Öppnar i morgon på Steinsland Berliner. Missa inte om ni gillar häx, svamp, hallucinationer. Det finns hö också!

I just can’t believe what they’ve done to me

We could never get free I just wanna be

Detta har ni redan sett och denna har ni redan hört men ändå.

Såg den här också, The house I live in, så otroligt bra och obehaglig utifrån vad som pågår även i vår del av världen. Den delen om hur opium förbjöds för att man ville förbjuda kineser, hur kokain förbjöds när man ville förbjuda svarta, hur marijuana blev olagligt när man ville att mexikaner skulle vara olagliga…

Innan vi gick bort till bassängen drog han ett sexuellt skämt om delfinerna. Han pekade på undersidan av en gosedjursdelfin, nere vid stjärtfenan. ”The genitals, here, is private. Ok. Private. Do not touch. If you really really want to touch the genitals, it’s 30 dollars extra. Haha.” De andra skrattar. Jag låtsas som ingenting.

Vi hoppar i vattnet och delfinerna sveper omkring under oss. Det är varmt i luften (så klart, vi är i Dominikanska republiken) men mulet, och bassängen är delvis belägen under ett soltak. Ganska snart börjar jag frysa. Huttra. Nä. Ska det vara kallt nu också mitt i min Upplevelse. Kan de inte värma upp så man slipper frysa? muttertänker jag. Sedan skärper jag mig.

Först får vi, trampandes vatten, ställa upp på rad en meter från bassängkanten och sträcka ut händerna medan delfinerna simmar förbi. Jag nuddar dem, det är som att ta på blöta, släta liggunderlag. Sedan ska vi sträcka ut armarna och så hoppar delfinerna över oss medan en tjej vid bassängkanten tar kort. Sedan får vi, en och en, simma en bit bort, sträcka ut armarna, vänta tills delfinerna simmar upp på varsin sida om oss och så får vi lifta med dem genom att ta tag i ryggfenorna. Det går fort! Det skvätter vatten! Det kittlar i magen! Men fenorna är glatta och jag är rädd att nypa tag i dem för hårt. ”Försök hålla er kvar så länge som möjligt, det här är en Upplevelse!” ropar tränaren.

Det blir frågestund, och en dansk frågar om delfinerna tycker det är roligt att simma med oss. De tycker de, försäkrar tränaren. De är intelligenta djur som gillar utmaningar. De tycker om att lära nytt och arbeta. Sedan frågar någon om hur det var med den där norrmannen egentligen, blev han våldtagen av delfiner? Det är jag som frågar. Det där har tränaren aldrig hört talas om. Sedan får vi alla posera för enskilda foton när vi 1. Dansar merengue med delfinerna. 2. Pussar delfinerna. 3. Får en applåd av delfinerna medan de piper.

Sedan kliver vi upp ur bassängen via en hal aluminiumstege. Den unika upplevelsen är över. Jag har fortfarande inte tittat på bilderna.

Borås Tidning 130505)

Sedan gick vi på Banyan Tree spa i ett par timmar och sedan gick vi ut och käkade med en gammal kompis från Borås, våra nya kompisar Jesper och Rong samt två danska pojkar som tänker ta kebab till Kina, en jag känner igen från krogen i Göteborg på 90-talet, en kanadensisk fotograf med klassanalys och en sorgsen arvtagare som hade en snäcka i örat för att han ville lyssna på sin egen musik (jag förstår honom, tänker att om Arno och Alexander tar kebab till Shanghai så borde jag ta dit rap, det bor ändå 23 miljoner pers där, nån borde ha samma smak som jag?).

Jag har inte sett så många sci fi-filmer eftersom jag trott mig hata genren, men det kändes som att vara med i en sådan. Prångiga trappor upp till klubbar, skitmörkt överallt, regn, dimma/ smog, oklar sprit utblandad med vatten i dricksglas, en kille som började prata med mig inne på toa och som trodde att jag sa att han såg ut som en ”dog” fast jag sa ”doll”, superhöga klackar på alla tjejer (både jag och Rong hade sneakers med i väskorna), vidrig musik (galopphouse) men det gjorde ingenting, vänlig och nyfiken stämning, rökning inomhus och cash only.

Det här med utsläppen blev verkligt för mig första gången någonsin tror jag. Alltså, Jesper hade en app där man kunde se hur dålig luft det var. När folk demonstrerar på Hornsgatan för att det är så hemskt och alla kör med dubbdäck är det värdet tydligen runt 35. I Shanghai i torsdags var det 152. I fredags: över 200. Dåliga dagar i Peking ligger det på 900. Jag hade alltså kennelhosta hela resan, den gick över när jag raglade av planet i går kväll och nöjt flåsade i mig luften på Södermalm som ändå luktade konstigt på grund av att det brann sopor någonstans. Rädda planeten! osv. Men på något sätt känns det så larvigt att sopsortera när kolkraftverken släpper ut sin skit rakt ut i luften.

Bestämde mig i dag för att aldrig springa utan läppstift. Hade fått en avi och hämtade ut ett bokpaket som innehöll: en 567 sidor lång bok av en poet som skrivit en bok om sin vän Jesper Ganslandt och inspelningen av filmen Blondie. Man tänker sitt! Eller, män tänker sitt? Har ätit upp barnens godis, gått en bra promenad, sovit som en tonåring, börjat skriva om Kristian Gidlunds I kroppen min-bok som jag läste i Shanghai, skämtat om en svensk ståupp-komiker och pratat med mamma.

Sedan åt vi pumpadumplings och svart tryffel-dumplings Din Tai Fung, köpte en liten Mao-Monchichi och fick den sjukaste fotmassage jag någonsin varit med om (tänk grov misshandel) på ett spa som såg obehagligt mycket ut som en bordell.

Idag har vi dragit omkring på andra sidan, varit uppe på Grand Hyatt, åkt båt, åkt buss, åkt metro samt sett otroligt gamla saker i brons och otroligt välsnidade grejer i jade (vad gjorde vi i Norden medan kineserna snidade hela sin dynasti i jade? Slog en ekorre i huvudet med flintasten och missade, typ).

I kväll ska vi äta middag med några vi inte känner. Det är så fuktigt att jag får tillbaka min afro och så är jag lite vemodig över att jag aldrig mer kommer att träffa vår guide. Förmodligen. Det är så hemskt också att försöka förstå hur mycket folk det finns, hur många typ timrapporter som ska skrivas under och vad det innebär för miljön om alla dessa personer t.ex. slänger ett batteri på gatan som jag just såg att någon hade gjort.