All you ladies pop your pussy like this

Aaah! Min vän Sara Haag (jag har ordet geni i karantängarderoben men plockar fram det när jag ser hennes grejer) har regisserat en ny serie för SVT, med systrarna Kronlöf som jag inte känner men ändå hyser otroligt starka känslor för. Här är trailern! Längtar så.

https://www.facebook.com/photo.php?v=10152066005863601&set=vb.719233600&type=2&theater

OCH fick mycket starka nostalgikänslor av Khia-låten de använder. På den minimalt korta tid jag spelade skivor på fräcka barer i Stockholm lyckades jag inleda alla set med ”Big momma thing” med Lil Kim och sedan köra denna snusklåt någonstans efter det:

Alltså, folk snackar om porriga låtar men Khia är nog fan fortfarande den bästa. Älskar den där bastonen i hennes röst också, plus mycket bra UPPSYN i videon. ”Lick it now, lick it good, suck my pussy just like you should/ My neck, my back, lick my pussy and my crack.” 2 Live Crew aint got shit on this.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I got tattoos!

Kolla vad fint Sofia skrivit om mig och kniven och bipolära ballongen (den lille Yoshitomo Nara med mössa, som också firade ett år i går, kommer väl senare) på sin gossiga tatueringsblogg!

rebkok

Den här bilden är från hennes och Oskars stökiga köksbord, en kväll i höstas när man fortfarande inte hade börjat med strumpebyxor, när jag blivit bråkad med hela dagen av min familj och flydde hem till dem (några meter, hur kunde vi inte ses oftare tänker jag ofta nu när jag bor tvåhundra mil bort). Vi tryckte ur det sista ur en rödvinsbaginbox, rökte inomhus och gaggade om spådom, systrar, airguns, New York, naglar, salvia, en tavla som Oskars morfar målat och Dead Prez. Sister wives, dark sister, magic witch. <3

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Now I’m trippin like I always do

Jaha, härlade all day och all nite igår. Gick på V&A museum of childhood på Bethnal Green.

20140418-103605.jpg

20140418-103617.jpg

20140418-103630.jpg
Och sen larvade vi upp till Katy Perry-fiket och åt vår vanliga lunch. Träffade Danni och Mustafa av rena slumper, nu är det så, hemtrevligt. Sen gick vi hem och bråkade och sen berättade Lisa om att surfa i Marocko på den där lilla vinbaren och sen åt vi ost och mandlar på Brawn.

20140418-104218.jpg

20140418-104229.jpg

20140418-104248.jpg
Senare på Shoreditch House träffade jag äntligen Tove och sen blev allt jättestökigt! Men roligt.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Kan hela texten utantill tydligen?

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad jag talar om när jag talar om löpning (bitch I’m not Murakami)

Det här med träning? Jag tycker ju så mycket om att ligga ner. I en soffa eller en säng, gärna, golvet kan funka om det kniper. Och det kniper faktiskt, så fort jag känner pulsen öka en centimeter förbi viloläge kniper det av bara helvete. Jag älskar vilopuls! Jag hatar att utmana mig själv. Dessutom ser mitt arbetsliv ut såhär: ”SÄTT DIG VID DATORN OCH SKRIV OCH MEDAN DU SKRIVER SKA RÖVEN VARA PÅ STOLEN.” Det är underbart, jag älskar att sitta stilla.

Men tyvärr pajade jag ryggen av för mycket gymnastik när jag var liten. Och hur jag än vänder mig har jag den där röven bak, och den sitter strax under denna töntrygg som gör ont om jag inte rör på mig lite då och då. Jahapp. Jag förstår bara inte. Alla möjliga människor i min omgivning och i tidningen jag skriver för älskar att träna. Det börjar med att de ”vill må bra”, sedan testar de hundra olika sorters träningar som cirka Gwyneth Paltrow och Madonna håller på med. Det är hänga i knäveck och dansa balett, kånka omkring på bildäck, bli skriken åt av någon gammal marinkårssoldat, låtsas vara strippa (”det är jättebra träning för benen, verkligen”) eller jag vet inte, bolla med broccoli. Sedan börjar det jag har minst förståelse för. Ni börjar ”utmana er själva”.

En svettdroppe bryter fram i min panna. Jag börjar andas lite snabbt. Det känns något i kroppen, den är chockad över att den inte ligger ner längre. Den där rumpan är inte ens på en stol?! Vad är detta, hjärtinfarkt? Där ni känner att ni utmanar er själva och siktar mot något maraton eller triatlon eller Iron Woman eller vad det heter, där känner jag att jag lider av en livsfarlig, mycket akut sjukdom som endast kan botas genom att jag drar av mig allt vad funktionsplagg heter, tar en dusch, lägger mig i framstupa sidoläge och får praliner serverade på silverfat.

Vad är det jag ser där borta, vid horisonten, som jag aldrig sett förut? Ah, gränsen för min comfort zone? Jag har aldrig, och då menar jag aldrig, förstått poängen med att ta sig utanför sin bekvämlighetszon. Jag sitter hellre här, under min korkek, och läser era uppdateringar på Facebook om hur långt ni just sprungit med Run Keeper och hur fort. Det gick jättefort! Jämför er med mig så är ni alla Usain Bolt. Ingen förlorar mot mig, här är segerkransen.

(Amelia 7/2014)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

If your girl only knew

Ja, det kändes som jag var jetlaggad i morse. Trots en enda liten timmes tidsskillnad. Har sovit i fem olika sängar på tio dagar och upplevt så många älskade personer. SA JAG DET IGÅR? Okej. Gick ut.

20140416-193033.jpg
Med två små påsklovslediga as som krävde glass. ”I recognize you cuz you’re lovely, nobody ever left my ice cream-truck crying”.

20140416-193254.jpg
Så jag är numera även en ice cream truck- stammis. La mig på nån bänk i Victoria Park, drack kaffe och blev hånad av ett skräp:

20140416-193435.jpg

Eftersom jag bar yllebyxor och kängor medan ungarna valt shorts och träskor. Gick hem, åt pizza, tvättade, skrev, kände kärlekskänslor, förklarade ordet bitch mycket ingående. Och här sitter man.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Basbitch

Jag är hemma igen, i London, men har känt mig så hemma i Stockholm och Borås och Rånartorpet också under dessa blogginaktiva dagar. Jag har inte skrivit, för hjärtat och schemat har varit så fullt. I morse vaknade jag av att en sån grönvinge som kommer fram när vi drar på värmen i torpet fladdrade på min näsa. Jag blev inte arg på den, bara dagvill och platsvill och människovill. Sedan tänkte jag: ”Jag vaknar här, och kommer somna i Shoreditch.” Drack mitt morgonkaffe på trädäcket i Uggs, nattlinne, keps och Fjällrävendunis, som en hillbillie-baws.

Jag har känt så många saker och träffat så många jag älskar och tänkt så många tankar och inspirerats och sjungit och sprungit så snabbt, och sett så många platser jag har inpräntade i själen och druckit så mycket kaffe. Förlåt för uppfylldheten men det är så nu. Hur ska jag ens kunna berätta. Kanske skiter i det.

All in all: hjärtat fullt. Ni vet vilka ni är. Plus känslan av att vara lycklig på flera olika platser, med många olika människor som jag har fått lov att möta och befrienda. MASSIVE som Winston skulle sagt.

20140415-210506.jpg

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar