#vifårse

Överraska honom med en ny kropp! Stod det. I reklamen för någon träningsapp, och jag tänkte, jag älskar ju honom, och jag älskar överraskningar. Han älskar inte överraskningar riktigt lika mycket som jag. Inte alls faktiskt. Men jag vet inget annat kul. Så… en ny kropp? Okej? En som är täckt med fiskfjäll kanske? Det vore en överraskning. Eller ha två huvuden helt plötsligt? Kanske fyra armar, det behövs ju ibland i en vardagstillvaro med två barn, diskmaskiner som ska plockas ur och lappar till skolan som måste lämnas in senast på fredag och nu är det onsdag redan, fast i fel vecka. Vi får se.

Jag har alltid funderat över hur man ska leva. Där, varsågoda, jag är verkligen helt icke-unik. Men en kan ju inte låta bli att undra lite? När jag gick i gymnasiet läste mina kompisar Liftarens guide till galaxen och sa: ”Meningen med livet är… 42.” Jag orkade aldrig traggla igenom den där boken själv. Men tänker fortfarande att 42 säkert är vikigt på något sätt. Det är inte jättelång tid kvar tills jag är 42. Men fram till dess tyr jag mig, i jakten på livsmotto, till böcker med omslag som någon målat i akvarell med penseln i munnen. Böckerna heter ungefär ”De vackraste orden om livet” eller ”Mae West säger något vasst om allt och alla i hela världen för femtio år sedan”. Ni vet vilka böcker jag menar. De säljs mest till människor som inte vill ge ett guldsmycke i studentgåva till någon avlägsen släkting, utan i stället ”något tänkvärt”.

Ett tag hade jag livsmottot: ”Hur svårt kan det va?”. Men så fort en fyllt 20 inser en ju: det kan vara rätt svårt. Då bytte jag livsmotto till: ”Det löser sig”. Ibland med tillägget ”sa hon som sket i Mölndalsån”. Men både hon och jag lärde oss snabbt att det inte alls är säkert att det löser sig, oavsett i vilken å eller blå skåp man råkat skita. Eller med någonting. Så numera är mitt livsmotto: ”Vi får se”. För så är det ju. Jag öppnar en ”ny smart förpackning” makaroner och spiller ut ett kilo på golvet, tappar menskoppen i en äcklig krogtoalett, tar fel på årtal och måste göra ett rosa pass för 900 spänn. Livet är det som pågår medan jag fyller i ytterligare en ansökan om att gå med i någon kundklubb med fem procents återbäring om jag aldrig glömmer att visa det där kortet i kassan. Hur ska det bli med allt? Vi får se.

(Amelia 8, 2014)

Publicerat i texter, Uncategorized | Lämna en kommentar

Easter, it’s been real

20140422-193243.jpg

20140422-193256.jpg

20140422-193314.jpg

20140422-193349.jpg

20140422-193403.jpg

20140422-193423.jpg

20140422-193437.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

All you ladies pop your pussy like this

Aaah! Min vän Sara Haag (jag har ordet geni i karantängarderoben men plockar fram det när jag ser hennes grejer) har regisserat en ny serie för SVT, med systrarna Kronlöf som jag inte känner men ändå hyser otroligt starka känslor för. Här är trailern! Längtar så.

https://www.facebook.com/photo.php?v=10152066005863601&set=vb.719233600&type=2&theater

OCH fick mycket starka nostalgikänslor av Khia-låten de använder. På den minimalt korta tid jag spelade skivor på fräcka barer i Stockholm lyckades jag inleda alla set med ”Big momma thing” med Lil Kim och sedan köra denna snusklåt någonstans efter det:

Alltså, folk snackar om porriga låtar men Khia är nog fan fortfarande den bästa. Älskar den där bastonen i hennes röst också, plus mycket bra UPPSYN i videon. ”Lick it now, lick it good, suck my pussy just like you should/ My neck, my back, lick my pussy and my crack.” 2 Live Crew aint got shit on this.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

I got tattoos!

Kolla vad fint Sofia skrivit om mig och kniven och bipolära ballongen (den lille Yoshitomo Nara med mössa, som också firade ett år i går, kommer väl senare) på sin gossiga tatueringsblogg!

rebkok

Den här bilden är från hennes och Oskars stökiga köksbord, en kväll i höstas när man fortfarande inte hade börjat med strumpebyxor, när jag blivit bråkad med hela dagen av min familj och flydde hem till dem (några meter, hur kunde vi inte ses oftare tänker jag ofta nu när jag bor tvåhundra mil bort). Vi tryckte ur det sista ur en rödvinsbaginbox, rökte inomhus och gaggade om spådom, systrar, airguns, New York, naglar, salvia, en tavla som Oskars morfar målat och Dead Prez. Sister wives, dark sister, magic witch. <3

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Now I’m trippin like I always do

Jaha, härlade all day och all nite igår. Gick på V&A museum of childhood på Bethnal Green.

20140418-103605.jpg

20140418-103617.jpg

20140418-103630.jpg
Och sen larvade vi upp till Katy Perry-fiket och åt vår vanliga lunch. Träffade Danni och Mustafa av rena slumper, nu är det så, hemtrevligt. Sen gick vi hem och bråkade och sen berättade Lisa om att surfa i Marocko på den där lilla vinbaren och sen åt vi ost och mandlar på Brawn.

20140418-104218.jpg

20140418-104229.jpg

20140418-104248.jpg
Senare på Shoreditch House träffade jag äntligen Tove och sen blev allt jättestökigt! Men roligt.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Kan hela texten utantill tydligen?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad jag talar om när jag talar om löpning (bitch I’m not Murakami)

Det här med träning? Jag tycker ju så mycket om att ligga ner. I en soffa eller en säng, gärna, golvet kan funka om det kniper. Och det kniper faktiskt, så fort jag känner pulsen öka en centimeter förbi viloläge kniper det av bara helvete. Jag älskar vilopuls! Jag hatar att utmana mig själv. Dessutom ser mitt arbetsliv ut såhär: ”SÄTT DIG VID DATORN OCH SKRIV OCH MEDAN DU SKRIVER SKA RÖVEN VARA PÅ STOLEN.” Det är underbart, jag älskar att sitta stilla.

Men tyvärr pajade jag ryggen av för mycket gymnastik när jag var liten. Och hur jag än vänder mig har jag den där röven bak, och den sitter strax under denna töntrygg som gör ont om jag inte rör på mig lite då och då. Jahapp. Jag förstår bara inte. Alla möjliga människor i min omgivning och i tidningen jag skriver för älskar att träna. Det börjar med att de ”vill må bra”, sedan testar de hundra olika sorters träningar som cirka Gwyneth Paltrow och Madonna håller på med. Det är hänga i knäveck och dansa balett, kånka omkring på bildäck, bli skriken åt av någon gammal marinkårssoldat, låtsas vara strippa (”det är jättebra träning för benen, verkligen”) eller jag vet inte, bolla med broccoli. Sedan börjar det jag har minst förståelse för. Ni börjar ”utmana er själva”.

En svettdroppe bryter fram i min panna. Jag börjar andas lite snabbt. Det känns något i kroppen, den är chockad över att den inte ligger ner längre. Den där rumpan är inte ens på en stol?! Vad är detta, hjärtinfarkt? Där ni känner att ni utmanar er själva och siktar mot något maraton eller triatlon eller Iron Woman eller vad det heter, där känner jag att jag lider av en livsfarlig, mycket akut sjukdom som endast kan botas genom att jag drar av mig allt vad funktionsplagg heter, tar en dusch, lägger mig i framstupa sidoläge och får praliner serverade på silverfat.

Vad är det jag ser där borta, vid horisonten, som jag aldrig sett förut? Ah, gränsen för min comfort zone? Jag har aldrig, och då menar jag aldrig, förstått poängen med att ta sig utanför sin bekvämlighetszon. Jag sitter hellre här, under min korkek, och läser era uppdateringar på Facebook om hur långt ni just sprungit med Run Keeper och hur fort. Det gick jättefort! Jämför er med mig så är ni alla Usain Bolt. Ingen förlorar mot mig, här är segerkransen.

(Amelia 7/2014)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar