Delrapport

I morse fick jag veta att jag känner en som känner Idris Elba. Sedan tog jag den här bilden på mitt ”hår” i morgonsolen som lyste in genom köksfönstret och skickade till min kompis Mimmi som också har lockigt hår och beskrivit det såhär: ”Man vaknar och så har tre olika frisyrer haft straffsex i ens huvud under natten.” Här är min variant:

Bild 2014-11-24 kl. 09.41

 

Resten av helgen, om man med helg menar från i torsdags, har följande hänt: vi var i knashuset med en arkitekt, träffade en räv-hund, jag åt råbiff med Martin på Bistroteca, spådde Stephanie, kollade på en dokumentär om en familj som har två tigerungar hemma, övergav tanken på tigerungar och gick över till hund-längtan på lördagen när Tove var här med Belle och Bob, pratade om Pocahontas, Stockholm och Bali, och igår kollade Johannes och jag på nästan hela sista säsongen av Mad Men medan han strök skjortor och barnen bakade muffins inkl allt (=glasyr, jag väntar mig en stämning från Frida Boisen med vändande post) helt själva. I morse åkte Johannes till Stockholm för att ha galapremiär för Gentlemen, jag gick och läste en bok om en tjej som blev delfin med Bodil och hennes kompis Hanah i skolan och sedan dess har jag fått veta att jag känner en som känner Idris Elba, att Idris Elba brukade frekventera The Birdcage, att jag kanske åker till Stockholm och Borås i december, att Faktum har en gala i februari och jag har även insett att jag visst har hår på benen! Spännande, nu måste jag binda ris åt egen rygg och piska mig själv tills jag skriver.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Poeten, 14 år.

1511167_10152881193059747_6515103802960522025_n

Bild | Posted on by | 2 kommentarer

November

extacy

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Imani and you mum, sitting in a tree.

Fick den här länken från Ida, SO TRUE! Och nu skriver liksom min nya spökhistoria (eller vad det blir, men om Ella och Dylan i alla fall), i princip sig själv. Just nu, alltså. Jag tvättar samtidigt, satt hos mina skäggiga vänner på Brick Lane i morse, har kollat igenom denna min text som publicerades på Augmented Society idag samt tömt en diskmaskin. Jag har även ätit avokado och popcorn, kammat mig och köpt färgkol.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Smear test this morning

IMG_1149.JPG

IMG_1135.JPG

IMG_1124.JPG

IMG_1166.JPG

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Not that kind of girl/ Lena Dunham

Lena Dunham gav oss den epokgörande HBO-serien Girls, där hon själv spelar huvudrollen, om ett gäng brudar i Brooklyn som dricker mycket, badar badkar, är sarkastiskt illroliga så fort de öppnar käften och knatar omkring i illasittande andrahandskläder. Att som Caitlin Moran blurbar på omslaget till hennes tidiga/ första memoarer säga att hon är ”the thing for a generation of girls” är inte att överdriva. Lena Dunham må vara bara 28 år gammal, men har gjort mer, smartare och roligare grejer än många i hennes bransch hinner på en hel karriär. Hennes betydelse för genren är svår att överdriva. Bechdeltestet snurrar som en kompass i magnetfält.

Att det skulle bli en bok av hennes erfarenheter hittills var ganska självklart. På senare år har ”roliga- kvinnor- i- den- amerikanska- TV-branschen- släpper- lite- feministiska- och- politiska- men- mest- sköjiga- böcker- om- sina- egna- liv- innan- de- fyllt- 40”- hyllan i bokhandlarna fyllts på i en ganska tillfredsställande takt. Jag har läst åtminstone Sarah Silvermans The Bedwetter, Tina Feys Bossypants, Mindy Kalings Is everyone hanging out without me och någon mer. Tidigare nämnda Caitlin Morans Konsten att vara kvinna, en sorts brittisk solo-Fittstim dryga decenniet senare, kan också räknas in i genren.

Innan jag börjar läsa tänker jag mig att Not that kind of girl ska vara något liknande. Jag får både rätt och fel. För Dunham är klok, rolig som fan, hon ser det politiska i det privata och givetvis skriver hon som en komisk gud. Jag hoppas verkligen att åtminstone hälften av hennes deadpan-humor och ironi går att behålla i den svenska översättningen som kommer inom kort. Men där många i genren trampar lite vatten emellanåt, liksom fyller ut sidorna, litar för mycket på ren kronologi och upprepar sig, lutar sig Dunham tillbaka mot sin enastående begåvning som berättare. Hon är ung, men jag tror att Lena Dunham hade kunnat skriva minst en läsvärd och underhållande bok om livet redan innan hon slutade med blöjor. Vilken trivial händelse som helst övertriumfar, säg, Sagan om ringen-trilogin, när hon sätter pennan i den. När jag skriver detta har jag precis fikat med en matkonstnär som ”dök in i Dunhams berättande” på ett flygplan. Hon skrattade så mycket bland affärsgubbarna i business class att det rann rödvin ur näsan på henne, ner på hennes vita lammullströja. Att kunna skriva om dåligt sex på det sättet är inte många förunnat.

Det här är helt enkelt en skitrolig bok om att bli vuxen i vår störda värld. Det handlar om sex, relationer, dödsångest, mat och skapande. Dunham är brutal mot alla, mest mot sig själv, och jag uppskattar verkligen hur det där tjusiga ”integritet” lyser med sin frånvaro. Jag tror att det är nödvändigt för att det ska kunna bli så här intressant. Att skriva ”allmängiltigt” om feminism, kvinnoideal och könsroller ger oss som bekant sådana mängder svintråkig, pamflettkränkt text att vi kan fylla Marianergraven och lite till.

Lena Dunham kan konsten att blanda det djupt tragiska och självhatande med en självklarhet som inte i första hand kvinna, utan människa. Jag antar att hon kan betraktas som ett privilegierat, vitt underbarn med en bakgrund som gör att hennes karriär inte alls egentligen kommer som en överraskning. Samtidigt har hon brottats med exakt samma saker som många andra, och att berätta utifrån sig själv utan att vare sig nöta på begrepp som ”offer” eller att ”ta för sig” gör hennes tankar och infall både inspirerande och spännande även för mig som är tio år äldre. Det finns så många färdiga mallar att skriva i som ung, kämpande kvinna. Ibland tycker jag att diskussionen börjar på ett alltför vagt Groundhog Day-plan. Ska vi verkligen nedlåta oss till att prata som om tjejer alltid har ätstörningar och hatar sig själva och vill bleka analen för att de råkat se lite porr på internet? Eller kan vi hålla flera tankar i huvudet samtidigt? Lena Dunham kan.

Jag kan, i min tur, inte låta bli att undra vem som mest bör läsa den här boken. Tjejer och kvinnor kommer att köpa Not that kind of girl till sig själva, till sina döttrar, vänner, mammor. Vi kommer att skratta och ha bokcirklar och tänka efter och känna ”fan, jag är inte ensam ändå”. Den vackra bekännelselitteraturen, från början endast en kvinnlig och därför lite föraktad domän, har varit och är så jävla viktig för många med mig. Sedan blev den cool nog även för manliga författare, men när jag läser Dunham kan jag inte låta bli att fråga mig varför det finns så få böcker i den här genren av unga män? Om ens några, som inte bara är snusförnumstiga och korrekta, opersonliga? Varför skriver inte Ryan Gosling eller Joel Kinnaman varsin Konsten att vara (snygg) man? Äh, det var inget. Men jag tycker att de stackars männen; pojkarna, sönerna, farbröderna och papporna gott kan läsa Not that kind of girl, de också. Dels för att jag är generös. Män och pojkar kan också behöva ha lite roligt någon enda himla gång. Dels för att jag tror att det är nyckeln till att vi ska slippa fler duktiga texter av män som blir feminister först när de får döttrar. Vad Lena Dunham är, är en superbegåvad berättare, producent, regissör, manusförfattare, skribent och skådespelerska. Här, läs.

(text publicerad i Borås Tidning)

PS: och vad dessa helt sjuka kommentarer om att Lena Dunham kollade på sin syrras snippa när de var små beträffar, så vill jag inte ens ta upp det. Men om du vill det, kan jag hänvisa till denna länk: http://www.bustle.com/articles/47513-6-totally-normal-things-young-girls-do-when-theyre-discovering-their-sexuality-that-no-one-ever

Publicerat i texter, Uncategorized | Lämna en kommentar

Min helg: bra och anus

Jag ska nu sammanfatta min helg enligt Fredrik och Filips gamla ”bra eller anus”. Bra: var ”spontan, härlig mamma” i fredags och tog med Bettys kompis hem direkt från skolan för sleep over. Anus: jag visste när jag gjorde det att jag skulle lämna hemmet rätt tidigt och att det skulle bli Johannes som fick bråka med två tonåriga 8-åringar om läggtid och socker och att inte rota igenom min troslåda (de klär gärna ut sig i Amelies storasysters bh:ar i vanliga fall). Bra: jag har lämnat tre faktiskt skitbra texter denna vecka. Anus: en av dem kommer att göra att jag aldrig mer får skriva igen. Bra: åt middag på Brawn med Sofia och det var så mysigt. Sedan gick vi till Stephanies vinbar och hade det bra och träffade, som man alltid gör där, underbara människor. Anus: jag spontanspådde ett par stycken varav ett par där båda fick uppenbarelser av min spådom som kanske fick dem att gå hem och bråka- men jag tror de behövde det i så fall! Anus: gick vidare till Shoreditch House och kramade Tove (ej anus) men blev lite full och gick och la mig långt efter läggdags. Anus: vaknade av bråkiga rävar halv sex. Anus: vaknade av lekande barn typ en timme senare. Bra: var ändå glad och gick och kollade på hus med Johannes och Bodil. Anus: huset var rent åt helvete, luktade rök och luftfräschare och planlösningen var ungefär som om drömfåren i Dr Snuggles ritat en kryddhylla. Anus: Johannes blev besatt av att ”knäcka” det här huset. Vilket kan innebära att han i något av mina svaga ögonblick övertygar mig om att vi inte är rädda för ”projekt” och så köper vi det och måste anlita asdyra arkitekter, saneringsfirmor och läskiga brittiska arga hantverkare och sätta oss själva i personlig konkurs. Aldrig gjort det i och för sig, kanske spännande? Bra: gick på Soraya Hashims dragning om Rättviseförmedlingen. Lyssnade på Serial på vägen dit. Började med Uber. Anus: gick vilse i Olympic park i Stratford. Bra: hittade till slut ändå BMX-banan där jag skulle plocka upp Betty, gjorde det, köpte One Direction-tatueringar, åkte hem, åt Mc Donalds-hämt, kollade på Downton Abbey hela kvällen. Bra: sov till halv tio. Bra: god frukost, mer Downton Abbey. Anus: bråkade som vanligt. Bra: gick en sväng ensam i kvarteret och köpte en vacker vas, eukalyptus, någon sorts gröna blommor, vet vid det här laget vilka skrikiga gubbar som är bäst att handla av på Columbia Road flower market. Bra och anus: fick mulled wine av vinbutiksägarinnan. Anus: klockan är inte ens fyra och jag är lite snurrig i huvudet. Bra: jag är i alla fall glad, ska sortera läppstift och måla naglar nu och få äta vår nya familjetradition: sunday roast med yorkshire pudding (glutenfri!), ev dricka kaffe med Winston som jag inte sett sedan i somras i morgon, läsa Sara Stridsberg, förhoppningsvis kolla på lite mer Downton Abbey.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar