Me Too har redan förändrat allt

Om man (ja, det är alltid en man) tycker att det börjar kännas lite tjötigt med Me Too-berättelser om övergrepp, tafsande och översitteri, så ska man bara veta hur jävla tjötigt det varit för kvinnor att utsättas för all den här skiten under överskådlig historisk tid. Vi har öppnat Pandoras ask nu. Det kommer att vara såhär ett tag. Sitt ner i båten! För så fort vi slutar försöka verka blasé och säga saker i linje med ”jag tror den här HASHTAGEN blåser över snart”, så kan vi äntligen förstå att inget någonsin kommer att bli sig likt.

Ja, det finns många hashtag-aktivister, ja, en del hashtags blev aldrig någon revolution. Me Too går långt utanför detta. Världen över har kvinnor satt ord på ett patriarkalt förtryck, som tagit sig olika former men är bevis för samma mekanism. Nej, inte alla män, och ja, det är gradskillnad på fylletafsande på krogen och gruppvåldtäkter. Men det råder inte någon artskillnad.

Så alla som flaggar för ”efter Me Too” kan plocka ner sina vimplar. Förändringen, revolutionen om man så vill, har redan skett. I alla år har det talats om att det grundläggande för jämlikhet mellan könen är en attitydfråga- om detta skrev jag redan i en gymnasieuppsats löst baserad på Agneta Starks modesta kravbok Halva makten hela lönen. Vi kan lagstifta för allt vad tygen håller men även lagen praktiseras av vanliga människor- med fel och brister. Därför är attitydförändringen, och de förändringar som följer på den, det viktigaste fundamentet för en ny världsordning. Och: attityderna HAR förändrats. Se dig omkring. Alla revolutioner ser inte ut som en militärkupp med idoliserade män i spetsen. En del revolutioner sker tydligen genom att kvinnor ur alla läger tar bladet från munnen samtidigt, känner igen sig i varandras erfarenheter, finner styrka i gemenskapen och vänder hopplöshet till styrka och hopp.

Sådant går inte att avfärda bara för att upphovet var en HASHTAG. Eller för att kvinnor delat sina historier på INTERNET.

Eller för att de två böcker, fler är med all säkerhet på gång, som nu ges ut som en skärva av Me Too för den som vill läsa på papper istället, är lite spretiga. Den här sortens revolution berör så många olika lager av verkligheten att det måste spreta. Båda antologierna innehåller en mängd vittnesmål från kvinnor, samt fakta, förslag på goda råd, adresser och telefonnummer till hjälpen. Böckerna hakar i varandra; vissa skribenter förekommer i båda. Men det är okej. Jag tänker att en bok är något praktiskt att samlas kring, något att ha en bokcirkel kring, något att utgå från eller något att sticka i handen på till exempel chefer som vägrar förstå vad det handlar om.

Trots att det gått för bokvärlden otroligt snabbt att få ut dessa antologier, framstår vissa texter redan som daterade. Alltför många av skribenterna försöker sig på att sammanfatta vad som hänt hittills, och försiktigt spå framtiden. Det, och att snäva variationer på budskapet om att vi nu lägger skulden där den hör hemma, hos förövarna, blir en smula upprepande. Att ge goda råd till andra kvinnor är väl behjärtansvärt, men samtidigt svårt eftersom hela rörelsen innefattar en sådan brokighet. Vissa ”goda råd” låter för generella, vissa alldeles för hurtiga, vissa är tomma slogans.

Men igen- hade det kunnat göras på något annat vis? Troligen inte. Jag läser båda böckerna som inlagor i något pågående, något obeskrivligt i all sin omfattning. Morgonen efter Oprah Winfreys tacktal på Golden Globe-utdelningen- det som fått somliga att be henne kandidera till presidentposten, så klart- står jag och borstar tänderna med min äldsta dotter. ”Skriver du #metoo eller #timesup?” frågar hon och spottar tandkrämslödder. ”Jag har skrivit #metoo men jag har väl inte riktigt hunnit skriva #timesup än, men jag håller med”, säger jag. Och berättar om när en äldre kollega gav mig en axelmassage när jag var tjugo, sommarvikarie och vi var ensamma på redaktionen. Ett typiskt ”men han menade säkert inte SÅ”-scenario, inte alls traumatiserande eller hotfullt, men där jag gick emot hur min kropp instinktivt reagerade. Detta är något hon växer upp och vet, detta är något vi pratar om, detta finns numera ord för.

Me Too-böckerna är en del av den berättelsen. En liten del, men till skillnad från manligt kodad revolutionsromantik bygger den här revolutionen på något annat än vapen, hjältar som fixstjärnor och yxigt förenklade resonemang. Det är därför inte alla känner igen den, trots att den biter dem i näsan.

Rebecka Åhlund

(Recensionen publicerad i Borås Tidning 180113)

Me Too- så går vi vidare: Röster, redskap och råd

Redaktör: Alexandra Pascalidou

Lava förlag

Me Too 100 berättelser & 10 frågor som behöver besvaras

Redaktör: Amanda Lundeteg

Max Ström förlag

 

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Oxveckorna feat. the flu

Stackars mig, jag har the flu, sover hela dagarna och nu är barnen också sjuka så vi har någon sorts ynkedomsmästerskap här hemma. Johannes har varit i Las Vegas en vecka och kom hem igår. Det är jämngrått utanför fönstret och hundarna börjar bli rastlösa. Januari, januari. När jag inte sover kollar jag på Broadchurch eller läser Mr Mercedes. Jag har även börjat använda en ny olja i fejan: ögonbrynsolja! Det är feminism! Närå, men glasögonen blir kladdiga.

Har även läst två Me Too-böcker, recension kommer strax.

Jag läste en lång artikel om depression och ssri-preparaten som typ var tionde person går på. Det är något jag misstänkt länge: det är inte oss det är fel på, det är samhällets uppbyggnad och otryggheten. Min kompis Lars Berge skrev för några år sedan i Arena om ett experiment där långtidssjukskrivna personer fått 500 kronor extra i månaden att göra vad de ville med. Någon hade inrättat ett sparkonto, någon köpte en skön vilstol, någon reste någonstans. Jag tror helt på kopplingen mellan psykisk ohälsa och ekonomi- både privat och system. Nej, inte BARA, men DELVIS. Mer än vad som tas med i beräkningen.

Det är ju tur att man luktar gott i alla fall.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Pack it up pack it in

Herregud, jag tror verkligen att det där med att blocka ut något för att kunna skriva stämmer. Började dagen med att packa upp och ”städa undan” (=ett evighetsprojekt som aldrig, aldrig blir färdigt, aldrig någonsin, utom precis den sekunden en mäklare är här och tar bilder) och kommunicera lite, eftersom jag minsann städade blev jag helt irriterad på barnen och deras kompis för att de… inte städade? Utan bara satt och spelade något och snurrade på en nyckelknippa så den skramlade och spelade piano.

Sedan gick de på bio och Johannes var på jobbet så jag hade två timmar ensam. Då tänkte jag skriva men istället åt jag några mini marshmallows och somnade. Eh. Men nu är alla här igen och låter, Johannes håller på med en metalldetektor ute på bakgården och en liten pojke har just inspekterat fönstren och jag letar efter Lillabos tandborste. Och DÅ, när allt är rörigt igen, får jag skrivro.

Gott nytt 2018! Let’s Doris, jag ska skriva klart minst en bok i år annars måste jag börja jobba på fik. Tänkte även använda ögonskugga varje dag i januari samt inte äta mini marshmellows, för vad är poängen.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Nyår, nattlinne, Nutellan är slut

Sitter fortfarande i nattlinne och ser hur det börjar mörkna över nejden, blåser och det har varit typ fyra olika väder idag. Jag har skrivit och skrivit och är nu rädd för: banalitet, grovhuggen symbolik, tidsangivelser och att det inte blir bra nog. Men testar att lita på processen, lita på att det blir som det ska, kanske blir det en bok (det är mitt mål) men kanske blir det bara en sorts privat bokslut. Vi får se. När jag skärper mig känner jag förtröstan.

Jag tänker att det lossnat för att jag inte har några saker här att bli avledd av. Hemma finns det alltid tvätt, pappersinsamling, viktiga papper i högar, SKIT att hantera, polisen plingar på dörren för fjärde gången och frågar om jag är säker på att den här Steven och hans handikappade flickvän inte bor på vår adress. Jag tycker om att städa här, på samma sätt som jag älskar att städa på hotellrum, när antalet tröjor som måste vikas ihop är begränsat och jag kan inte börja fundera på en smartare förvaringslösning för det är inte mitt hem.

Får väl köpa en sådan där kidnappningslåda och be Johannes låsa in mig i den tre timmar och dagen. Så att jag inte kan göra något annat när jag egentligen bör skriva.

Vi har strössel i form av enhörningar, vi har postafen om Scout blir darrig av eventuella fyrverkerier, igår red jag på en häst som hette Dusty efter Dusty Springfield. Får rara små meddelanden då och då, som om det verkligen ÄR en ny tid som börjar klockan tolv i natt, och det kanske det är. Men det går aldrig att förbereda sig på något. Bara vara här, i mitt nattlinne, med skitigt hår, festa till det med en dusch och kanske, kanske måla naglarna. Gott nytt år, du som läser det här. Let’s stay woke. Massor av ljus!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Eremiten firar perineum

Jag har gått in i någon sorts dvala nu, på så låga varv att det knappt går att förstå. Jag tror att jag behöver det, några gånger per år. Trots att jag är världens slöaste människa lever jag ett rätt hektiskt liv till vardags. Hektiskt låter som att man alltid har högklackat och perfekt smink och jobbar som banker i central London, men det gör jag ju inte. (Jag har till exempel fortfarande inte målat naglarna.) Däremot är liksom vardagen med två hundar och två barn, jobb som bygger på självdisciplin, recovery och träning och sociala grejer och barnens pianolektioner och dramaklubb och bågskytte (Bodil gick en kurs i höstas, detta är sant) och handla och sånt rätt… fullt ställ. Och jag tycker om vardag. Men jag tycker tydligen även om att ligga platt och glo på tv-serier, just nu Billions, och kanske stannar jag hemma och skriver i stället för att gå med till den andra lokala puben här och äta middag i kväll.

Fick ett sånt skov i morse, skrev och skrev, alldeles svettig i bara nattlinnet. Hoppas på något liknande ikväll. Jag undrar ganska ofta hur det blev så att jag gifte mig och fick barn, jag är hemskt glad att det blev så, men jag är egentligen en sur eremit som helst vill bo alldeles ensam i en fyr och göra allt i slow motion. Det låter melodramatiskt men om jag inte hade haft min familj hade jag förmodligen varit död nu. Så är det att vara depressiv med en beroendesjukdom. (<– fortfarande så konstigt att tänka på att det där är jag, den där personen.)

Det här gör Lillabo varje dag: tar Bodils lilla kanin som heter Ansi, bär iväg den i käften, piper jätteupprymt och försöker gräva ner den i täcket i sängen. Oftast hinner hon inte till punkt fyra för Bodil tar tillbaka Ansi, men om hon hinner så. Hon gör likadant med ben, och trosor. Jag har plockat både min svärfars kalsonger och en god väns string ur Lillabos mun. Det är sånt man gör bara. Fyller sitt enda, dyrbara liv med.

Hoppas ni har fina mellandagar. Tänker alltid ”PERINEUM” när jag säger mellandagar. Känner mig även som en person 2008 som skriver dagbok på min blogg, jag är rätt välbevarad för min ålder ändå. PUSS.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Boxing Day utanför boxen

God fortsättning, eller säger man det först efter nyår? Jag sitter i en liten stuga i en surfarby i Devon och insåg när jag scrollade allas julbilder nyss att många ser ut att vara hemskt bra på att återskapa sin barndoms jular. Jag kan inte göra det, på grund av England, och det känns rätt befriande. Vi har promenerat med hundarna på stranden och ätit fudge, hela familjen binge-kollar TV-serier och läser, mitt hår beter sig märkligt i det här vattnet, jag ser ännu mer ut som ett får än normalt. Snart ska vi till en lokal pub och äta middag.

Jag såg den där Jim Carrey/ Andy Kauffman-filmen igår, fan vad bra den var! Funderar på att måla naglarna kanske, men det blir aldrig av. Just nu stirrar hundarna ut mig i väntan på middag, de tror att det är middagsdags så fort det blir mörkt och det har det varit ett tag nu så de ser ut som WTF i fejorna båda två. Misstänker att jag glömt dem och att jag inte förstår vad de menar när de glor.

Det är en liten by, jag joggade runt typ hela i morse. Hälften av alla som bor här har en Defender, och överallt på stugorna sitter små bleckskyltar med namn på olika författare som bott här och skrivit just den boken om den och den paddan eller liknande i just den stugan. Det blir mörkt på riktigt, och det är tyst. Jag tror alltid att det är så här jag vill leva EGENTLIGEN. Men sedan kanske jag inte skulle få något gjort ändå? Jag skriver alltid bäst när jag måste blocka ut något; barnen som tjötar med sina kompisar, polisrazzia längre ner på gatan, intetsägande musik på ett fik, folk som försöker erbjuda en jordnötter i någon flygplatslounge. Här är vilsamt att vara i en vecka, men jag skulle kanske bli tokig om jag bodde här jämt. Det är okej.

Kollar på Whitechapel och har börjat intressera mig för bröderna Kray.

Jag fick en sidenpyjamas i julklapp, så jag känner mig lite som Claire Huxtable. Hon var det absolut mest glamourösa jag visste som barn, i sina sidenpyjamasar och läppglans inför sänggåendet. Lyckligtvis inga andra konnotationer till den familjen. Har fått 121 mail om mellandagsreor och då gjorde jag ändå en sån unroll me strax före jul. Vill inte ha en enda grej. Allt jag önskar mig just nu är att Bosse inte ska kissa på air bnb-husets heltäckningsmatta.

Har tät kontakt med dels en kvinna som just insett att hon är alkoholist, dels en person som just tagit återfall. Lite mindre tät kontakt med återfallet tyvärr. Vilken sjuk sjukdom detta är. Jag läste igenom menyn på puben och jag vete fan om jag kommer att kunna äta något alls som inte innehåller 1. kött, 2. gluten (jag är allergisk på riktigt, ok) eller 3. alkohol. Jag kanske kan tugga lite försiktigt på granen.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Same old shit for the middle class

I går tog jag med barnen och gick ÄNTLIGEN på Boom for Real, Basquiat-retrospektivet på Barbican. Jag gillar verkligen Barbican! Och gick inte ens vilse den här gången! Det var mäktigt att se allt, jag har varit fascinerad av Basquiat hemskt länge, typ sedan jag var liten och läste i någon av mammas tidningar att han dött.

Men en grej är jättekonstig med den utställningen, och det är att den INGENSTANS tar upp hans knarkeri. För mig är hans estetik delvis superpräglad av New York som det var på den tiden, nog så spännande, men delvis också av beroendet. Det där maniska, snabba, hetsiga, frenetiska, härochnu:iga… det är inte bara graffen, det är utsattheten och manin. Stressen. Känslan av att vara missförstådd och underdog, trots att han ju blev extremt hyllad och extremt framgångsrik extremt jävla hastigt.

Barnen nynnade ”Jingle Bells” från det att vi lämnade hemmet tills vi kom hem igen.

Idag gör jag ett antal saker samtidigt: packar, gör ärenden, skriver, tvättar, betalar räkningar, tjuvröker, äter, gör kaffe (som om det skulle lösa något!) och sedan börjar jag om igen. Det är inte särskilt effektivt. Det är det aldrig. Men att göra en sak i taget är för tråkigt, jag står inte ut. Bättre då att varken få något hackat eller malet och bara vara halvfärdig med allt!

Jag öppnade alla återstående luckor i min adventskalender på en gång i morse. Sedan berättade jag det för Betty och hon tittade på mig som om jag berättat hur man överlistar samhället. Nu luktar jag enormt gott av Le Labo The Noir och ska väl fortsätta springa omkring och få ingenting ordentligt gjort. God afton.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar