Well what have we here?

IMG_0466.JPG

IMG_0418.JPG

IMG_0432.JPG

IMG_0468.JPG

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I’ll let my flute tell you the answer

Jag postade en kvarglömd bettskena och ett avtal på Ibland blir skogen vred som ska bli ljudbok (!!!) idag och nu vill jag göra en dokumentär om de två pakistanska farbröderna som driver posten på Hackney Road. Jag älskar dem. Detta säljer de i sin affär: 67 olika sorters grattiskort, frukostflingor, chokladkakor, möjlighet att kopiera saker från usb-minnen, pengaskickning till främmande länder, möjlighet att stötta Peter Andrés nånting-för-barn-och-hälsosam-mat, pulverkaffe, sylt och frimärken.

Jag vet inte exakt hur många som köper sina Rice Krispies där, men VARJE GÅNG jag vill posta något är farbröderna som fågelungar. ”Va? Va e detta? Ett brev? Till Schweiz säger du? Har vi en post ens?” *väger brevet, kliar sig i huvudena, slänger ett getöga på TV:n som de har där bakom disken* ”SOOOOO… you said you wanted it to be signed for?” ”No, absolutely not.” ”Ok, good, good, Switzerland you said?” *gör i ordning rekommenderat brev, fnissar, blinkar åt mig* ”Do you want to pay by card or cash?” ”Jag vill betala bara för att få hänga med er här, hur mycket som helst vill jag betala, skit i de här breven nu, låt oss UMGÅS, jag kan köpa lite flingor och bjuda på.”

Om jag någonsin ska ha manliga förebilder så är det de här två. Statler & Waldorf har en post. Sälj in detta på svtplay åt mig så gör jag det bara.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Viktig samhällsinformation

Nu går det att köpa delar av min vän Linda Spåmans fantastiska produktion: böckerna, ouijabrädet och tarotleken! Här. Unna er, värdet av dessa magiska saker går ej att mäta i något världsligt som t.ex. pengar. Sedan Linda Spåman kom in i mitt liv har det varit 100% lyckligare. Glöm era chiapuddingar och kemiska peelingar.

30193-2ff26f7e12d04f079e49fb71dd2bbd52

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

This is England- en motvillig utflykt

När jag vaknar på morgonen en dag när jag ska resa någonstans, är min första tanke alltid: ”Herregud, varför ska jag ut och härja igen? Jag vill bara sova lite till. Och det är ju bra här hemma?” Jag kan inte skylla denna impuls enbart på tidiga flygtider. För att vara en person som betraktar sig som hyfsat äventyrlig, är jag nästan parodiskt bekväm. Min dröm är att bli nedsövd i min egen trygga hemmiljö och väckt först när jag är framme dit jag bokat resa (tips till alla entreprenörer där ute!).

Eftersom jag är lärarbarn vet jag dock att man ska ”upptäcka och uppleva saker”. Som barn tvingade mina föräldrar mig och min bror att upptäcka klosterruiner, knastriga hembygdsmuseer, konst och Inlandsbanan. Medan alla andra åkte till fjällen eller Mallorca åkte vi till Hornborgasjön för att titta på trandansen. Eftersom min pappa inte bara var pedagogisk i sin uppfostran utan även hatade att leta efter parkeringsplats åkte vi alltid några veckor innan eller efter själva tranornas grej. Långa blickar i en repig kikare över ett sumpigt fält kliniskt fritt från tranor- det var min barndom och se så det blev.

I London finns allt. På riktigt. Det finns inte en enda anledning att lämna London. Men driven av min nedärvda, tvångsmässiga upptäckarlusta piskar jag ändå ut min familj på engelska landsbygden. ”Nu ska vi uppleva England.” Det är precis som vi tänkt oss det. Böljande gröna fält, massor av vackra växter vi inte vet namnet på, minimala små byar med en pub som heter The Cock. Låga små stenhus, igelkottar och grodor i Beatrix Potter- balettdräkter, fasaner som glor. Smala lilleputtvägar genom gröna trädtunnlar, GPS-anvisningar som säger fel, after noon tea i ett gammalt kloster ombyggt till country club och bröllopshotell. Gud, vad det här är England.

Vi åker till Brighton. Det är sol, vi tillbringar två timmar bland automaterna i den mörka spelhallen på piren, äter fish and chips och sedan är parkeringstiden slut. Allt ser ut som på film. Hem igen över de gröna kullarna. Om det verkligen bor folk här så förstår jag att de mördar varandra lika ofta som i Midsomer. Bestämmer mig för att köpa en oljerock så fort jag kommer tillbaka till London. Kanske en bössa.

På motorvägen hem åker vi under en bro. På bron står ett pensionärspar i varsin elrullstol, kollar ner på trafiken och dricker öl. Den ena av dem röker. Det är också England. Nu kan jag stanna hemma ett tag igen.

10342883_10152775412559747_6059758780564334273_n

(text publicerad i Borås Tidning, 141012)

Publicerat i texter, Uncategorized | Lämna en kommentar

Livet, inte Ken Rings men ändå

IMG_0348.JPG

IMG_0356.JPG

IMG_0236.JPG

IMG_0335.JPG

IMG_0354.JPG

IMG_0317.JPG

IMG_0325.JPG

IMG_0233.JPG

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mancold

Jag är mycket sjuk, efter att ha sovit på ett gammalt kloster i helgen och besökt en dunkel spelhall på piren i Brighton i två timmar, samt läst Lena Dunhams bok och försökt trösta Sandra som blev rånad på ALLT i sitt hotells frukostmatsal i går morse. En mardröm givetvis. Drömmer om ebola och IS, Sukrans bebis är född och mycket gullig, Toves hundar har kommit från Bali, jag måste skriva om min novell och jag har just sett en video av Idris Elba när han tränar. Det har blivit höst också, det kanske jag nämnde. Inte varit såhär oinspirerad sedan jag kom till London, av flera orsaker. Säg gärna något kul den som kan.

PS: jag är dålig på att svara på FB och mail nu, förlåt.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

It’s FRIDAY

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar