Smear test this morning

IMG_1149.JPG

IMG_1135.JPG

IMG_1124.JPG

IMG_1166.JPG

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Not that kind of girl/ Lena Dunham

Lena Dunham gav oss den epokgörande HBO-serien Girls, där hon själv spelar huvudrollen, om ett gäng brudar i Brooklyn som dricker mycket, badar badkar, är sarkastiskt illroliga så fort de öppnar käften och knatar omkring i illasittande andrahandskläder. Att som Caitlin Moran blurbar på omslaget till hennes tidiga/ första memoarer säga att hon är ”the thing for a generation of girls” är inte att överdriva. Lena Dunham må vara bara 28 år gammal, men har gjort mer, smartare och roligare grejer än många i hennes bransch hinner på en hel karriär. Hennes betydelse för genren är svår att överdriva. Bechdeltestet snurrar som en kompass i magnetfält.

Att det skulle bli en bok av hennes erfarenheter hittills var ganska självklart. På senare år har ”roliga- kvinnor- i- den- amerikanska- TV-branschen- släpper- lite- feministiska- och- politiska- men- mest- sköjiga- böcker- om- sina- egna- liv- innan- de- fyllt- 40”- hyllan i bokhandlarna fyllts på i en ganska tillfredsställande takt. Jag har läst åtminstone Sarah Silvermans The Bedwetter, Tina Feys Bossypants, Mindy Kalings Is everyone hanging out without me och någon mer. Tidigare nämnda Caitlin Morans Konsten att vara kvinna, en sorts brittisk solo-Fittstim dryga decenniet senare, kan också räknas in i genren.

Innan jag börjar läsa tänker jag mig att Not that kind of girl ska vara något liknande. Jag får både rätt och fel. För Dunham är klok, rolig som fan, hon ser det politiska i det privata och givetvis skriver hon som en komisk gud. Jag hoppas verkligen att åtminstone hälften av hennes deadpan-humor och ironi går att behålla i den svenska översättningen som kommer inom kort. Men där många i genren trampar lite vatten emellanåt, liksom fyller ut sidorna, litar för mycket på ren kronologi och upprepar sig, lutar sig Dunham tillbaka mot sin enastående begåvning som berättare. Hon är ung, men jag tror att Lena Dunham hade kunnat skriva minst en läsvärd och underhållande bok om livet redan innan hon slutade med blöjor. Vilken trivial händelse som helst övertriumfar, säg, Sagan om ringen-trilogin, när hon sätter pennan i den. När jag skriver detta har jag precis fikat med en matkonstnär som ”dök in i Dunhams berättande” på ett flygplan. Hon skrattade så mycket bland affärsgubbarna i business class att det rann rödvin ur näsan på henne, ner på hennes vita lammullströja. Att kunna skriva om dåligt sex på det sättet är inte många förunnat.

Det här är helt enkelt en skitrolig bok om att bli vuxen i vår störda värld. Det handlar om sex, relationer, dödsångest, mat och skapande. Dunham är brutal mot alla, mest mot sig själv, och jag uppskattar verkligen hur det där tjusiga ”integritet” lyser med sin frånvaro. Jag tror att det är nödvändigt för att det ska kunna bli så här intressant. Att skriva ”allmängiltigt” om feminism, kvinnoideal och könsroller ger oss som bekant sådana mängder svintråkig, pamflettkränkt text att vi kan fylla Marianergraven och lite till.

Lena Dunham kan konsten att blanda det djupt tragiska och självhatande med en självklarhet som inte i första hand kvinna, utan människa. Jag antar att hon kan betraktas som ett privilegierat, vitt underbarn med en bakgrund som gör att hennes karriär inte alls egentligen kommer som en överraskning. Samtidigt har hon brottats med exakt samma saker som många andra, och att berätta utifrån sig själv utan att vare sig nöta på begrepp som ”offer” eller att ”ta för sig” gör hennes tankar och infall både inspirerande och spännande även för mig som är tio år äldre. Det finns så många färdiga mallar att skriva i som ung, kämpande kvinna. Ibland tycker jag att diskussionen börjar på ett alltför vagt Groundhog Day-plan. Ska vi verkligen nedlåta oss till att prata som om tjejer alltid har ätstörningar och hatar sig själva och vill bleka analen för att de råkat se lite porr på internet? Eller kan vi hålla flera tankar i huvudet samtidigt? Lena Dunham kan.

Jag kan, i min tur, inte låta bli att undra vem som mest bör läsa den här boken. Tjejer och kvinnor kommer att köpa Not that kind of girl till sig själva, till sina döttrar, vänner, mammor. Vi kommer att skratta och ha bokcirklar och tänka efter och känna ”fan, jag är inte ensam ändå”. Den vackra bekännelselitteraturen, från början endast en kvinnlig och därför lite föraktad domän, har varit och är så jävla viktig för många med mig. Sedan blev den cool nog även för manliga författare, men när jag läser Dunham kan jag inte låta bli att fråga mig varför det finns så få böcker i den här genren av unga män? Om ens några, som inte bara är snusförnumstiga och korrekta, opersonliga? Varför skriver inte Ryan Gosling eller Joel Kinnaman varsin Konsten att vara (snygg) man? Äh, det var inget. Men jag tycker att de stackars männen; pojkarna, sönerna, farbröderna och papporna gott kan läsa Not that kind of girl, de också. Dels för att jag är generös. Män och pojkar kan också behöva ha lite roligt någon enda himla gång. Dels för att jag tror att det är nyckeln till att vi ska slippa fler duktiga texter av män som blir feminister först när de får döttrar. Vad Lena Dunham är, är en superbegåvad berättare, producent, regissör, manusförfattare, skribent och skådespelerska. Här, läs.

(text publicerad i Borås Tidning)

PS: och vad dessa helt sjuka kommentarer om att Lena Dunham kollade på sin syrras snippa när de var små beträffar, så vill jag inte ens ta upp det. Men om du vill det, kan jag hänvisa till denna länk: http://www.bustle.com/articles/47513-6-totally-normal-things-young-girls-do-when-theyre-discovering-their-sexuality-that-no-one-ever

Publicerat i texter, Uncategorized | Lämna en kommentar

Min helg: bra och anus

Jag ska nu sammanfatta min helg enligt Fredrik och Filips gamla ”bra eller anus”. Bra: var ”spontan, härlig mamma” i fredags och tog med Bettys kompis hem direkt från skolan för sleep over. Anus: jag visste när jag gjorde det att jag skulle lämna hemmet rätt tidigt och att det skulle bli Johannes som fick bråka med två tonåriga 8-åringar om läggtid och socker och att inte rota igenom min troslåda (de klär gärna ut sig i Amelies storasysters bh:ar i vanliga fall). Bra: jag har lämnat tre faktiskt skitbra texter denna vecka. Anus: en av dem kommer att göra att jag aldrig mer får skriva igen. Bra: åt middag på Brawn med Sofia och det var så mysigt. Sedan gick vi till Stephanies vinbar och hade det bra och träffade, som man alltid gör där, underbara människor. Anus: jag spontanspådde ett par stycken varav ett par där båda fick uppenbarelser av min spådom som kanske fick dem att gå hem och bråka- men jag tror de behövde det i så fall! Anus: gick vidare till Shoreditch House och kramade Tove (ej anus) men blev lite full och gick och la mig långt efter läggdags. Anus: vaknade av bråkiga rävar halv sex. Anus: vaknade av lekande barn typ en timme senare. Bra: var ändå glad och gick och kollade på hus med Johannes och Bodil. Anus: huset var rent åt helvete, luktade rök och luftfräschare och planlösningen var ungefär som om drömfåren i Dr Snuggles ritat en kryddhylla. Anus: Johannes blev besatt av att ”knäcka” det här huset. Vilket kan innebära att han i något av mina svaga ögonblick övertygar mig om att vi inte är rädda för ”projekt” och så köper vi det och måste anlita asdyra arkitekter, saneringsfirmor och läskiga brittiska arga hantverkare och sätta oss själva i personlig konkurs. Aldrig gjort det i och för sig, kanske spännande? Bra: gick på Soraya Hashims dragning om Rättviseförmedlingen. Lyssnade på Serial på vägen dit. Började med Uber. Anus: gick vilse i Olympic park i Stratford. Bra: hittade till slut ändå BMX-banan där jag skulle plocka upp Betty, gjorde det, köpte One Direction-tatueringar, åkte hem, åt Mc Donalds-hämt, kollade på Downton Abbey hela kvällen. Bra: sov till halv tio. Bra: god frukost, mer Downton Abbey. Anus: bråkade som vanligt. Bra: gick en sväng ensam i kvarteret och köpte en vacker vas, eukalyptus, någon sorts gröna blommor, vet vid det här laget vilka skrikiga gubbar som är bäst att handla av på Columbia Road flower market. Bra och anus: fick mulled wine av vinbutiksägarinnan. Anus: klockan är inte ens fyra och jag är lite snurrig i huvudet. Bra: jag är i alla fall glad, ska sortera läppstift och måla naglar nu och få äta vår nya familjetradition: sunday roast med yorkshire pudding (glutenfri!), ev dricka kaffe med Winston som jag inte sett sedan i somras i morgon, läsa Sara Stridsberg, förhoppningsvis kolla på lite mer Downton Abbey.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag var på TV tydligen!

På bokmässan i år råkade jag gå förbi mitt förlags monter och de hade panik, någon hade ställt in ett seminarium typ en minut tidigare, och de behövde någon som kunde snacka lite på ämnet ”Nio är det nya fjorton”, så jag kutade dit på sju minuters varsel. En av mina underbara svägerskor såg nu detta samtal på TV, så det har jag också gjort precis. En underbar moderator som heter Eva Dahlin, och en klok kollega som heter Katarina Genar och jag i på tok för kort kjol. Kolla om ni vill, jag var lite trött och syrelös och djupt koncentrerad på att inte ha läppstift på tänderna, men står för allt som vanligt:

http://www.ur.se/Produkter/185182-UR-Samtiden-Bokmassan-2014-Nio-ar-det-nya-fjorton

IMG_1122.JPG

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mina Londoners: Stephanie

Första gången jag träffar Stephanie bär hon togaklänning och hennes son ligger i en saccosäck bakom hennes bardisk och läser Harry Potter. Hon håller på att blanda en margarita till en polsk gästarbetare som bygger på en italiensk krog som snart ska öppna bredvid Stephanies rustika lilla vinbar. Hon frågar: ”So, do you want me to make it just normal, or do you want me to make it like Beyoncé would do it?” Gästarbetaren, som talar mycket bättre engelska än jag, har ingen åsikt. Jag får välja åt honom och väljer givetvis Beyoncé.

Stephanie gör en halvavancerad koreografi, skakar den silvriga shakern och ropar: ”who run the world?” och svarar själv: ”GIRLS!” När jag ska beställa är det goda rosévinet slut. Allt Stephanie har är vad hon kallar ”nöd-rosé” och det vill hon bara servera folk som hatar vin och lika gärna skulle dricka fotogen istället. ”Jag fixar det här”, säger hon.

Det är en underbar, ljus vårkväll, en av de första varma. Stephanie blandar rött vin med vitt vin och fyller tillbringaren med is. ”Det kommer att smaka helt okej så länge ni håller er i solen”, säger hon.

Stephanie och hennes man flyttade till vårt kvarter samtidigt som vi, och vi ses både när vi hämtar ungar i skolan och när vi köper bröd och när vi har barnvakt och dricker vin hos dem. Eller, de behöver ju aldrig barnvakt; deras barn sitter och kollar på TV i deras vardagsrum, en trappa upp från baren. I början av sommaren fick deras katt kattungar.

Stephanie vill göra min själs plan. Det är en tricksig uträkning med olika streck utifrån ens namn. Sedan frågar hon med sin ljuvliga franska brytning om jag vill vara med i The Cunt Club. ”De Cönnt Clöbb.” Det är vad hon säger, medan hon ger sitt näst yngsta barn kakor och hennes yngsta unge flätar mitt hår. Cunt betyder typ dålig fitta. På Wikipedia står det att det är det fulaste ordet som finns på engelska, och då ska vi ha klart för oss att det finns många fula ord på engelska.

”Vad gör man i, ehm, the Cunt Club?” frågar jag.

”Äsch, det står bara för C U Next Tuesday, för det är på tisdagar. Vi har en diskussionsklubb i baren.”

”Jaha, vad diskuterar ni då?”

”Vad som helst! Typ hur vi ska rädda världen. Göra kvarteret bättre. Könsroller. Intimitet. Sånt.”

Den italienska restaurangen har fortfarande inte öppnat. Vi måste göra om min själs plan eftersom man måste utgå från sitt flicknamn i stället för namn som gift. Alla kattungarna har dött. Det börjar bli vinter i Shoreditch.

(text publicerad i Borås Tidning)

Publicerat i texter | Lämna en kommentar

Ass, stupid, bad feminist, ful- True Blood, mediagymnasiet

Älskar den här låten så himla mycket. Ska skriva en viktig debattartikel med många akademiska ord i den om det.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

We’ve been talking, about the space between us all

Såg klart: femte säsongen Sons of Anarchy samt Top of the lake i går. Sedan låg jag vaken och tittade på bildserier om varför vi ska vara tacksamma över Leonardo Di Caprio, föräldrar som gjort smarta grejer (typ: ”när ni bäddat sängen, borstat tänderna och plockat undan er smutstvätt får ni dagens lösenord till wifi:n) och hundar som ”CAN’T EVEN”. Sov gott sedan, ena Ronnie kom över och ville bli otroligt klappad i morse och så gick jag och Johannes och kollade på ett hus som såg ut som om den som hittar på allt som Mio möbler säljer hade inrett det. På uteväggen hängde fyra tavlor. En föreställde Bruce Lee, en föreställde Reservoir Dogs-affischen, en var Breakfast at Tiffany’s och en var Darth Vader. Johannes blev jättearg, jag kände samma men var ännu mer upprörd över andra dumma saker de gjort med huset, som vi borde vetat bättre än att kolla på in the first place. Men vi var så sugna på något fräscht efter det där huset med rulliga tapeter, trasiga heltäckningsmattor och duschstol i badkaret som vi såg i måndags.

Sedan drack jag kaffe hos Lisa och köpte precis vad jag ville äta till lunch: pistagenötter, vindruvor, avokado och kex. Man måste inte yoga, man måste bara äta som om man gjorde det. Det stod en cykel upp-och-ner i deras kök, och deras katts ”gay friend” kom över och ville bli klappad av mig. Så länge katter gillar mig och jag kan klä mig själv, så är det bra.

Nu har jag skrivit en grej, och korrat min bästa, pinsammaste, mest självutlämnande text någonsin och köpt prosecco till Sofia som kommer hit i morgon. Jag har lett mot säkert 25 främmande, som log tillbaka alla utom en, sminkat mig, tvättat håret trots att det är det tråkigaste jag vet, fått lyssna på kometen som låter som en delfin tack vare Spåman (det är alltså inte tack vare henne kometen låter) (eller jo, det är det antagligen!), gäspat käkarna ur led till ”debattartiklar” om viktiga ämnen som är så uselt skrivna att de inte är värda bandbredden de tar upp eller vad det heter, testat ett nytt läppstift. Inte i den ordningen! Även många syftningsfel, men det tycker jag berikar.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar