Var värre

Maria Montazamis fyra barn står uppradade i det terrakottatonade köket. Maria Montazami ger dem varsitt kuvert och deklarerar att i dag är det skolshopping-dag. Mor och barn ska ta SUV:en till shoppingcentret och köpa kläder inför den nya terminen. I varje kuvert ligger mellan 300 och 500 dollar. ”Vad fattigt,” tänker jag från min plats i soffan.

Det spelar ingen roll om det handlar om barnuppfostran, lyxliv med eller utan täckning, strandliv à la Robinson, viktminskning, fuskbyggen eller heminredning. TV-format som innehåller verkliga människor i ”dokumentär” upplaga, har samma inverkan på oss som morfin. Behovet skenar. Första dosen kan vara ett osminkat ansikte, men snart behöver vi tyngre grejer.

Oavsett vilka dåliga sidor vi beslår oss med, bygger doku-serierna en del av sin framgång på att visa upp folk som är värre. Som slarvar mer med räkningarna, som curlar sina barn ännu mer svassigt. Som äter fetare mat, shoppar fler och könstigare saker på Ullared, beter sig ännu mindre belevat på kryssningen.

Det är så bekräftande att se andra som minsann inte är bättre än man själv- utan alltid minst lite värre, ofta mycket värre. Därför vill jag att Maria Montazami ska ge sina barn varsitt plastkort utan kreditgräns. Jag vill att de som ligger med varandra i Paradise Hotel slänger täcket och tänder i taket, jag vill att de som ska komma i form med Anna Anka ska vara så tjocka att de måste lyftas med lyftkran. Den enda sanna feel good-tv:n är feel bad-tv.

(Borås Tidning, 101118)

About these ads
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s