”Nej, vår båt kommer inte att sjunka.”

Jag reser hem till London efter sommarlovet i Sverige. Passet i handskfacket, bilen är proppfull av grejer och själv är jag proppmätt av min favorithamburgare från Gyllene Måsen. Jag åt en trots att jag inte var särskilt hungrig, eftersom just min favorithamburgare inte finns i England.

Vi rullar på färjan i Trelleborg. Uppe vid lekrummet står två bedagade trettio-åringar och snor ihop ballongdjur åt alla barn. Mina får en tax respektive en orm, båda ballongdjuren kommer att vara sönder inom tio timmar. En farbror har köpt fyra gosedjursälgar och en flaska Captain Morgan i Tax Free-butiken. Vem ska gosa med älgarna, är det han själv eller några barnbarn? Det känns lite vemodigt på något vis.

”Kan båten sjunka?” frågar min ena unge.

”Nej,” säger jag. ”Och om den gör det tar vi på oss flytvästar och sätter oss i en livbåt, så kommer det en helikopter och plockar upp oss.”

Det är ju olika, det där med båtresor. Vi duschar i varmt vatten i vår lilla hytt, lägger oss i rena lakan och sover en natt. Går och äter frukost, fnissar lite åt den tyska ”juicen” som smakar outspädd apelsinsaft, garanterat fri från naturliga råvaror. Samtidigt flyter det drunknade barn i Medelhavet, bilder av dem in i mitt Facebook-flöde.

I Travemünde får vi köra av nästan först av alla och vad ska jag säga, nio timmar på Autobahn är väl inte det festligaste jag varit med om i mitt liv men det går, det gör det, så länge alla barn har batteri kvar i sina iPads och blir matade/ mutade med godis då och då. När man kör in till Eurotunnel-terminalen i Calais ser man inga flyktingar. Men man vet att de finns där. De är många, boendes i primitiva tältläger med drömmar i sina bröst om att kanske, kanske, på olika livsfarliga vis, ta sig över till England.

När det är förseningar i tågtrafiken på grund av ”en tidigare incident” vet alla att det kan vara någon som skadats eller dött. Desperata människor gör desperata saker. Häromveckan försvann en gravid ung kvinna efter att ha skadats allvarligt när hon föll från en bil. En man gick genom hela tunneln, jag kan inte ens tänka på hur ofattbart det är att han överlevde. Bara för att bli gripen av brittisk polis och skickas tillbaka till Calais med vändande tåg.

Det människorna flyr ifrån är värre än att försöka klättra upp på en långtradare och smuggla sig själv till en i bästa fall något mindre hopplös framtid i ett land där Ukip och delar av pressen skriker att de inte har där att göra.

Himlen är hög och jag antar att det kan vara ganska vackert här. ”All min rädsla försvann, när du sakta tog min hand, någonstans emellan Dover Calais”, sjöng Christer Sandelin och Gigi Hamilton för länge sedan. Men för många, många, som vi inte ens ser från vår trygga bil där vi sitter varma och mätta, är Calais bara ovisshet, väntan och rädsla.

(Borås Tidning, 150830)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

The boys of summer have gone

   
    
    
    
   

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Om du orkat leva, pappa.

11705284_10153479919459747_1674072398872132114_n

Min pappa. Varje år den 15 juli räknar jag ut hur gammal du skulle varit om du orkat leva. 73 i år. Jag tänker på dig varje dag. Börjar bli osäker på om jag ens kan sakna någon som jag aldrig ens hann lära känna som vuxen. Men jag skriver om dig nu. Tack för att du bröt oss in i klockstapeln i Brämhults kyrka för att jag skulle få se fladdermöss. Tack för att du lärde mig allt om rymden, kommunism, frijazz, farliga djur, tjuvfiske och tack för det explosiva laboratoriet du byggde åt mig i garaget. Tack för att du alltid, alltid tog mig på bråddjupt allvar och tack för alla skämt och det västgötska hästskrattet jag fortfarande häver ur mig när jag verkligen uppskattar ett prank. På något sätt älskar jag dig fortfarande. Du borde inte ha dragit från den här världen så tidigt. Du missar för mycket.

(Tillägg: Jag har postat det här på flera sociala medier idag. Jag grinar inte längre när jag tänker på dig, men jag grinar när folk deltar i det som fortfarande är någon sorts sorg. Plus: jag har några jävligt bra läpp-balsam som jag hade kunnat tipsa dig om, papi. Glasögonen är dock perfekta, liksom din mjukslitna tenniströja. Vi ses i himlen.)

Och jag missade dig.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

13 juli i Hackneu, mångkultur for the win

Jag trodde att jag flyttade till en stor stad, men efter snart två år här (ett och ett halvt) blir det så uppenbart att allt är så litet. I förra veckan skulle jag spå min vän Lottie. Vi sågs på en pub på Broadway Market och där träffade vi även: min kompis Surayas syster, deras mamma och vår gemensamma (tydligen) vän Maurizios expojkvän Los, som även känner hon som klipper mig nu för tiden. Alltså alla de tre var i sällskap.

I morse gick jag förbi vårt gamla hus på Barnet Grove för att hämta upp post. Där bor numera min kompis Dankuro, hans tjej (som vi nästan körde över med jeepen i lördags), deras hund som de fått via Rescue Dogs som min vän Tove tipsat om, och en svensk ”Tobajas” som jobbar för American Apparel. I lördags var vi på bbq några kvarter bort hos den familj som hyrde samma hus innan oss. Världen är så pissliten. Jag vet att det är tråkigt av mig, men det får mig att känna mig trygg.

Annars: packar ihop (mest mentalt) för att åka bil till Sverige på lördag. Packar även ihop alla mina japanska leksaker och lejonkrukan så att de som ska air bnb:a här medan vi är borta inte pajar dem. Som vanligt tänkte jag i juni att jag skulle skriva alla krönikor färdiga innan semestern, men det går inte. Jag kan bara få ihop en i veckan. Har åtminstone skickat vykort, klippt tånaglarna och börjat samla på antika koffertar!

Vår grannes playlist för dagen:

turkisk crazy dansmusik

Satisfaction/ The Rolling Stones

Jailbird/ Primal Scream

Under mi sensi/ Barrington Levy

Paper planes / M.I.A.

One love/ Bob Marley and the Wailers

Shutdown/ Skepta

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

24 grader i juli

   
    
    
    
    
    
 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dawgen idag.

Vi har flyttat nu, nämnde jag det? Borde verkligen gjort det, för även om jag älskar att flytta är det ju så himla bökigt på många sätt. Oj, vilket lidande. Nya ljud genom väggen (mindre bastuba här, dock!), alla bestick i samma låda i flera veckor tills man hinner till Ikea och det luktar fortfarande målarfärg överallt. Flera kartonger ej uppackade.

Nu bor vi i Hackney och det må vara bara någon kilometer från Jesus Green, men det är stor skillnad i mängden snut-interventions på morgnarna och hur lång tid det tar att gå till skolan med barnen. Nya rutiner är bra för mig. Älskar vår nya mataffär, och de ger barnen Kinder-kakor om jag inte köper ordentligt med glass och/ eller godis åt dem. ”It’s my puppy eyes”, säger Bodil.

Har börjat med air bnb och slutat med kattpiss-lukt från Ronnie och Ronnie. Jag har varit inaktiv här så länge nu att ni antagligen lämnat mig, men då får det vara så. Sons of Anarchy säsong 7 har just kommit upp på UK Netflix så jag kan underhålla mig själv! Älskar att ha rosor, sopa trappen mot gatan (så mycket SKRÄP), en riktig garderob, bidé, ett riktigt kök (inte för att jag börjat laga mat men vi slåss något mindre på morgnarna), ett sovrum som är MÖRKT på natten och en liten torr stackars gräsplätt på bakgården.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

”I’m too spexy”, eller: ”Hur man vinner över sura jävlar på stan”

IMG_3798

En gång i en kö på McDonald’s såg jag en kille i svart munkjacka med trycket: ”FUCK YOU!” och en näve som sträckte upp långfingret. Jag fattar att det tröjtrycket inte var riktat exakt mot mig. Åtminstone inte enbart mot mig. Men jag blev ändå ledsen och lite sur. Och eftersom jag är norra halvklotets mest långsinta person så har den där oartiga tröjan legat och skavt.

Därför var det så bra när jag hittade en svart keps med Musse Pigg-öron i min kompis affär. Jag tänkte först att den var barnslig. För det är den. Men tecknade serier är faktiskt inte bara för barn och när man är 38 år gammal kan man hantera om någon anser att man är löjlig eller omogen. Jag tänkte ”I’m too spexy”, som man gör, med Musse Piggs röst, och sedan tog jag på mig den och sedan dess har jag knappt tagit av mig den.

Jag kan inget mer än att skriva. Jag kan inte operera bort tumörer ur mina medmänniskors magar, jag kan inte hjälpa papperslösa genom att laga deras tänder, jag kan inte ens laga mat. Det finns verkligen inget jag kan göra för att göra världen till en bättre plats.

MEN. Jag kan gå omkring på stan, med min Musse Pigg-keps på huvudet, och få tjuriga muslimska gubbar, trötta byggjobbare, vithåriga damer och astuffa tonårsbrudar att fnissa till. Man behöver inte ens gilla Musse Pigg för att skratta åt mig i den här kepsen. Jag är ett vandrande spektakel. Gud, vad jag bjuder på det. Barn, som är de som rimligen borde älska den här kepsen mest, blänger misstänksamt. Jag får hålla mig från att köra runt i en vit skåpbil full med godis och kattungar och försöka röva bort dem. Jag kan härda ut att hålla mig ifrån den aktiviteten.

Det sägs att det inte är viktigt hur man ser ut eller vad man har på sig. Det är inte fint att bry sig om sånt. Jag anser att det är en tråkig inställning till att spöka ut sig. Om det enda jag kan göra för att muntra upp olika främlingar jag möter på trottoaren är att bära en keps med gigantiska musöron, så kommer jag att göra det tills jag, och eller kepsen, svettas sönder.

En hatt med Musse Pigg-öron är liksom antitesen till en tröja med trycket ”FUCK YOU”. Ett motgift mot otrevlighet, oartighet och missriktat hat. Om du läser det här, du kille som bar den där taskiga tröjan på Mc Donald’s för tre år sedan: Vi kan väl säga att jag vann.

(Amelia 10, 2015)

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer