Jaså, NU passar det *ler avväpnande*

Den här texten av Hanna Jedvik i GP sätter exakta ord på vad jag bara kunnat gnissla tänder över när män blir feminister först när de råkar få döttrar.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Du får fan stanna kvar och leva som alla vi andra”

Hon såg ut som en Lucia. Lång och smal som en lyktstolpe, med blont hår ner till midjan och vita kläder. När hon liksom skred förbi mig i korridoren på en sluten psykiatrisk avdelning, den första jag någonsin besökt, väste hon: ”hora!”. Vi pratade inte mer än så, så jag vet inte vad hon gjorde där. Kanske hade det med de decimeterlånga ärren och de dåligt omplåstrade snitten på hennes bleka underarmar att göra.

Två timmar innan det hade jag fått ett sms från min älskade vän. Jag hade försökt få tag i honom några dagar, jag ville äta lunch och prata om spöken, men hans telefon verkade vara avstängd. Så plötsligt: plong, ett vardagsljud. Med vidrigt innehåll. Han berättade att han att låg inlagd på psyket för att han hoppat från en bro några dagar tidigare. Jag fattade ingenting men kastade mig dit, grinade i lokaltrafiken, blev kallad hora av en Lucia och sedan kom han gående.

Han såg ut precis som vanligt. Lite rosa om kinderna, som om han var generad. Han pysslade med te, jag hade köpt kexchoklad fast jag är glutenallergiker, allt luktade instängt varmt sjukhus, han hade små konstiga innetofflor på fötterna. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag skrev upp Megadeth-citat på små lappar. Sedan skällde jag ut honom. ”Du får inte göra så här, du får inte lämna mig, du får fan stanna kvar och leva som alla vi andra.”

Vi måste prata om hur det känns. Även när det inte är något som passar sig på Facebook. När jag skriver det här har jag ont i svanskotan för jag halkade i gegga häromdagen. Jag önskar att min vän berättat ens hälften så mycket om hur han mådde i själen, som jag gnäller över att jag har ont i röven.

Om det nu skulle visa sig att jag brutit svanskotan, skulle väl ingen säga: ”Men, du som har så många andra kroppsdelar som inte är brutna!” Men att vara deprimerad eller må dåligt på något sätt får fortfarande omgivningen att prata om att rycka upp sig och ”du har ju så mycket att vara glad och stolt över!”. Men det funkar ju inte så. Depression och psykisk ohälsa är tunga grejer. Inget att försöka ”vara stark” igenom, tiga ihjäl eller inte låtsas om. Vi måste kunna prata med varandra, söka hjälp, äta mediciner, gå i terapi. Ta hand om er, ta hand om oss, ta hand om mig. Gör vad som helst, bara vi lever.

(Amelia 14, 2014)

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Arm candy

Ni kan, om ni vill, beställa av Betty och Bodil. Det dyraste kostar ett pund.

Bild 2014-07-16 kl. 21.00

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Waxing male menu 😳

20140716-202020-73220487.jpg

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Långkalle, flat white, mermaids

I dag satt jag hemma och skrev och läste Märta Fohlins debutroman Jag duger inte åt lycka (mkt lovande, citat: ”Jag är inte galen. Jag är inte sjuk. Jag är kvinna. Jag kan inte bli vän med mig själv.”) och så Instagrammade Långkalle från Albi0n så jag sprang dit och tog honom och en kompis till honom som heter Kjell till Arnold Circus. Och jag tror att det är första gången jag hör några svennar vara glada över det jag gillar med London, de flesta tycker ju att det luktar grill och är smutsigt och skräpigt och dyrt och att man ”aldrig får god mat”. De hade ändå råkat bo på ett hotell i Croydon.

Sedan träffade jag en underbar irländsk person, drack flat white på frieri-stället, hämtade barnen och gav dem fem pund att göra vad de ville för när Mr Softee-bilen kom. Pratade med en tysk mamma i parken som blev chockad över att jag gillar skolan här mer än den svenska. Längtar efter Åhlund som är i Barcelona, förvånas/ chockas över vad folk orkar läsa i form av generiska bloggar (varför har alla samma personlighet?), beställde pizza och nu ska jag läsa om olika världsdelars typer av sjöjungfrur för mina barn.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Say hello to my little friend

20140716-173615-63375792.jpg

 

Det var den här jag gjorde i höstas, den enda tat jag har som gjort proper ONT. (Men tro inte att jag grinade, Stockholm Classic-studion var full av unga pojkar som gjorde svalor på underarmen, körde stone-face inför dem såklart!). Ormen har Linda Spåman ritat, Jenny Boström nålade.

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Ständigt denna pappa

10488110_10152585929514747_7711477687732885291_n

Det är alltid något med datumet. Och varje år måste jag räkna för att komma ihåg hur länge sedan det är. 27 år sedan han drog och dog. Jag saknar honom varje dag. Men det har varit fint idag, också, det är ju nästan alltid det. Columbia Sports Day med hundra jättekorta som gjorde olika ”sporter” i Haggerston Park, superkoncentrerade, med vattenflaskor och kepsar och barnskor och barnshorts och några med barnglasögon. Sedan postade jag ett brev och handlade popcorn, och i eftermiddag har jag suttit på en hemlig bakgård off Brick Lane bland humle och murgrönor och ungdomar och skrivit. En gubbe kom ut och tjuvrökte på en trapp ovanför, ”I’m just visiting my daughter, she lives here but she’s sharing, so I’m not allowed to smoke in the house but this is nice too don’t you think?”. Sedan chattade jag med en som sa såhär: ”Tänker la lite extra på dig idag då, och på din pappa. Att du gjort om delar av tankarna kring din pappas tilltag till handlingskraft har varit till stor nytta för mig, säkert också för andra.” och lite annat som fick mig att släppa den där känslan av att jag ältar. Sedan gick jag och åt hamburgare ensam. Jag tror att det är en av mina favoritsysselsättningar. En främmande man i kostym, kanske yngre än mig, jag tror nykter, kom fram till uteserveringen och sa: ”Excuse me miss, I just want you to know that the sexiest thing I know is women eating meat.” Ja, herregud. Vad härligt för honom kände jag, hade ju shorts och allt. Det är asvarmt.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar