Mina Londoners: Stephanie

Första gången jag träffar Stephanie bär hon togaklänning och hennes son ligger i en saccosäck bakom hennes bardisk och läser Harry Potter. Hon håller på att blanda en margarita till en polsk gästarbetare som bygger på en italiensk krog som snart ska öppna bredvid Stephanies rustika lilla vinbar. Hon frågar: ”So, do you want me to make it just normal, or do you want me to make it like Beyoncé would do it?” Gästarbetaren, som talar mycket bättre engelska än jag, har ingen åsikt. Jag får välja åt honom och väljer givetvis Beyoncé.

Stephanie gör en halvavancerad koreografi, skakar den silvriga shakern och ropar: ”who run the world?” och svarar själv: ”GIRLS!” När jag ska beställa är det goda rosévinet slut. Allt Stephanie har är vad hon kallar ”nöd-rosé” och det vill hon bara servera folk som hatar vin och lika gärna skulle dricka fotogen istället. ”Jag fixar det här”, säger hon.

Det är en underbar, ljus vårkväll, en av de första varma. Stephanie blandar rött vin med vitt vin och fyller tillbringaren med is. ”Det kommer att smaka helt okej så länge ni håller er i solen”, säger hon.

Stephanie och hennes man flyttade till vårt kvarter samtidigt som vi, och vi ses både när vi hämtar ungar i skolan och när vi köper bröd och när vi har barnvakt och dricker vin hos dem. Eller, de behöver ju aldrig barnvakt; deras barn sitter och kollar på TV i deras vardagsrum, en trappa upp från baren. I början av sommaren fick deras katt kattungar.

Stephanie vill göra min själs plan. Det är en tricksig uträkning med olika streck utifrån ens namn. Sedan frågar hon med sin ljuvliga franska brytning om jag vill vara med i The Cunt Club. ”De Cönnt Clöbb.” Det är vad hon säger, medan hon ger sitt näst yngsta barn kakor och hennes yngsta unge flätar mitt hår. Cunt betyder typ dålig fitta. På Wikipedia står det att det är det fulaste ordet som finns på engelska, och då ska vi ha klart för oss att det finns många fula ord på engelska.

”Vad gör man i, ehm, the Cunt Club?” frågar jag.

”Äsch, det står bara för C U Next Tuesday, för det är på tisdagar. Vi har en diskussionsklubb i baren.”

”Jaha, vad diskuterar ni då?”

”Vad som helst! Typ hur vi ska rädda världen. Göra kvarteret bättre. Könsroller. Intimitet. Sånt.”

Den italienska restaurangen har fortfarande inte öppnat. Vi måste göra om min själs plan eftersom man måste utgå från sitt flicknamn i stället för namn som gift. Alla kattungarna har dött. Det börjar bli vinter i Shoreditch.

(text publicerad i Borås Tidning)

Publicerat i texter | Lämna en kommentar

Ass, stupid, bad feminist, ful- True Blood, mediagymnasiet

Älskar den här låten så himla mycket. Ska skriva en viktig debattartikel med många akademiska ord i den om det.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

We’ve been talking, about the space between us all

Såg klart: femte säsongen Sons of Anarchy samt Top of the lake i går. Sedan låg jag vaken och tittade på bildserier om varför vi ska vara tacksamma över Leonardo Di Caprio, föräldrar som gjort smarta grejer (typ: ”när ni bäddat sängen, borstat tänderna och plockat undan er smutstvätt får ni dagens lösenord till wifi:n) och hundar som ”CAN’T EVEN”. Sov gott sedan, ena Ronnie kom över och ville bli otroligt klappad i morse och så gick jag och Johannes och kollade på ett hus som såg ut som om den som hittar på allt som Mio möbler säljer hade inrett det. På uteväggen hängde fyra tavlor. En föreställde Bruce Lee, en föreställde Reservoir Dogs-affischen, en var Breakfast at Tiffany’s och en var Darth Vader. Johannes blev jättearg, jag kände samma men var ännu mer upprörd över andra dumma saker de gjort med huset, som vi borde vetat bättre än att kolla på in the first place. Men vi var så sugna på något fräscht efter det där huset med rulliga tapeter, trasiga heltäckningsmattor och duschstol i badkaret som vi såg i måndags.

Sedan drack jag kaffe hos Lisa och köpte precis vad jag ville äta till lunch: pistagenötter, vindruvor, avokado och kex. Man måste inte yoga, man måste bara äta som om man gjorde det. Det stod en cykel upp-och-ner i deras kök, och deras katts ”gay friend” kom över och ville bli klappad av mig. Så länge katter gillar mig och jag kan klä mig själv, så är det bra.

Nu har jag skrivit en grej, och korrat min bästa, pinsammaste, mest självutlämnande text någonsin och köpt prosecco till Sofia som kommer hit i morgon. Jag har lett mot säkert 25 främmande, som log tillbaka alla utom en, sminkat mig, tvättat håret trots att det är det tråkigaste jag vet, fått lyssna på kometen som låter som en delfin tack vare Spåman (det är alltså inte tack vare henne kometen låter) (eller jo, det är det antagligen!), gäspat käkarna ur led till ”debattartiklar” om viktiga ämnen som är så uselt skrivna att de inte är värda bandbredden de tar upp eller vad det heter, testat ett nytt läppstift. Inte i den ordningen! Även många syftningsfel, men det tycker jag berikar.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Your bitch look like a boogawolf

IMG_1083.JPG

IMG_1066.JPG

IMG_1082.JPG

IMG_1063.JPG

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

The Cunt Club

Jag ska snart berätta mer om Stephanie, men igår var jag på hennes diskussionsklubb i vinbaren hon driver med sin man. C U Next Tuesday heter den, vem som helst får komma och så väljer någon ett ämne som man diskuterar medan man dricker vin. Jag var bara prospect cunt igår, men när man varit där tre gånger får man sitt officiella cunt-namn och Steph har lovat att jag ska få vara Scary Cunt.

Så, typ femton personer med olika brytningar, två farbröder med skägg som skulle få Tjogets klientel att gråta av avund, en brasiliansk bög som älskar sin mormor, en tjej med ”issues” som såg ut som Melanie Griffith, en japansk formgivare, en man som vuxit upp i Israel och berättade lite om det, två småkillar på 19 höstar, den franska vinexpertstjejen, några föräldrar från skolan, Pablo som ville vara Hairy Cunt och jag och några till. Ämnet för kvällen var ”intimacy”, så ja, det pratade vi om. Folk delade så privata saker och känslor att jag inte kan berätta om dem här, det var mäktigt.

Sedan var det ciggpaus och sedan gjorde vi en intimitetsövning som var att stirra in i ögonen på sin bordsgranne i fem minuter utan att prata. Min partner såg ut precis som Per som gick i min klass ettan till sexan. Det var otroligt konstigt och mycket mysigt. Idag när jag hämtade i skolan sa Steph att han hade blivit kär i mig under de där fem minutrarna så det var ju kul, eftersom jag var kär i Per i första klass. En av skäggfarbröderna hade blivit extremt arg och upprörd av den här övningen och gick hem i vredesmod, jag hoppas att han ropade att vi alla var fucking cunts.

Lite bakis idag. Men jag tänker gå dit nästa tisdag igen, jag kan inte vara prospect för evigt.

IMG_1053.JPG

IMG_1043.JPG

IMG_1042.JPG

IMG_1050.JPG

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Hocus pocus, everybody focus!

Som ni vet älskar jag selfies och jag tycker att det är snålt och löjligt att inte ge komplimanger, ens till främmande på stan och internet. Men att kommentera en annan kvinnas kropp känns ändå lite… jag vet inte. Obra. Kanske för att sådana kommentarer, när jag fått dem, ofta handlat om att jag gått ner lite i vikt. Helvete, vuxna människor kunde säga sånt till mig när jag var tonåring? Det var aldrig kul, det gjorde mig bara mer medveten om att folk glor och bedömer.

Men plötsligt ser jag min Sofias ben sticka fram under en lång, vid kjol hon har. Den har glidit upp lite för vi sitter på en brygga och äter popcorn. Och hennes ben är helt vidunderligt snygga. Bruna, muskliga, stadiga. Jag borde väl inte säga det om en vän, men ordet ”sexiga” far genom mitt huvud. Förlåt, nu ljög jag. Det jag tänker är: ”helvete vad sexiga ben hon har”.

Ibland är vägen mellan min hjärna och min käft olämpligt kort, så jag säger det till henne. Hon slätar ut sin kjol över de där underbara benen och bara: ”Vaaa, sluta.” Sedan berättar hon att hon alltid haft komplex för sina ben. Något om att de är korta och inte tillräckligt spinkiga, något om att hon alltid försöker dölja dem.

För många år sedan lyckades jag klämma en finne, som inte var en finne tyvärr, på min näsvinge. Mitt idoga arbete med denna finne som inte ens var en finne resulterade i en röd prick. Den där röda pricken var under två års tid det enda jag såg i mitt ansikte när jag kollade mig i spegeln. Jag såg inte mina lite väl välplockade ögonbryn, jag såg inte min lilla fina amorbåge, jag såg inte att mina ögon stirrade in i en skärm för att skriva en ännu bättre text.

Häromdagen hittade jag ett foto på mig och min man från en romantisk weekend i Rom. Senast jag såg den var det enda jag kunde se den där röda pricken. Nu ser jag hur unga och gulliga och dumma vi var, vi hade just råkat gå till Peterskyrkan och råkat se gamle påven, vi hade ätit världens bästa risotto till lunch och druckit vin och vi var så kära och hade just köpt 80-tals-solglasögon med flytkuddar på marknaden i Trastevere. Solglasögon värdiga någon prinsessa från Monaco.

Och jag insåg att gud, vad vi stör oss på detaljer, när livet är så mycket roligare än ett par assexiga, knubbiga ben eller en röd prick någonstans i ansiktet. Sådant fruktansvärt slöseri. Vi måste genast sluta.

(Amelia 23, 2014)

Fotnot 1: Rubriken kommer från B&B:s skola. När lektionen ska börja ropar läraren: ”HOCUS POCUS!” och alla barnen svarar: ”EVERYBODY FOCUS!

Fotnot 2: bilden på min RÖDA PRICK PÅ NÄSVINGEN som jag nämner i texten.

IMG_0951.JPG

Publicerat i texter, Uncategorized | Lämna en kommentar

A bodybag in disguise

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar