Inte alkoholist, men… Eller?

Strax efter lunchtid på fredagar börjas det. Hela mitt Instagram-flöde fylls med bilder på folks ”THANK GOD IT’S FRIDAY”-bilder, det vill säga bubblig prosecco i smala glas. Samma med semester, påsk, jul, midsommar, födelsedagar, middagar, bruncher, barnkalas, resor, helt vanliga tisdagar och mors dag. Allt kan alltid firas med alkohol.

Jag gjorde det ju själv. När jag fortfarande drack postade jag också bilder på goda vänners lag och vinflaskor i en aldrig sinande ström. En alkoholist är inte alltid någon med ägg i skägget på en parkbänk, det vet vi ju vid det här laget. En alkoholist kan ha perfekt läppstift, snygga skor och dricka på ett sätt som ser ut som ”lite guldkant på vardagen” för den som tittar på utifrån.

När jag berättar att jag slutat dricka för att jag har sjukdomen alkoholism, vill en del människor gärna veta allt. De vill att jag ska berätta om monsterfyllor, vodka till frukost och när jag höll på att bli överkörd. De vill ha smutsen, mörkret, det riktigt sjabbiga. ”War stories”, kallar vi det i min stödgrupp.

Jag tror att det beror på att vi alltid vill ha någon som är värre. Jag var likadan. Jag tänkte att okej, jag kanske är karatefull på efterfest en vanlig tisdag trots att jag gick ut med målbilden ”ett glas vin”. Men jag lägger åtminstone inte min bebis på badrumsgolvet för att ta kokain! Så, så farligt kan det ju inte vara.

Det är bara det att det alltid finns någon som är värre än du. Om du alltid jämför dig med Lemmy i Motörhead, så kommer du aldrig att behöva fundera över hur du dricker egentligen, eller varför och hur mycket och hur ofta.

Och jag tänker att det eviga mysandet och normaliserande kring alkohol i vårt samhälle också hjälper till att hålla problemen under mattan. Så var det i alla fall för mig. Det var enklare att vägra inse att mitt drickande hade gått rakt åt helvete eftersom ”alla” runt mig drack, och dricker. Alla är inte alkoholister så klart, men jag har flera vänner där jag undrar hur de egentligen mår. När jag frågar är det de som är absolut snabbast med att bortförklara sig. ”Jag älskar ju ett gott vin!” News flash: du kan mycket väl veta vad druvan du dricker heter, och ändå dricka på ett farligt sätt.

Bara du kan avgöra om du har problem med alkohol, eller om du är alkoholist. Men om du tänker att du har problem med drickandet, så är det förmodligen så. Det är en bra tumregel.

Och om du funderar på att sluta: det finns hjälp. Du är aldrig ensam.

(Publicerad i Amelia 3, 2018, även min sista krönika där efter vad blir det, fem år! Tack Åsa Lundegård som tog in mig, och tack alla fina människor som läst och ibland hört av sig. All kärlek!)

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

74 januari 2018

Jag var i Sverige över helgen, en nödvändig flygresa till mitt gudbarn och Linda Spåmans utställning ”För sent för exorcism” som ni kan se på Alingsås konsthall fram till början av maj tror jag. Gör det om ni kan för den är mycket vacker!

Göteborg var inte så vackert. Det är så rent överallt men tyvärr låg det en grå, fuktig filt över hela stan och mest såg jag skyltar med texten ”ta 3 betala för 2 på slutrean”, kläder är verkligen inte värda något alls. Jag fattade det när jag lämnade in lite dyrgripar på en second hand här, och fick 50 pund cash eller 100 i in store credit. Allt detta är ju helt ohållbart och jag förstår inte hur det någonsin ska gå ihop, något alls faktiskt, men det blir jag snurrig i huvudet av att tänka på så jag försöker låta bli.

Idag ska en jag älskar opereras av en robot. Vår enda uppgift som människor snart kommer vara att shoppa. Tycker därför att projekt medborgarlön bör sjösättas, vad konstigt det är att det fortfarande anses ”radikalt” och otänkbart, närmast onämnbart? Nä, det var ju just detta jag skulle sluta tänka på.

Jag åt en McFeast i Sverige så nu har jag ont i magen. Är i någon sorts limbo med bostäder och blir irriterad på regnet. Nu låter jag otroligt negativ men jag tror inte att jag är det egentligen, det är bara januari! 74 januari, som någon skrev på internet. Men det gör inget, i morgon är det februari, årets fulaste månad på så många vis. Det blir väl spännande, att se om den kan överträffa förra årets februari.

Måste skriva en dikt. Jag är klädd i princip som Ika i Rutan. Igår när jag borstade tänderna kikade en räv in genom badrumsfönstret innan den hoppade ner på bakgården. Mysigt.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att må helt ok

Jag minns ärligt talat inte hur mitt liv brukade vara, men idag sov jag till 10, åt frukost, tvättade ett täcke med hundkiss, tog Scout på lervälling-promenad utan koppel, läste Guardian, skrev lite, kollade ett avsnitt Tin Star, borstade Lillabos tänder, beundrade Johannes och Bodil som sitter och stickar, fick hit en av Bodils kompisar för sleepover, sjöng Mmmbop med barnen, diskuterade fotografi med Betty och nu sitter jag och väntar på middag. Och inget är något särskilt, inget är euforiskt eller mörkt, det bara är. Och jag mår så himla lagom och lugnt bra mitt i allt det. Ovant.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Me Too har redan förändrat allt

Om man (ja, det är alltid en man) tycker att det börjar kännas lite tjötigt med Me Too-berättelser om övergrepp, tafsande och översitteri, så ska man bara veta hur jävla tjötigt det varit för kvinnor att utsättas för all den här skiten under överskådlig historisk tid. Vi har öppnat Pandoras ask nu. Det kommer att vara såhär ett tag. Sitt ner i båten! För så fort vi slutar försöka verka blasé och säga saker i linje med ”jag tror den här HASHTAGEN blåser över snart”, så kan vi äntligen förstå att inget någonsin kommer att bli sig likt.

Ja, det finns många hashtag-aktivister, ja, en del hashtags blev aldrig någon revolution. Me Too går långt utanför detta. Världen över har kvinnor satt ord på ett patriarkalt förtryck, som tagit sig olika former men är bevis för samma mekanism. Nej, inte alla män, och ja, det är gradskillnad på fylletafsande på krogen och gruppvåldtäkter. Men det råder inte någon artskillnad.

Så alla som flaggar för ”efter Me Too” kan plocka ner sina vimplar. Förändringen, revolutionen om man så vill, har redan skett. I alla år har det talats om att det grundläggande för jämlikhet mellan könen är en attitydfråga- om detta skrev jag redan i en gymnasieuppsats löst baserad på Agneta Starks modesta kravbok Halva makten hela lönen. Vi kan lagstifta för allt vad tygen håller men även lagen praktiseras av vanliga människor- med fel och brister. Därför är attitydförändringen, och de förändringar som följer på den, det viktigaste fundamentet för en ny världsordning. Och: attityderna HAR förändrats. Se dig omkring. Alla revolutioner ser inte ut som en militärkupp med idoliserade män i spetsen. En del revolutioner sker tydligen genom att kvinnor ur alla läger tar bladet från munnen samtidigt, känner igen sig i varandras erfarenheter, finner styrka i gemenskapen och vänder hopplöshet till styrka och hopp.

Sådant går inte att avfärda bara för att upphovet var en HASHTAG. Eller för att kvinnor delat sina historier på INTERNET.

Eller för att de två böcker, fler är med all säkerhet på gång, som nu ges ut som en skärva av Me Too för den som vill läsa på papper istället, är lite spretiga. Den här sortens revolution berör så många olika lager av verkligheten att det måste spreta. Båda antologierna innehåller en mängd vittnesmål från kvinnor, samt fakta, förslag på goda råd, adresser och telefonnummer till hjälpen. Böckerna hakar i varandra; vissa skribenter förekommer i båda. Men det är okej. Jag tänker att en bok är något praktiskt att samlas kring, något att ha en bokcirkel kring, något att utgå från eller något att sticka i handen på till exempel chefer som vägrar förstå vad det handlar om.

Trots att det gått för bokvärlden otroligt snabbt att få ut dessa antologier, framstår vissa texter redan som daterade. Alltför många av skribenterna försöker sig på att sammanfatta vad som hänt hittills, och försiktigt spå framtiden. Det, och att snäva variationer på budskapet om att vi nu lägger skulden där den hör hemma, hos förövarna, blir en smula upprepande. Att ge goda råd till andra kvinnor är väl behjärtansvärt, men samtidigt svårt eftersom hela rörelsen innefattar en sådan brokighet. Vissa ”goda råd” låter för generella, vissa alldeles för hurtiga, vissa är tomma slogans.

Men igen- hade det kunnat göras på något annat vis? Troligen inte. Jag läser båda böckerna som inlagor i något pågående, något obeskrivligt i all sin omfattning. Morgonen efter Oprah Winfreys tacktal på Golden Globe-utdelningen- det som fått somliga att be henne kandidera till presidentposten, så klart- står jag och borstar tänderna med min äldsta dotter. ”Skriver du #metoo eller #timesup?” frågar hon och spottar tandkrämslödder. ”Jag har skrivit #metoo men jag har väl inte riktigt hunnit skriva #timesup än, men jag håller med”, säger jag. Och berättar om när en äldre kollega gav mig en axelmassage när jag var tjugo, sommarvikarie och vi var ensamma på redaktionen. Ett typiskt ”men han menade säkert inte SÅ”-scenario, inte alls traumatiserande eller hotfullt, men där jag gick emot hur min kropp instinktivt reagerade. Detta är något hon växer upp och vet, detta är något vi pratar om, detta finns numera ord för.

Me Too-böckerna är en del av den berättelsen. En liten del, men till skillnad från manligt kodad revolutionsromantik bygger den här revolutionen på något annat än vapen, hjältar som fixstjärnor och yxigt förenklade resonemang. Det är därför inte alla känner igen den, trots att den biter dem i näsan.

Rebecka Åhlund

(Recensionen publicerad i Borås Tidning 180113)

Me Too- så går vi vidare: Röster, redskap och råd

Redaktör: Alexandra Pascalidou

Lava förlag

Me Too 100 berättelser & 10 frågor som behöver besvaras

Redaktör: Amanda Lundeteg

Max Ström förlag

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Oxveckorna feat. the flu

Stackars mig, jag har the flu, sover hela dagarna och nu är barnen också sjuka så vi har någon sorts ynkedomsmästerskap här hemma. Johannes har varit i Las Vegas en vecka och kom hem igår. Det är jämngrått utanför fönstret och hundarna börjar bli rastlösa. Januari, januari. När jag inte sover kollar jag på Broadchurch eller läser Mr Mercedes. Jag har även börjat använda en ny olja i fejan: ögonbrynsolja! Det är feminism! Närå, men glasögonen blir kladdiga.

Har även läst två Me Too-böcker, recension kommer strax.

Jag läste en lång artikel om depression och ssri-preparaten som typ var tionde person går på. Det är något jag misstänkt länge: det är inte oss det är fel på, det är samhällets uppbyggnad och otryggheten. Min kompis Lars Berge skrev för några år sedan i Arena om ett experiment där långtidssjukskrivna personer fått 500 kronor extra i månaden att göra vad de ville med. Någon hade inrättat ett sparkonto, någon köpte en skön vilstol, någon reste någonstans. Jag tror helt på kopplingen mellan psykisk ohälsa och ekonomi- både privat och system. Nej, inte BARA, men DELVIS. Mer än vad som tas med i beräkningen.

Det är ju tur att man luktar gott i alla fall.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Pack it up pack it in

Herregud, jag tror verkligen att det där med att blocka ut något för att kunna skriva stämmer. Började dagen med att packa upp och ”städa undan” (=ett evighetsprojekt som aldrig, aldrig blir färdigt, aldrig någonsin, utom precis den sekunden en mäklare är här och tar bilder) och kommunicera lite, eftersom jag minsann städade blev jag helt irriterad på barnen och deras kompis för att de… inte städade? Utan bara satt och spelade något och snurrade på en nyckelknippa så den skramlade och spelade piano.

Sedan gick de på bio och Johannes var på jobbet så jag hade två timmar ensam. Då tänkte jag skriva men istället åt jag några mini marshmallows och somnade. Eh. Men nu är alla här igen och låter, Johannes håller på med en metalldetektor ute på bakgården och en liten pojke har just inspekterat fönstren och jag letar efter Lillabos tandborste. Och DÅ, när allt är rörigt igen, får jag skrivro.

Gott nytt 2018! Let’s Doris, jag ska skriva klart minst en bok i år annars måste jag börja jobba på fik. Tänkte även använda ögonskugga varje dag i januari samt inte äta mini marshmellows, för vad är poängen.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Nyår, nattlinne, Nutellan är slut

Sitter fortfarande i nattlinne och ser hur det börjar mörkna över nejden, blåser och det har varit typ fyra olika väder idag. Jag har skrivit och skrivit och är nu rädd för: banalitet, grovhuggen symbolik, tidsangivelser och att det inte blir bra nog. Men testar att lita på processen, lita på att det blir som det ska, kanske blir det en bok (det är mitt mål) men kanske blir det bara en sorts privat bokslut. Vi får se. När jag skärper mig känner jag förtröstan.

Jag tänker att det lossnat för att jag inte har några saker här att bli avledd av. Hemma finns det alltid tvätt, pappersinsamling, viktiga papper i högar, SKIT att hantera, polisen plingar på dörren för fjärde gången och frågar om jag är säker på att den här Steven och hans handikappade flickvän inte bor på vår adress. Jag tycker om att städa här, på samma sätt som jag älskar att städa på hotellrum, när antalet tröjor som måste vikas ihop är begränsat och jag kan inte börja fundera på en smartare förvaringslösning för det är inte mitt hem.

Får väl köpa en sådan där kidnappningslåda och be Johannes låsa in mig i den tre timmar och dagen. Så att jag inte kan göra något annat när jag egentligen bör skriva.

Vi har strössel i form av enhörningar, vi har postafen om Scout blir darrig av eventuella fyrverkerier, igår red jag på en häst som hette Dusty efter Dusty Springfield. Får rara små meddelanden då och då, som om det verkligen ÄR en ny tid som börjar klockan tolv i natt, och det kanske det är. Men det går aldrig att förbereda sig på något. Bara vara här, i mitt nattlinne, med skitigt hår, festa till det med en dusch och kanske, kanske måla naglarna. Gott nytt år, du som läser det här. Let’s stay woke. Massor av ljus!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar