Do you think your WuTang-sword can defeat me?

Jag vaknade i morse av att jag själv sjöng Fleetwood Macs ”Everywhere” för Åhlund har varit i Barcelona i två dygn och barnen tycker att det är för varmt att komma in och sova hos mig. Kände mig ensam men sjöng för honom. Duschade, åt mackor, hade ett breakdown över kepsar som var spårlöst försvunna, tog dem till skolan. Skrev. Det jag skriver på nu kan bli något som får alla jag älskar att säga upp bekantskapen. Ha d gott.

Sedan blev jag objektifierad av grannens byggjobbare, drack kaffe och gick och träffade Akiho. Ni vet, jag bad att få ta ett foto av henne pga well put together för några månader sedan och nu är vi typ väldigt nära vänner? Hon sa: ”I have to go to this place where they sell hats? I’ve got an address”, och då sa jag: ”Vi går dit sen, jag måste visa dig den här butiken först, det är också en hattbutik on Brick Lane” och så var det just den hon fått tips om! Har gått förbi där hundra gånger, men gick in först idag, med Akiho, och vi älskade samma könstiga kashmirbeenie med kaninpälstofs och svart sorgeflor. Det var så varmt idag, men hon köpte en röd och orkade ha den på sig. Jag måste gå tillbaka i morgon och köpa en grå.

Sedan pratade vi om hemliga saker på en hemlig bakgård som den här kvinnan som ser ut som Drea de Matteo har. Off Brick Lane. Jag kommer aldrig att berätta exakt var. Sedan läste jag och sedan åt jag en hamburgare ensam (sexigt) vid Hoxton Square, tog en kaffe med Winston som var väldigt glad och i det jag lärt mig av honom heter ”banter” mode, typ att man skojar hela hela tiden. Och fick lite skvaller om The Birdcage.  Köpte vin på vägen hem och tog bilder på killen som jobbar därs tatueringar, hand poked! (Sofia I got his mail!) Och nu är Åhlund hemma och han hade med sig åtta små burkar Nutella från Barca. Och grannarna pratar om Kim Kardashian.

20140717-214404-78244619.jpg

20140717-214406-78246659.jpg

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Jaså, NU passar det *ler avväpnande*

Den här texten av Hanna Jedvik i GP sätter exakta ord på vad jag bara kunnat gnissla tänder över när män blir feminister först när de råkar få döttrar.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Du får fan stanna kvar och leva som alla vi andra”

Hon såg ut som en Lucia. Lång och smal som en lyktstolpe, med blont hår ner till midjan och vita kläder. När hon liksom skred förbi mig i korridoren på en sluten psykiatrisk avdelning, den första jag någonsin besökt, väste hon: ”hora!”. Vi pratade inte mer än så, så jag vet inte vad hon gjorde där. Kanske hade det med de decimeterlånga ärren och de dåligt omplåstrade snitten på hennes bleka underarmar att göra.

Två timmar innan det hade jag fått ett sms från min älskade vän. Jag hade försökt få tag i honom några dagar, jag ville äta lunch och prata om spöken, men hans telefon verkade vara avstängd. Så plötsligt: plong, ett vardagsljud. Med vidrigt innehåll. Han berättade att han att låg inlagd på psyket för att han hoppat från en bro några dagar tidigare. Jag fattade ingenting men kastade mig dit, grinade i lokaltrafiken, blev kallad hora av en Lucia och sedan kom han gående.

Han såg ut precis som vanligt. Lite rosa om kinderna, som om han var generad. Han pysslade med te, jag hade köpt kexchoklad fast jag är glutenallergiker, allt luktade instängt varmt sjukhus, han hade små konstiga innetofflor på fötterna. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag skrev upp Megadeth-citat på små lappar. Sedan skällde jag ut honom. ”Du får inte göra så här, du får inte lämna mig, du får fan stanna kvar och leva som alla vi andra.”

Vi måste prata om hur det känns. Även när det inte är något som passar sig på Facebook. När jag skriver det här har jag ont i svanskotan för jag halkade i gegga häromdagen. Jag önskar att min vän berättat ens hälften så mycket om hur han mådde i själen, som jag gnäller över att jag har ont i röven.

Om det nu skulle visa sig att jag brutit svanskotan, skulle väl ingen säga: ”Men, du som har så många andra kroppsdelar som inte är brutna!” Men att vara deprimerad eller må dåligt på något sätt får fortfarande omgivningen att prata om att rycka upp sig och ”du har ju så mycket att vara glad och stolt över!”. Men det funkar ju inte så. Depression och psykisk ohälsa är tunga grejer. Inget att försöka ”vara stark” igenom, tiga ihjäl eller inte låtsas om. Vi måste kunna prata med varandra, söka hjälp, äta mediciner, gå i terapi. Ta hand om er, ta hand om oss, ta hand om mig. Gör vad som helst, bara vi lever.

(Amelia 14, 2014)

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Arm candy

Ni kan, om ni vill, beställa av Betty och Bodil. Det dyraste kostar ett pund.

Bild 2014-07-16 kl. 21.00

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Waxing male menu 😳

20140716-202020-73220487.jpg

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Långkalle, flat white, mermaids

I dag satt jag hemma och skrev och läste Märta Fohlins debutroman Jag duger inte åt lycka (mkt lovande, citat: ”Jag är inte galen. Jag är inte sjuk. Jag är kvinna. Jag kan inte bli vän med mig själv.”) och så Instagrammade Långkalle från Albi0n så jag sprang dit och tog honom och en kompis till honom som heter Kjell till Arnold Circus. Och jag tror att det är första gången jag hör några svennar vara glada över det jag gillar med London, de flesta tycker ju att det luktar grill och är smutsigt och skräpigt och dyrt och att man ”aldrig får god mat”. De hade ändå råkat bo på ett hotell i Croydon.

Sedan träffade jag en underbar irländsk person, drack flat white på frieri-stället, hämtade barnen och gav dem fem pund att göra vad de ville för när Mr Softee-bilen kom. Pratade med en tysk mamma i parken som blev chockad över att jag gillar skolan här mer än den svenska. Längtar efter Åhlund som är i Barcelona, förvånas/ chockas över vad folk orkar läsa i form av generiska bloggar (varför har alla samma personlighet?), beställde pizza och nu ska jag läsa om olika världsdelars typer av sjöjungfrur för mina barn.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Say hello to my little friend

20140716-173615-63375792.jpg

 

Det var den här jag gjorde i höstas, den enda tat jag har som gjort proper ONT. (Men tro inte att jag grinade, Stockholm Classic-studion var full av unga pojkar som gjorde svalor på underarmen, körde stone-face inför dem såklart!). Ormen har Linda Spåman ritat, Jenny Boström nålade.

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar