Jag som var så ”rolig att dricka vin med”

”Jag heter Rebecka, och jag är alkoholist.”

Det är sant, men det var första gången jag sa det högt. I en skruttig källare med plaststolar och heltäckningsmatta, bland totala främlingar, erkände jag något som jag lyckats förneka för mig själv under väldigt, väldigt lång tid.

Min pappa missbrukade både alkohol och lite allt möjligt när jag var liten. Jag hatade det. Jag hatade lukten, hans dimmiga blick, hans röda kinder. Sedan dog han. Jag visste att alkoholism är ärftligt, så jag tog det lugnt medan de flesta av mina kompisar började med folköl, häxa, hembränt ur plastdunk och hemmagjort, sumpigt ”vin”. Jag var livrädd för att bli full. Men den rädslan kom jag över någonstans i 18-årsåldern.

I början drack jag rätt lite. Jag började inte supa förrän flera år senare, och då gjorde alla runt mig det också, och jag var på cluben och allt verkade liksom normalt. I efterhand kan jag se att det kanske inte var det, inte för någon av oss- att vara packad fler kvällar i veckan än vi var nyktra. Men så var det.

De flesta kan dricka lagom. Jag har kunnat det, ibland. Men ju äldre jag blivit desto mindre lagom har det blivit. Jag har sagt att jag ska ta ett glas vin med en kompis och det har blivit nio glas. Jag har tänkt: ”i kväll tar jag det lugnt, jag måste skriva i morgon” och rumlat hem som ett vrak klockan halv tre och slösat hela nästa dag på att vara bakis. Jag har beställt mer trots att jag sluddrat.

Jag är alkoholist.

Där andra kan njuta av ett glas vin till en god middag, kan jag inte stoppa mig själv. Tar jag ett glas av något alkoholhaltigt så fortsätter jag dricka. Jag är inte bra på så många saker men jag har blivit väldigt bra på att vara alkoholist. Att Aldrig Sluta Dricka. Det är en sjukdom.

Därför måste jag sluta nu. Helt och hållet. För resten av mitt liv. Jag står fan inte ut med mig själv längre- och det gör inte min familj, somliga av mina vänner eller min hund heller. (Djur är jättebra på att märka om någon är full eller hög, för övrigt. Blickarna man får av en hund eller katt när man är berusad är ej nådiga, och man får absolut inte klappa.)

Jag skriver det här för att slippa skämmas mer. Jag har gett alkoholen 20 år av mitt liv. Nu tar jag tillbaka det.

(Amelia 25, 2016)

Publicerat i Uncategorized | 18 kommentarer

Gå direkt till fängelset utan att passera tvättmaskinen

När jag skriver det här sitter jag på en skev plaststol i skarpt lysrörsljus i ett minimalt kök 700 meter från mitt hem. Där pågår just nu golvläggning, och efter ett par dagars byggdammsrelaterade astma-nysningar utan möjlighet att komma ut genom ytterdörren, bestämde jag och min familj oss för att hyra en air bnb-lägenhet i stället. Vi hittade en jättebillig på Mare Street. Den består av en långsmal korridor, två rum proppfulla av varsin våningsäng och dubiösa elektriska lösningar.

Taket här i köket är rostigt. Längs ena väggen finns en maskinpark som ser ut som något Kosmos-katten i Dr Snuggles totat ihop på fyllan: En torktumlare med en mikrovågsugn ovanpå, bredvid en tvättmaskin med ett lökdoftande kylskåp ovanpå, bredvid en bänkdiskmaskin inknödd framför en varmvattenberedare. Jag hoppas att fördelningsdosan som alla sladdar löper till är installerad av en begåvad elektriker, för om det skulle börja brinna här kan vi inte fly ut genom fönstret, då det täcks av ett stålgaller som skulle få Alcatraz att se ut som villkorlig dom.

”Titta, barn, det ser ut som New York!” hojtar jag åt utsikten som består av en tegelvägg, asbest och fyra gigantiska någonting-jag-misstänker-är-fläktar. De hostar och spyr ur sig matos från chip-shopen. Jag sover otroligt gott här. De som bor i lägenheten ovanpå traskar bara omkring i träskor dagtid, och kvinnan som högljutt jämrar sig om Gud och någon som heter Charmaine så att det skallrar i de tomma Ikea-blomkrukorna verkar endast vara omedicinerad endast mellan 7:32 och 13:50.

Jag har massor att få skrivet. I normala fall brukar det ställa till det för mig. Jag sätter igång en kulörtvätt, flyttar runt mina stensamlingar, hittar en gammal dagbok som jag måste läsa, rensar bland gråsuggor och maskrosor i min ”rabatt”. Att arbeta hemifrån är underbart eftersom man kan göra det i pyjamasbyxor, men det är också ett idiotsäkert sätt att inte få ett jävla jota gjort. Alla som känner att de är dåliga på att skjuta upp saker: testa att jobba hemifrån. Det blir städat, det blir det.

Men i ett otäckt litet kök som normalt hyrs ut till rumänska gästarbetare inom byggbranchen i östra London, finner jag min arbetsro. När jag diskat och gått ut med hunden finns det inte en enda grej jag kan komma på att göra för att slippa skriva.

Inspiration kommer i olika former. Här finns bara min skeva plaststol och kvarlämnade Corn Flakes. Jag skriver och skriver. Jag tänker på Hunter S Thompson, och innanför ett fönstergaller på Mare Street inser jag hur rätt han hade när han mumlade: ”Many good books was written in jail.”

(Borås Tidning, 2 oktober 2016)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Senaste

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hade glömt hur mycket jag älskar denna:

Video | Posted on by | Lämna en kommentar

Things that make you go hmmm: varför är ni ens ihop, sa du?

Det är hon som just köpt en ny klänning. På H&M, inget dyrt eller så, men den sitter som en smäck och hon ser ut som en biljon dollar och hon känner sig glad. Hennes snubbe säger: ”Men du har ju redan en sån. Vad kostade den? Du behöver inte mer kläder.”

Det är hon som fått en ny tjänst på sitt jobb. Hon har varit utled på sitt arbete rätt länge men inte vågat säga upp sig. Nu ska hon få testa nya grejer och dessutom få lite högre lön. Hennes pojkvän? Han oroar sig för att hon inte ska hinna hämta deras gemensamma unge på dagis lika tidigt som förut.

Och det är hon som gick ut med sina kompisar, bland annat med mig, en kväll. Vi åt middag och drack vin och fick feeling. Vi drog vidare och dansade och sånt. Dagen efter är vi trötta och har lite träningsvärk i vaderna på grund av dans. Hon messar mig att hennes man är jättesur över att hon kom hem ”för sent” och ”luktade rök”.

Jag vet att ingen utomstående riktigt kan veta varför ett par väljer att leva ihop. Jag har nära vänner som jag älskar, som jag ändå aldrig skulle rekommendera någon att vara ihop med. För att jag tror och/ eller vet att de är asjobbiga att tillbringa mer än ett dygn tillsammans med, oavsett förutsättningar. (Delvis är det kanske därför jag älskar dem.)

Men varför är somliga människor så himla snåla mot den de lever tillsammans med? Det är helt obegripligt. Alla förhållanden går väl hit och dit och upp och ner och ibland är det mest dit och ner. Men den där grejen att inte kunna unna den som ska föreställa ens hjärtas fröjd och lilja en liten klänningstrasa, eller en timme extra på jobbet per dag om hen önskar det, eller en kväll som slutar med att hen spelar luftgitarr till ”Sweet Child O’Mine” på en karaoke-bar… Nä, jag tycker att det är så jävla tråkig stil.

Inte den sortens stil som får mig att kidnappa din tjej för att få henne att göra slut. Inte den sortens stil som får någon att ringa snuten. Det finns värre saker att göra än att vara en sur, snål liten missunnsam människa. Förståsigpåare säger ibland att vår generation ger upp och skiljer sig för lätt. Men ibland, när jag hör vad folk står ut med i sina förhållanden, tänker jag att de där förståsigpåarna har helt fel. Människor står ut med tjurig missunnsamhet mycket längre än de borde. Var med någon som vill att du ska vara glad i stället, var med någon som du vill ska vara glad.

(Amelia 17, 2016)

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

It was a clear black night

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att ha barn, eller icke ha barn. mvh Hamlet

Jag var kanske 26, hade just blivit svinkär och hade inte en enda tanke på barn utöver att jag ville ligga så mycket som möjligt utan att bli med ett. Så kom Världens Tröttaste Småbarnsmamma ™ fram på en fest och sa: ”Du vet ingenting om dig själv, eller om livet, förrän du fött barn.”

Jag blev inte ens sur. Det var bara så himla konstigt, överlägset och självgott sagt. Så klart jag inte visste allt om mig själv eller livet när jag var 26. Jag vet fortfarande nästan ingenting om mig själv eller livet. Men hur kan man säga så till en annan människa bara för att man själv råkat bli gravid och pressat ut en unge eller två genom snippan?

Världens Tröttaste Småbarnsmamma™ var åtminstone rättfram. Hon kräktes tramset rakt ut, det som resten av samhället försöker få oss kvinnor att gå på. Nämligen att vi inte är riktiga kvinnor förrän vi fött barn.

Missförstå mig rätt nu. Det var givetvis en erfarenhet för mig att bestämma att jag kunde tänka mig att bli morsa. Att råka hitta någon jag kunde tänka mig att vara förälder ihop med. Att säga det rent ut. Att ha sex utan att ”skydda mig”. Att bära två embryon, sedan foster, i min egen kropp som om jag var något jävla växthus. Att stå ut med folks klappande på min mage, ”goda råd” på föräldrakursen i form av ”det är bra om du inte spiller kokande vatten över ditt spädbarn”, och fullkomligt vidriga förlossningshistorier som i bästa fall verkade sluta med att vederbörande spruckit från snippan till analen och aldrig mer skulle kunna bajsa på vanligt vis. Eller vara glad. Eller ha sex.

De kom ut sedan, mina barn, genom varsina knivhugg i min mage. Och efter det blev livet så klart något annat. Jag är galen i dem och jag är galen på dem och skriker åt dem och försöker laga mat åt dem och leker med dem och tränar multiplikationstabellen med dem och kramar dem när de är ledsna eller glada eller bara mittemellan, och det är fan grymt att få vara deras mamma.

Men alla måste komma ihåg, att olika liv är olika. Den livserfarenhet jag fick genom att bli mamma, blev i samma stund en brist på livserfarenhet: nämligen den att inte vara mamma. Jag vet ingenting om det. Och därför kommer jag aldrig att säga till någon att den inte vet något om sig själv, eller om livet, oavsett vad.

(Amelia 15, 2016.)

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer