När jag blev utskälld för att jag är glutenintolerant och älskade det.

Min kompis är uppvuxen i östra London och en dag tar hon mig till sitt stamställe på Bethnal Green Road. Det är en minimal lokal med träpaneler, speglar som är så gamla att de svartnar och exakt så många stolar och bord som går att knö in på trettio kvadratmeter. Samma italienska familj har ägt och drivit denna skolbespisningsliknande restaurang sedan 1902 eller något sådant. Jag har hört folk prata om det som ett ställe de går till när de behöver kolhydratladda inför en cykeltur på trettio mil. Alternativt kurera en särdeles elak baksmälla. Jag bläddrar i den pasta- och pizza-stinna menyn och blir mätt innan jag ens kommit förbi förrätterna.

Om ni någon gång känner ett trängande behov av att bli högljutt hånade för att ni är glutenallergiker, skulle jag varmt vilja rekommendera er att gå hit. Anna, min kompis gamla kompis, är smutsblond, superenergisk och gapig. Ingen i den trånga lilla lokalen kan vare sig undgå att mitt tarmludd slits bort om jag äter vetemjöl, eller vad Anna anser om den saken.

”Detta är det löjligaste jag någonsin hört!” ropar hon femtio centimeter från mitt öra. ”Vadå, inte gluten! Det är något med yoga och trams, eller hur! Drick någon kallpressad grönsaksjuice, why don’t you, när du ändå håller på! Bah!”

Om det fanns VM i utskällning skulle Anna vinna varje år. Ändå känner jag mig märkligt upprymd, liksom glad, särskilt när jag inser att hon faktiskt inte kommer att spärra upp mina käkar och tvångsmata mig med glutenmakaroner. Det här är bara ett mysigt sätt att umgås. Och att bli utskälld är lite samma sak som att bli accepterad, vilket för mig då har gått på bara några minuter eftersom jag kom hit med en stammis.

Jag får stekt ägg, kyckling och två kilo stekt potatis på en tallrik stor som en barnpool. Min kompis försöker beställa sallad men se, det går inte för sig. Hon råkar ha träningstajts på sig, och då tänker Anna inte tillåta henne att bara äta sallad. Hon får också ägg, kyckling och två kilo stekt potatis. Det är bara att trycka i sig.

En rakad kille i Stone Island-jacka sitter i ett hörn och fyller år. 22, visar det sig, när hela restaurangen stämmer upp i Happy Birthday. Han rodnar över hela skallen. Sedan tipsar Anna mig om att komma tillbaka klockan halv fyra på fredag, för då kommer det alltid en 92-årig dam hit, hyssjar alla och plockar fram en plastmikrofon som hon sjunger gamla klassiker i. Jag längtar.

(Borås Tidning, 150524)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Only only

IMG_5501

IMG_5475

IMG_5493

IMG_5498

IMG_5535

IMG_5517

IMG_5506

IMG_5557

IMG_5450

IMG_5476

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Balmain för HM, säger ni? Jag är tyvärr redan förlorad som cirkusdirektör :(

Det sägs att den klädstil man har under sitt livs bästa period kommer man att fastna i. Oklart hur sant det är: SÅ ofta ser man ändå inte färgglada Acqua Limone-tröjor, om man inte befinner sig i Göteborg. Men om det är sant, måste jag tro, att när vi går genom tiden har allt det bästa redan hänt. För mig alltså. Närmare bestämt för två år sedan. Föga anade jag att en slarvig sväng på Lindex i Ringen var peaken i mitt modeliv, men så kan det ha varit, för det var då jag såg en svart slokhatt på en skyltdocka och tvingade expediten att strippa dockan och sälja hatten till mig.

Det är sällan man fattar att sådana där slumpmässiga beslut kommer att forma ens liv för all framtid. För mig blev det just den sekunden, i ett trist köpkvarter i Stockholm, där allt liksom frös, stilmässigt. Det kan ha varit det dummaste jag hört talas om. Det var även inkörsporten till ett liv som cirkusdirektör.

Vid det här laget har jag dumpat den där Lindexhatten för länge sedan och blivit finsmakare inom hatt. Jag har en hatt som får folk att uppmana mig att sjunga Jamiroquai på karaoke, jag har Snusmumrikens hatt, jag har en i bränd filt, handgjord, från Småland. Vet ni hur dyrt det är med hatt? Det är svindyrt.

Resten av min garderob består av långa rockar och klumpiga svarta skor. Det händer att jag vaknar på morgonen och tänker: ”Nä du, Åhlund, idag är du inspirerad, idag ska du klä på dig något annat än hatt, lång rock och klumpiga svarta skor.” Och så ställer jag mig framför min garderob, men så blir det bråttom att hetsa folk att äta upp sin frukostmacka och samtidigt hinna hälla i mig själv lite kaffe och mina ananasbitar och min egen smörgås, och sedan hinner jag kanske slänga ett getöga i hallspegeln innan jag går ut i samhället och då är det ändå den där jävla cirkusdirektören som glor tillbaka. Varje dag, varje dag.

Eftersom jag bor i en stad där allt finns, vill jag numera sällan ha något. Det enda jag köper är avokados och blommor. Avokadosarna äter jag upp, och blommorna tar jag snabbt död på. Någon gång ibland tänker jag: ”Nä, nu köper jag något blommigt! Eller färgglatt!”. Jag plockar med hundra plagg till provhytten. Sedan vaknar jag upp igen i kassan. Och då håller jag på att betala: en hatt, någon rock eller ett par klumpiga svarta skor. Så gick det för mig.

(Amelia 6, 2015)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

@sweden

Och den här veckan har jag fått äran att ”representera Sverige” på Twitter genom att twittra som @sweden hittills är det jätteroligt!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hit every branch falling from the ugly tree

IMG_5248

IMG_5444

IMG_5309

IMG_5375

IMG_5425

IMG_5322

IMG_5456

IMG_5403

IMG_5458

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag vet inte om hon överlevde.

Jag ska bara köpa lite popcorn. Inte de söta, inte de sötsalta, bara salta. Det är en vanlig torsdagseftermiddag på Tesco och jag hittar inte de salta popcornen. Bara de söta och de sötsalta. Till slut frågar en ung man om han kan hjälpa mig med något? Han går ut på lagret och kommer tillbaka med två påsar bara salta popcorn.

På vägen hem svänger jag min popcornstinna kasse i dålig plast. Jag svänger runt ett hörn. Trottoaren är blockerad. En kvinna ligger på den. Rufsigt hår, tajta jeans, rosa stringtrosor sticker upp ur linningen. Hennes lilla plastskinnjacka har glidit upp och dragit med sig den lindrigt rena collegetröjan, blottar magen. Hon rör sig inte.

Bredvid henne står en blekfnasig man och gråter. Han har sår i ansiktet och ur ögonen sprutar panik, skräck och tårar. ”Hon bara säckade ihop. Hon har tagit heroin och crack och druckit. Hon är gravid! Jag älskar henne, hon är mitt allt, jag ska in i fängelse om en vecka.” Han cirklar runt henne som en fågelmamma som försöker skrämma bort en katt från sin kraschade fågelunge. Jag frågar om någon ringt ambulans. Vi hjälps åt att lägga henne i framstupa sidoläge. Jag vet inte ens vad framstupa sidoläge heter på engelska. Den lilla kroppen är så tung mot asfalten. Då och då stannar folk till och frågar om de kan göra något, om vi ringt ambulansen. Det har vi, men den dröjer. Varför tar den så lång tid? Jag kramar mannen, han andas hastigt högst upp i lungorna och luktar aceton. Han gråter mot min axel. Jag förbannar mig själv för att jag fortfarande inte gått någon ordentlig första hjälpen-kurs.

Efter vad som känns som tjugo minuter, men kanske i själva verket är tio, kommer ambulansen. Inga sirener, inga blåljus. I maklig takt plockar den ensamma ambulansföraren fram en väska och en bår ur bilens bakdörr. Kvinnan bara ligger där, grönblek. Jag vill skrika åt honom att skynda sig när han nästan strosar över gatan, men jag gör det inte.

Några meter bort på trottoaren står en äldre man och skakar på huvudet. ”Sluta stirra på henne! Sluta stirra som om det var hennes fel!” vrålar kvinnans pojkvän med oväntat stark röst. Plötsligt känns han mer arg än förtvivlad. Jag kramar honom igen och säger att jag går nu. Ger honom en sedel; som om det skulle hjälpa. Han kastar sig ner på trottoaren bredvid sin tjej igen, och svarar på ambulansmannens stränga frågor.

Jag går hem, på min vanliga trottoar där jag går varje dag. Jag vet inte om hon redan är död. Precis när jag ska låsa upp min ytterdörr ser jag ambulansen köra iväg några hundra meter bort. Inga ljus, inga sirener. Jag har köpt salta popcorn. Inte söta, inte sötsalta. Bara salta. För en halvtimme sedan kändes det så viktigt. Nu skulle jag kunna äta skumgummi stället, eller ingenting alls.

(Borås Tidning, 150510)

(

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Life as I know it

IMG_4997

IMG_5103

IMG_5085

IMG_4981

IMG_5097

IMG_5070

IMG_5078

IMG_5035

IMG_5058

IMG_5020

IMG_5162

IMG_5134

IMG_5158

IMG_5149

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer