Om min pappa

När sommaren är som varmast, grönast och luktar mest. Då tänker jag på min pappa. Jag tänker förstås på honom nästan varje dag, det gör man väl, jag drar kanske ett skämt som jag vet att han skulle skrattat sådär västgötskt gnäggande åt, eller också ser jag någon hipster med ett par likadana röktonade pilotglasögon som han alltid hade. En röd träningsjacka med Texaco-logotyp. Vichyvatten i glasflaska. Camel utan filter. Små detaljer. Men i juli tänker jag på honom för att det var den månaden han valde att dö.

Jag kliar sönder myggbett, äter färskpotatis med smält smör och försöker förgäves förklara reglerna i krocket för oförstående och dåliga förlorare till barn. Barnen är mina, och de är min pappas barnbarn. Han fick aldrig träffa dem. För dem är han som en sagofigur. De springer omkring här, lär sig cykla, badar tills fingrarna ser ut som russin och när de sover luktar de hav. Han missar allt det, den stackars dumskallen.

I solen på stranden är det så svårt att föreställa sig det mörker som kan driva en människa att ta sitt liv. Men kanske lurar något i den kvävande kvalmigheten i bilen som stått parkerad i solsken i fyra timmar, eller i hur kvällarna blir allt mörkare allt tidigare. Någonstans under himlen finns det svarta, sotiga som förstör. Vi kan väl kämpa mot det tillsammans?

En människa som tar livet av sig tar nämligen inte bara sitt eget liv, utan också en liten bit av alla runt omkrings liv. Tillvaron behöver inte ha någon stor svulstig mening, inte jämt i alla fall. Alla diems går inte att carpa. Men det finns en regel och den är: lev. Den som slutar med det lämnar alla i eftervärlden med ett tomrum och en sorg och en omöjlig fråga. Ja, man kan sakna någon i ett helt liv.

Jag idealiserade min pappa länge, och därigenom även hans självmord. Som att hans mörker var mörkare än andras. Som om det fanns något modigt med det han gjorde. Som att han hade rätt att bara lämna mig. Men det finns inget ädelt eller rätt med att ta livet av sig. Det finns bara ett enda långt efter och utan för dem som är kvar. Det finns bara en saknad som aldrig tar slut.

Jag har levt mer än två tredjedelar av mitt liv utan min pappa. Det går inte en dag utan att jag saknar honom.

(Amelia 16/2012)

About these ads
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Om min pappa

  1. jessie skriver:

    Tack för den här texten, mycket fint skrivet. Jag kämpar med mitt eget mörker just nu, men vägrar att välja samma väg som min moster. Som också tog sitt liv. Jag har saknat henne i tio år nu och jag vet hur ont det gör i människorna som blir lämnade. Jag kommer att spara på den här texten och läsa den när mörkret känns lite för tungt, som en nödvändig påminnelse. ”Alla diems går inte att carpa. Men det finns en regel och den är: lev. Den som slutar med det lämnar alla i eftervärlden med ett tomrum och en sorg och en omöjlig fråga.” Åh!

  2. Tee skriver:

    Så fint och sant skrivet. Du är så bra! På alla sätt och vis.

  3. Annelie Lerner skriver:

    En otroligt fin och stark artikel som går rätt in i hjärtat. Man tar verkligen till sig det som Rebecka skriver om att ta vara på livet o leva det. Hoppas många läser detta, det berikar!! /Annelie

  4. Susanna skriver:

    Mycket vackert och insiktsfullt. Min pappa delar samma öde som din. Din text gick rakt in i mitt hjärta!

  5. Bella skriver:

    Vackert skrivet.

  6. EvaM skriver:

    Så bra, så fint, så sorgligt. Kramar

  7. Ulrika skriver:

    Hej. Tack. Fint och bra skrivet. Min pappa gjorde samma, 2005. Saknar honom också varje dag. Gillar tanken om att kämpa emot tillsammans! Kram

  8. Hej. Vilken tankeväckande text, känner igen mig i tankesättet. Min lillasyster tog livet av sig och det har gjort att mitt liv blev uppdelat i tiden före och efter hennes död. Så mycket saknad.

  9. Petter Arbman skriver:

    Frida har fått in mig helt på den här bloggen nu. Du är min nya favoritskribent. Alltid liksom perfekt språk. Tack!

  10. Elin skriver:

    Så fint skrivet. Tack Rebecka! :-) Jag har själv varit nere på botten, i höstas skrev jag om hur det var och hur det är idag. http://www.esterundrar.blogspot.se/2013/09/nar-jag-lag-pa-stranden-pa-sardinien.html

  11. Ping: Vi måste prata om självmord. | Rebecka Åhlund

  12. Ping: bara så länge det finns stjärnor över oss och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå | á bout de souffle

  13. Elina skriver:

    Så fantastiskt bra skrivet! tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s