Jag har alltid varit rädd.

Jag ska hem från några kompisar som bor bara tre kvarter bort. Jag är inte rädd. James säger att han ska följa mig. James är kanske den spinkigaste personen i östra London, det enda han skulle kunna skrämma någon med är sitt Wolverine-lika skägg och hår som liksom sitter ihop. Men han är man.

Jag inser att jag har blivit så van vid rädsla att jag inte ens reflekterar över den längre. Jag gick från nattbussen i Brämhult hem till vårt hus. Och var rädd. Jag gick genom Rosenlund i Göteborg efter fantastiska kvällar på Nefertiti. Och var rädd. När jag var 23 och gjorde praktik på SVT och en kväll kommenderades att vara kvar tills vi klippt färdigt ett inslag, bad jag om ett taxikort. Jag skulle åka hem senare än tio till mitt kollektiv i en halvstökig förort. Min dåvarande chef viftade med ögonbrynen och frågade om jag talat med någon psykolog om mina ”nojor” och min ”rädsla”.

Den chefen var så klart en man. Det var ju inte hans fel, men han saknade en erfarenhet som i princip alla kvinnor har. För kvinnor vet hur det känns att vandra ensam genom något mörkt, en park kanske, och försöka upptäcka skuggor i buskarna. Alla heterokvinnor vet hur det känns att vara lite full och kanske vilja ligga men inte vara helt säker, och därför vågar man inte följa med hem på te eftersom det skulle kunna sluta i något jävligt jobbigt. Några kvinnor, bland annat jag, vet hur det känns att bli jagad hem från nattbussen, lägga pengar man inte har på taxi, att hets-sms:a med sina vänner på väg hem.

Som jag lever i dag, 39 år gammal, lagligt gift med en man och med två barn och hund och ett eget litet hus och kläder av mer täckande natur, skulle det kanske, kanske vara värt att anmäla ett övergrepp.

Rebecka 23 hade varit i en sämre situation. Hon gick ibland ut i en skinnlapp över tuttarna, jättekort kjol och ett glatt humör. Hade jag blivit våldtagen då hade det mycket troligt resulterat i ytterligare en sådan där vidrig tidningsnotis om ”åtal nedlagt” och ”hon hade jättekort kjol och var full så den anklagade förstod inte att hon inte ville ha analsex medan hon sov”. Kvinnor är så vana vid rädslan att vi anpassar våra liv efter den. Jag har inte ens tänkt på hur jävla sjukt det är, förrän en spinkig Wolverine erbjuder mig sitt spinkiga beskydd.

(Amelia 13, 2016)

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Heat wave

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det är skönt att inte vara unik.

De säger att varje snöflinga är unik, men vem bryr sig? Det är väl kul att tänka på i två sekunder och sedan har snöflingan smält på din halsduk. Folk däremot. Att vi är helt speciella och specialiga och knäppa och kloka på våra alldeles egna vis. Allihop. När jag tänker på det har jag ägnat rätt mycket av mitt liv hittills åt att vara så mycket just jag, Karin Rebecka Åhlund, att det nästan är löjligt. Jag har tvingat min mamma att sy supermärkliga kläder åt mig, köpt hattar som får barn att börja gråta, färgat håret i alla regnbågens nyanser och några till, tatuerat mig, skrivit dikter, försökt komma fram till vad just lelle JAG vill och tycker och önskar mig och drömmer om.

Hela vårt samhälle uppmanar liksom till det. Att vara så unik som möjligt, att berätta om det på sin blogg, att tänka saker ingen annan tänkt förut. Att uppfinna en ny app som gör oss rika, att ”bara vara sig själv” så man inte blir hemskickad från Paradise Hotel, att följa sitt hjärta och allt vad det nu heter.

Sedan flyger jag flygplan. Världen är så stor så stor, Lasse Lasse liten. Jag ser hur många andra människor det finns. Jag går runt ensam i en av världens största städer där ingen vet vem jag är. Jag talas vid en stund med en annan människa, en jag aldrig träffat förut, inte vet någonting om och som jag aldrig kommer att träffa igen. Någon är jag snäll mot, sedan gör jag fingret mot någon som kör för fort över ett obevakat övergångsställe. Det är som att försvinna lite. Lelle jag är bara en av över sju miljarder unika snöflingor som går omkring och är speciella. Havet är djupt, himlen är hög, det finns hur många återvinningsstationer som helst förutom den jag går till med tomburkar.

Det svindlar, men det är också skönt. Det spelar inte så himla stor roll om jag begår ett misstag, eller inte blir miljonär, eller inte någonsin i livet igen kommer att lyckas springa fem kilometer utan att stanna. Jag kan lukta svett och vara en halvdålig mamma, men i det stora hela är jag varken sämst eller bäst. Jag bara är. Unik kanske ibland, men det är okej att bara knalla omkring och vara en av sju miljarder, också. Avkopplande. Befriande. Jag kanske låter tråkig, men jag lovar att det finns någon som är tråkigare.

(Amelia 11, 2016)

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Her lights beams on me

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag lever.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Stäng igen din open mind

Jag försöker att ha ett öppet sinne, det där som heter att vara open minded på svengelska. Dessutom har jag supertovigt hår och yogar i perioder, så när en kvinna med gredelina dreadlocks kommer fram till mig i parken när hunden och jag är på söndagspromenad, så stannar jag så klart och pratar med henne.

Hon heter Zoe och erbjuder mig ett gratis 25-minuters yogapass! Och det börjar om en kvart! Det driver ut slagg och demoner, lovar hon. Och vem är jag, med mitt öppna sinne, att inte springa hem lite raskt och byta om till mjuka kläder och flipflops?

Det är en liten men naggande god skara som vill yoga med Zoe. En jättelång man med jättelångt skägg som fladdrar i vinden, tre kvinnor i min egen ålder varav två har såna riktiga löpartajts i klatschiga färger, en cool kille i svart tracksuit som inte möter någons blick och en äldre kvinna som älskar Zoe och brukar gå på hennes ”rengörande yoga, om ni fattar hur jag menar”. Egentligen är det alldeles för kallt för att ens vara utomhus, men något har uppenbarligen dragit oss hit. Demoner, nyfikenhet eller bara en känsla av att det vore för ledsamt om ingen kom?

Där sitter vi, på skruttiga yogamattor, bland ej upplockat hundbajs, rester av någons barbecue och gamla snytpapper. Zoe säger åt oss vad vi ska göra. Höfterna ska öppnas upp, ryggen böjas, vaderna peka åt olika håll. Jag känner många känslor. Till exempel att baksidan av mina lår förmodligen är besatta av demoner. Zoe kommer och trycker till mina axlar då och då. Hon luktar patchouli så klart. ”Ut med det!” väser hon då och då. Någon pruttar, men jag vet inte om det var så Zoe menade. Sedan mässar hon lite på vad jag misstänker är sanskrit, och efter det tackar hon oss och skrider runt mellan mattorna och ger oss vegankorv i servetter, några Pringles-chips och små plastmuggar med vad jag bedömer som otroligt sött, vitt vin. Det är första gången jag får vin EFTER att ha ”öppnat upp höfterna”.

Det finns ju en första gång för allt, men också en sista, och jag kanske inte ska göra just det här igen. Men lite vigare är jag. Och det man minns av livet är väl just de där gångerna man gör sånt som förhoppningsvis aldrig hamnar på YouTube.

(Amelia 12, 2016)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Malfeitor

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar