Min bästa feministiska strategi: jag skiter i

I min lillebrors gamla lägenhet i Borås stod det såhär på väggen när han, som nybliven ungkarl, flyttade in: Dream it. Think it. Do it. Han slet ner de där väggorden rätt raskt och ersatte dem med sina hundra olika gitarrer, ett porträtt av Slash och någon bild på skyskrapor i New York. Väggord är ju ”fånigt”. Eller? Såhär några år senare kan jag ändå tycka att de där orden säger rätt mycket om hur jag vill leva mitt liv. Dröm det. Tänk det. Gör det.

Det finns fortfarande otroligt mycket att vara förbannad över som kvinna i den här världen. Vi får lägre lön, vi blir betraktade utifrån diverse efterblivna fördomar, vi riskerar att bli våldtagna, vi förväntas vara smala och sexiga och det ena och det andra. Vi förutsätts vara godare mödrar än farsorna till våra barn förväntas vara rimliga fäder, vi ska hinna allt och dessutom rena oss själva inifrån med pressad kål. Men om vi… SKITER I?

För samtidigt som vårt samhälle är taskigt mot kvinnor och samtidigt som det fortfarande finns massor av orättvisor att ta itu med, så är vi ju friare än någonsin. Vi får rösta, det är olagligt att diskriminera oss, lagen är på vår sida (om den bara tillämpas rätt, snälla börja med det) och alla vettiga människor har koll på att våra snippor inte säger ett skit om vilka vi är.

Jag har döttrar. Jag har varit feminist sedan jag började tänka som en riktig människa vid 16 års ålder. Och jag orkar inte riktigt vänta längre, så nu klistrar jag upp väggorden SKITER I. Som i att jag skiter i att vara smal, jag skiter i att vara sexig, jag skiter i att vara trevlig mot otrevliga. Jag skiter i att raka saker jag inte orkar raka, jag skiter i att bete mig som en dam, jag skiter i att träna om jag inte vill själv. Vad jag äter ska ni skita i. Liksom i hur jag klär mig, uttrycker mig, dansar, flirtar, sminkar mig, har håret i tofsar fast jag är för gammal. Jag skiter i att klämma in magen med pansartrosor, jag skiter i att vissa fester kräver högklackat, jag skiter i vad som passar sig i din trånga podcast eller Instagramruta.

Om man nu råkar vara född i den delen av världen där kvinnor är friare än någon annanstans, så vore det ju synd att inte utnyttja det genom att skita i allt löjligt. Jag börjar nu, det blir kul, häng med.

(Amelia 5, 2015)

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Sorry mrs Jackson

IMG_4578

IMG_4572

IMG_4615

IMG_4645

IMG_4664

IMG_4623

IMG_4549

IMG_4621

IMG_4599

IMG_4659

Publicerat i Uncategorized | 9 kommentarer

Lördag lördag beep beep

För en vecka sedan lämnade jag manus till min nya spökhistoria: Det som hände i källaren. Det blev så tomt efter det. Mina vanliga texter, och så har jag kollat på Bloodline och läst Oscar Levertins vänner av Martina Montelius (recension kommer snart), och anmält mig till en keramikkurs. Träffade en nyseparared person vars parterapeut sagt åt dem att ligga med andra för att få liv i sin egen relation, parterapeuten hade kallat det ”Las Vegas-dygn”, som i ”What happens in Vegas, stays in Vegas”. Jag känner mig så omodern ibland.

Igår träffade jag min barndomsvän Daniel och brände snoken medan vi åt lunch och babblade vid Regents Canal. Han och hans kille har flyttat från London till Paris precis, och han påminde mig om att allt i London är skitigt och fult. Sedan gick jag på nature club med barnen och Ingrid och massa andra barn och föräldrar. Det var i en liten inhängnad park på Old Bethnal Green Road som jag aldrig ens fattat var en park förut, jag har trott att det var en ödetomt bara. På nature club får man knyta knopar, bränna sig på brännässlor och snubbla på rötter, eller åtminstone på någon gammal rostig såg som ligger bredvid några hantverksmässiga killar som håller på att bygga ett skjul. Vi började med ”safety sweep”, som är en promenad runt parken ledd av Ingrid, där man håller utkik efter trasiga glasflaskor, gamla sprutor och inbrottsbenägna pedofiler. Barnen trodde vi kollade efter rävar.

Idag har jag städat bakgården, köpt en försilvrad rävtand, ätit vietnamesiskt, handlat böcker med barnen och tagit bort nagellack på tårna. Det sista var det tråkigaste. Jag undrar hur jag någonsin ska kunna komma tillfreds med alla de där rena underhålls-grejerna man måste hålla på med: ställa in i diskmaskinen, tvätta håret, ”plocka”, rensa ogräs, slänga mögelostar som börjat utveckla nytt mögel. Det tar bara några sekunder, ju, men de där sekundrarna hatar jag.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ganja dem a smell, smell dem out

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Påsklovet- bildsjoket

IMG_4256

IMG_4260

IMG_4243

IMG_4185

IMG_4339

IMG_4188

IMG_4325

IMG_4304

IMG_4327

IMG_4200

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

What’s the meaning of Stonehenge

11066608_10153218252264747_5721434832696332693_n

Jag vill strypa, eller sparka ihjäl, en människa bakom mig i en kö. Jag är svensk, jag älskar att köa. Nej, det gör jag inte. Det gör ingen. Men i normala fall, när det inte står någon sorts extra irriterande person precis bakom och gapar sina löjliga repliker rakt i örat på mig, så blir jag åtminstone inte mordlysten.

Men det blir jag, i kön för alla som inte förbokat ett besök på Stonehenge. Det regnar på det där brittiska sättet. Som om gud står med en blomspruta och liksom sprinklar oss alla töntar som bara råkade köra förbi den omåttligt lockande skylten ”Stonehenge, 4 miles”. Jag tvingar min stackars weekend-semestrande familj att svänga av. Jag har alltid trott att Stonehenge låg i Skottland? Nu ligger det på vår väg från Cornwall hem till London och jag är lärarbarn. Finns det en historisk sevärdhet inom rimlig radie, så åker man dit. Det är en lika viktig regel som att inte äta snorkråkor i officiella sammanhang.

Vi går och kissar, tvättar oss och torkar händerna i handblåsar. Det finns sådana. Vid Stonehenge. Extra effektiva, om jag ska recensera dem. Sedan köper vi biljetter. Det kostar nästan 500 spänn att ta in sin familj till ett par förhistoriskt placerade stenblock på en äng. Vi köar lite extra för att få åka buss med den elektroniska skylten ”To the stones” i vindrutan. Annars tar det en halvtimme att gå från biljettkassan till själva Stonehenge.

Det är kladdigt av lera på bussgolvet när vi kliver av. Alla fäller upp sina paraplyer med ”STONEHENGE ROCKS”-tryck. Vi har inga paraplyer. Vi skyndar oss över gummilplätterade gångvägar fram till den bästa fotovinkeln. Jag försöker ta en selfie med Stonehenge. Min man skojar och lutar sig in i bild. Jag postar den på Instagram. Täckningen vid Stonehenge är mycket god. Sedan vill vi ha mellanmål och det regnar för mycket.

I bussen på vägen tillbaka till biljettkassan sjunger vi Ylvis-låten om Stonehenge. Vi dribblar barnen genom museum-shopen för att slippa köpa muggar med akvareller av stenblocken. När vi lämnar parkeringen, mellan picknickande italienska storfamiljer och slumpmässiga goter, konstaterar vi att det kostade motsvarande nästan 70 kronor i minuten för att kolla på Stonehenge. Men nu har vi sett det. Hade vi kommit från andra hållet hade vi kunnat se stenbumlingarna från motorvägen. Det är som på Louvern.

(Borås Tidning 150412)

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Vaxa benen- få spännande historia på köpet!

Firade mina exklusiva hårstrån på benen med att vaxa bort dem och fick en historia av spa-kvinnan om hur hon Tinder-dejtat en supersexig italienare inom modebranschen. Två gånger. Båda gångerna hade han försökt få med henne hem, men hon gör inte sånt längre, av rent säkerhetstänkande. När hon kollade om de skulle dejta en tredje gång hade han varit mycket oklar, och till slut textat: ”NO!!! THANKS” och lite annat otrevligt. Igår hade hon råkat på honom på en bar i Hoxton och han hade en töntig ring på sig och var helt ensam. Hon hade varit skitsnygg och sagt att han inte hade behövt vara så elak, och hennes kompis från södra London hade sagt: ”Oh, is this the rude arsehole you told me about?” så att han hörde och sedan fick han gå hem och skämmas. Och så hade han textat på natten att det ”was nice meeting you again” och hon har fortfarande inte svarat men raderat hans nummer ur sin telefon. ”Karma was biting him in the face”, sa hon. Och jag förstår först nu varför kvinnor vaxar olika kroppsdelar. Så spännande!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar