Oggler

Som fredagsmys får ni här en text jag skrev i Pennfajten (skitbra grej!). Bifogar även en bild på en tavla jag hittade på en loppis på Öland, som är exakt likadan som en tavla min faster Lisabet broderade till mig när jag var liten.

Jag är en ganska tjock uggla och jag sitter i en tätvuxen gran. Barren är korta, tjocka, bedrägligt mörkgröna. Det är den tiden på året, sedan blir de torra och liksom ljusgrönare. Jag är inte förtjust i detta.

Min roll i allt. Det är lampor, starka lampor, många av dem, de tänds och släcks på någons kommando. Och tusen miljarder små människor som springer omkring som råttor. Precis som råttor brukar se ut innan jag hugger dem, i mitt vanliga liv. Min roll är: uggla. Jag är här bara på grund av att jag en gång kläcktes och blev just det: uggla. Jag är inte helt bekväm med det.

För jag har övat. Jag har verkligen repeterat, ingen kan säga att jag inte ansträngt mig. Jag kan: spärra upp ögonen och sett sådär förvånad och samtidigt sträng ut, som ni förväntar er av en så praktfull uggla som jag. Jag kan: hoa så att blodet fryser till is oavsett blodtryck. Jag kan: flaxa med vingarna på dramatiskt vis. Ända ut i vingspetsarna; jag mäter en och tjugo i vingbredd. Jag menar, herregud, det är inte lite! Det är mäktigt!

Men det är inte det denna berömda regissör vill att jag ska göra. Det jag ska göra, som uggla i denna märkliga produktion, är att sitta och hoa. Hoa, helt vanligt, jag får inte ens utnyttja hela mitt register eftersom det här är en så klassisk uggleroll. Jag tror de ska ta någon klippbild sedan, på den sträng-förvånade blicken och flaxet, men jag tvivlar på att de kommer att ta med den sekvensen i TV-serien. Det känns som om de gör den för min skull, för att jag ska få känna mig fin.

De ropar nu.

About these ads
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Oggler

  1. Eva skriver:

    Menåååh! Vilken chock att mötas av just den tavlan när man helt fridfullt scrollar omkring sig i bloggosfären. Den där tavlan broderade min MAMMA!!! och hon är borta nu. Den var gigantisk. Tyckte jag iaf när jag var ett litet barn. kanske en gånger en meter eller nåt. Är ditt exemplar oxå så stort? Jag blev gladledsen när jag såg den på din (förnämliga!!!) blogg… Undrar varför hon valde att lägga sina stackars husmorsslantar på materialet som gick åt? och TIDEN – timmarna, på just DET motivet??? Jag tycker den är fiiin!
    Med vänliga hälsningar
    Eva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s