnes tider aspirerande rockstjärna som det aldrig kommer att hända för. Johanna ägnar lejonparten av sin vakna tid åt att onanera. Sedan börjar hon skriva musikkritik för en fräck Londontidning, lär sig själv måla personlig eyeliner och hoppar av skolan. Där och då börjar hennes tillblivande som kvinna, eller människa. Hon har liksom alltid vetat att hon är ämnad för något annat än att upprepa sina föräldrars liv.

Det blir dumt om jag skriver att Johanna utforskar gränser och experimenterar inom dåligt leverne, för då tror ni att ni vet vad det här är för bok. Men det vet ni inte. Så jag skriver det ändå, för det är vad som händer, men Johanna är en Riktig Person, inte någon offrig sådan stackars självskadande flickkvinna som vi läst så många ofta platt förutsägbara berättelser om hittills.

Hon lever jävel, helt enkelt, men skriver och tänker och reflekterar också. Genom skriveri, superi, knulleri, lite upplyftande skandaleri och fultjack. Min favoritscen är när hon ligger med en person med enormt stor penis, drabbas av urinvägsinfektion, sätter sig i killens badkar, men vägrar hålla sig från efterfesten med något popband som han drar hem natten efter, så Johanna gör vad jag önskar att varje ung kvinna med urinvägsinfektion ska göra: tar på sig något litet på överkroppen och bjuder in alla i badrummet för att fortsätta röka cigg och dricka sprit.

Till en början får jag nästan panik för att det är så roligt, hurtigt och hejsan, på ett inte alltid njutbart sätt. Mer krampaktigt ROL ROL ROL hela hela tiden. ”Sluta skämta nu, gör vad som helst bara du slutar skoja, tänk på döden!” vill jag skrika. En krönika kan vara oavbrutet svinkul, men i romanform blir det närapå kvävande.

Men på något sätt bryter Moran sig ur sin humor-boja. Det ÄR kul hela tiden, men Johanna blir efter hand en riktig karaktär, med alla lager och komplicerade dubbelheter som hör till en trovärdig person. Inget moraliserande, inget duktigt förebildstjosan, lite knackig dramaturgi ibland och lite plottrigt kanske, men oavbrutet både underhållande och det som ni kallar ”tänkvärt”.

Sedan återstår översättningen. Det måste vara en mardröm att översätta brittisk humor, den är ju så intrikat inbyggd i själva språket att det knappt är möjligt att göra den ens i närheten av rättvisa. Dessutom, eftersom Bonniers inte kan riskera att folk läser på originalspråk innan de hinner ge ut succé-Moran på svenska: ett hastverk. Och förutom det så är det obegripligt hur ett förlag, som ändå gör åt en jävla massa träd, ger ut boksidor som medvetet görs oläsbara genom att man lägger in anmärkningsparenteser i löpande text? Det borde lösts på ett smart sätt. Nu innebär varje referens till någon annan bok (och Johanna läser mycket, så det är rätt många) att svensk titel, översättare och år sprängs in mitt i texten och helt pajar flödet. Herregud, igen, fast på ett trist sätt. Det här är en roman, inte en B-uppsats i sociologi. Men oavsett språk ni väljer: läs om Johanna.

(text publicerad i Borås Tidning, och detta LÅNGT INNAN jag fick uppdraget att intervjua Moran för Damernas Värld, så ni vet, om någon bryr sig om sånt fortfarande mer än jag)

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Ghostface

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1573.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1596.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1582.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1588.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1629.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1614.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1638.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1620.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1814.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1678.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_2157.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d4f/15841747/files/2014/12/img_1836.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Två veckor senare

Blåser bort det lilla dammlagret som samlat sig här. Jag har haft det så roligt de här två veckorna att jag blev snurrig i huvudet: träffat Sassa, Sara, Frans i Stockholm, intervjuat Caitlin Moran för Damernas Värld, spått, myst med mamma, David och min faster Ansi i Borås, köpt ett örhänge av hundra fjädrar, åkt tåg som kom i tid, blivit sminkad till oigenkännlighet, berättat för P1 om hur Borås förändrats sedan jag bodde där, blivit uppgraderad, varit på vintermarknad i skolan, firat jul med familjen Mustafa, köpt gyllene eukalyptus, fått frågan ”Do you do anything besides being Johannes’ wife?” på Shoreditch House, träffat Tove och Madonna, haft ett bra möte om en ny bok, fått 50 000 i stipendium från Författarfonden (TACK), snart läst ut Sluta röka-boken, kollat Paddington-filmen med Bodil, fått gredelin pedikyr av min favoritkvinna och insett att jag kan beställa samtliga julklappar från Amazon. Och något mer var det, men det har jag glömt.

Samtidigt är mitt London-liv så lunkigt och stillsamt, inser jag, att fem dagar runtkuskande i Sverige nästan tog knäcken på mig. Min stresstålighet är på noll. Och så nu detta med det politiska läget i Sverige? Vad fan händz. Det stressar mig också, och att jag ska resa på fredag igen. Men vem klagar, INTE JAG, bara på SD och hästen de red in på.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar