Att vara morsa är att säga förlåt hela tiden. Förlåt för att det kostade skattepengar att cutta upp min mage i kejsarsnitt när ungen inte ville komma ut av sig själv. Förlåt att barnet lät en gång på ett fik när du drack kaffe vid bordet bredvid. Förlåt, själva kära barnet, för att jag kommer att göra massa dumheter som kommer att tvinga dig att gå i terapi om trettio år.
Är det därför vi uppfunnit Den Lite Tokiga Mamman? Den Lite Tokiga Mamman är en universalursäkt för morsor som gör något annat än att sitta stilla och tyst i hemmet. Hon är en reaktion på alla löjliga krav som ställs på mammor och det är hon som gör det möjligt för en människa som också är mamma att göra något annat än att dammtorka och själv slakta den ekologiska hästen till barnens lasagne.
Den allmänt accepterade lägstanivån för moderskap är extremt hög. Vad man än ställer till med är det fel, cancerogent, ansvarslöst, ogenomtänkt eller livsfarligt. Allt går att ifrågasätta: var bor du, vad gör du, vad gör du inte, hur pratar du, hur sover du, hur äter ni, när jobbar du. Får barnet socker? Busiga mamma! Sitter du och läser på en parkbänk i stället för att show off-leka med barnet på lekplatsen? Anarkist! Låter du barnet kolla på rörlig bild mer än den heliga Bolibompa-timmen? Punkare! Vem är du, Loranga? Har du skrikit åt dina barn att de får koka sina egna jävla rövmakaroner? Gå direkt till, tja, fängelset eller åtminstone akutpsyk, utan att passera gå. Finns tyvärr inget att vifta på här.
Men en är ju morsa dygnet runt, året om, resten av sitt liv. Det räcker egentligen att… ha en nivå över huvud taget. Om helt vanliga bra mammor utnämner sig själva till En Lite Tokig Mamma bara för att de har en Facebookbild utan barnet, har kort tröja eller serverar halvfabrikat, blir det nästan omöjligt att leva upp till den där lägstanivån. Ingen tjänar på det. Definitivt inte de mammor som inte har tid eller råd att lära alla åka långfärdsskridskor och koka sin egen tvål, och absolut inte de mammor som är tokiga på riktigt. Det är inte charmigt. Pippi Långstrump bor liksom inte där och Prussiluskan gör ofta ett risigt jobb.
De flesta av oss är helt okej människor, det räcker, lite tokig är valfritt. Inget barn har någonsin dött av att då och då koka sina egna jävla rövmakaroner.
(Amelia 10, 2013)
