Den onödige mannen/ Erik Helmerson

Peter Håkansson fick nästan Stora journalistpriset en gång. Sedan dess har det mesta i hans liv långsamt glidit mot avgrunden. Peter har motvilligt noterat hur han blir förbisprungen i karriären, hur hans förhållande stelnar och krackelerar, hur hans dotter Sofi allt mer distanserar sig från honom och går in i en privat värld. Hans bäste kompis, som gör sig en hacka på ett målinriktat och succéartat liv som föreläsare i den solariebrända, rätt förljugna självhjälpsbranschen känns mer och mer främmande. De brukar gå och titta på fotboll tillsammans. Inte ens det är kul längre, eftersom läktarna sakta tas över av aggressiva stämningar och ett ständigt överhängande hot om att få smäll på käften.

En tillvaro i en jämnt gråbeige nyans och med ett lågintensivt pyrande i botten får plötsligt syre och fart av en katastrof. Sofi blir sexuellt trakasserad på badhuset när hon och Peter är där tillsammans, och Peter inser med frustrationens fulla kraft hur maktlös han är, hur lite av sin tillvaro han faktiskt kan styra. Hans fru är ointresserad, han misslyckas på jobbet och blir hunsad på matcherna- han är den onödige mannen. Mycket ska bli sämre och urarta innan en vändning kommer, men Erik Helmerson undviker snyggt alla gropar som kunde gjort den här berättelsen till en ”rolig” dramakomedi i stereotypens namn. I stället är Den onödige mannen en oroande men hoppfull skildring av en medelklassig livsstils förlamande förnöjsamhet och bråddjupa ångest.

Här finns problematiserande av manligheten, kniv-i-hjärtat-skildringar av relationen mellan far och dotter, oförutsägbar klassanalys, debattinlägg om läktarvåldet, ett yxigt men ändå talande förslag på hur man närmar sig sverigedemokratiska känsloargument fast man är en vettig människa från början och, framför allt, en fin gestaltning av hur svårt det är att vara människa trots att man utan att ljuga svarar ”jo tack, det är väl bra” när någon frågar hur man mår, egentligen.

När han inte skriver böcker (Den onödige mannen är Helmersons andra roman, efter Blixthalka som gavs ut 2008) arbetar Erik Helmerson som ledarskribent på Dagens Nyheter, vilket ger mycket journalistroliga kängor åt redaktionschefer som använder ”medelklass” som skällsord. Vid ett tillfälle far Peter ut: ”Varför skulle inte jag vara medelklass? (…) Jag ÄR ju medelklass. Och jag GILLAR medelklassen. Den är fan helt underbar. Både arbetarklassen och överklassen är som sura herrklubbar: ’Du är inte riktig överklass för en av dina farföräldrar var ingift bodknodd. Du är inte arbetarklass för din farmor växte upp i villa.’ Men vi i medelklassen tar leende emot alla som vill komma in. Och vi betalar vår skatt och vi skriker inte hora och vi går nästan varje dag till jobbet och vi går hem. Om vi bara kunde släppa vår besatthet av… av inredning och bostadspriser så vore vi den perfekta klassen.”

Den onödige mannen är en rak men komplicerad berättelse om vår samtid, om civilkurage, om det privata och om att tro att allt faktiskt inte är relativt. Om att förändring är möjlig. Helmerson skriver en ändamålsenlig prosa och lyckas behålla den välbehövliga glimten i ögat utan att tumma på gravallvaret.

(Smålandsposten 110408)

About these ads
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s