En julnovell

Jul, jul, strålande jul. Plastkassen från BR Leksaker är tung. Så många lego-byggsatser, Monster High-dockor, Beanie Boos och de obligatoriska ”nyttiga” leksakerna: målarbok, tuschpennor i alla färger, ett set med modell-lera som hon redan vet kommer att ligga i en stor, brun klump någonstans redan på annandagen.

Silvia stretar mot bilen i sina nya curlingkängor. Här kommer en modern tomtemor med en kasse blandad skit att glädja sina telningar med. De vill bara ha och ha, och här ska de få. Tusen saker de redan har tusen av. Det går ganska bra med julklappskassen ändå. Med två bag in boxar i andra handen väger det närapå jämnt över axlarna. Silvia är nöjd: hon hade med sig en Hope- tygkasse till Systembolaget, slapp ta deras egna plastpåsar. Det ser lite bättre ut såhär.

Bökigt bara att de inte slår in paket i butiken längre. Då måste hon göra det själv. Calle kommer inte att hjälpa till, han har gjort sitt med granjäveln, skinkan och pepparkakshuset. Ja, herregud, pepparkakshuset är verkligen magnifikt. Han har överträffat sig själv i år. Pepparkakshusens Versailles. Tur att det bara var en spira som krossades när hon törnade in i det i går kväll. Varken Calle eller Silvia låtsades om att hon var full. Glöggkväll med goda vänner, visst var alla en smula småpackade när de gick hem? Alldeles för sent för en vardag med skola för barnen nästa morgon, men så himla mysigt ändå. Det är ju det julen är till för.

Att supa tillsammans.

Silvia vill inte tänka så. När hon kommer hem ställer hon in den ena bag in boxen i förrådet. Den andra ställer hon på köksbänken. Det är så stressigt nu innan jul, ju, hon river av en nagel när hon försöker få av plastsigillet på vintappen. Inte för att hon är alltför ivrig eller så, tänker hon. Men klockan är halv fem. Det har varit mörkt sedan lunch.

Ett dricksglas med kristallmönster. Hon köpte dem när Delin På Hörnet började sälja dem- inte för att de egentligen behövde nya dricksglas men man blir ju glad av vackra saker. Fem snabba klunkar. Hon fyller på direkt. Ytterligare fem klunkar. Sedan torkar hon bort läppstiftet från glaskanten så att Calle inte ska se att hon redan börjat när han kommer hem med ungarna.

Man blir ju glad av vackra saker. Och vin. Det blir man också glad av. ”Så slipper du julstressen!” står det på söndagsbilagan som ligger kvar på köksbordet. Silvia plockar upp några apelsiner och en påse nejlikor ur skafferiet. Här har det förberetts minsann. En snabb sväng till förrådet igen, klunklunklunk. Värmen, den juliga, förväntansfulla, sprider sig i hennes kropp. Hon tittar in på sig själv genom sekelskiftesfönstren: en rosig mamma och fru som julpyntar hemmet. Hon har öppnat en flaska Amarone nu, för snart kommer alla hem och sedan kommer det gäster igen. Nejlikorna doftar ljuvligt. Man får njuta av ett glas vin då.

När Calle och barnen äntligen kommer indrösande i hallen och slänger alla sina ytterkläder på golvet är Silvia redan färdig. Adventsljusstakens mossa är impregnerad, nejlikeapelsinerna hänger i röda sidenband, julstrumporna längs spiselkransen. Julklapparna under granen som redan börjat barra, de fnissar lite åt det, hon sätter ett glas i Calles hand- det kan han verkligen behöva efter en stressig dag såhär i juletider. Strax därefter anländer Annie och Moa och Peppe och Sonja, och alla deras barn. Pepparkakor, grönmögelost, färdiga snittar från Delin på Hörnet. Det är ju det här julen handlar om, tänker Silvia nöjt. Att bara rå om varandra i goda vänners lag. Några flaskor bra vin, levande ljus, en lägenhet där det får vara lite skitigt i hörnen… så länge man hinner umgås. Hon tar ytterligare en sväng till förrådet. Hukar sig över bag-in-boxen och ramlar nästan omkull. Det måste vara blodtrycksfall. Utifrån köket hör hon Peppe hojta på sitt vanliga manér, och sedan det välbekanta, underbara ljudet av ytterligare en vinkork som skruvas upp.

Gästerna går inte förrän halv tolv. Annie och Moas minsting sover redan, Moa bär honom i famnen. Silvia ropar till barnen att borsta tänderna. Det snurrar i huvudet. I kväll kommer hon att sova gott. Jul, jul, skålande jul. Det rinner en smal sträng dregel från Calles mungipa där han ligger i soffan. Silvia tar hans glas från armstödet och ställer det på soffbordet istället. Så att han inte ska svepa omkull det av misstag. Rödvinsfläckar på vita mattor är så besvärliga. Sedan däckar hon.

(Borås Tidning, julafton 2016)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag som var så ”rolig att dricka vin med”

”Jag heter Rebecka, och jag är alkoholist.”

Det är sant, men det var första gången jag sa det högt. I en skruttig källare med plaststolar och heltäckningsmatta, bland totala främlingar, erkände jag något som jag lyckats förneka för mig själv under väldigt, väldigt lång tid.

Min pappa missbrukade både alkohol och lite allt möjligt när jag var liten. Jag hatade det. Jag hatade lukten, hans dimmiga blick, hans röda kinder. Sedan dog han. Jag visste att alkoholism är ärftligt, så jag tog det lugnt medan de flesta av mina kompisar började med folköl, häxa, hembränt ur plastdunk och hemmagjort, sumpigt ”vin”. Jag var livrädd för att bli full. Men den rädslan kom jag över någonstans i 18-årsåldern.

I början drack jag rätt lite. Jag började inte supa förrän flera år senare, och då gjorde alla runt mig det också, och jag var på cluben och allt verkade liksom normalt. I efterhand kan jag se att det kanske inte var det, inte för någon av oss- att vara packad fler kvällar i veckan än vi var nyktra. Men så var det.

De flesta kan dricka lagom. Jag har kunnat det, ibland. Men ju äldre jag blivit desto mindre lagom har det blivit. Jag har sagt att jag ska ta ett glas vin med en kompis och det har blivit nio glas. Jag har tänkt: ”i kväll tar jag det lugnt, jag måste skriva i morgon” och rumlat hem som ett vrak klockan halv tre och slösat hela nästa dag på att vara bakis. Jag har beställt mer trots att jag sluddrat.

Jag är alkoholist.

Där andra kan njuta av ett glas vin till en god middag, kan jag inte stoppa mig själv. Tar jag ett glas av något alkoholhaltigt så fortsätter jag dricka. Jag är inte bra på så många saker men jag har blivit väldigt bra på att vara alkoholist. Att Aldrig Sluta Dricka. Det är en sjukdom.

Därför måste jag sluta nu. Helt och hållet. För resten av mitt liv. Jag står fan inte ut med mig själv längre- och det gör inte min familj, somliga av mina vänner eller min hund heller. (Djur är jättebra på att märka om någon är full eller hög, för övrigt. Blickarna man får av en hund eller katt när man är berusad är ej nådiga, och man får absolut inte klappa.)

Jag skriver det här för att slippa skämmas mer. Jag har gett alkoholen 20 år av mitt liv. Nu tar jag tillbaka det.

(Amelia 25, 2016)

Publicerat i Uncategorized | 18 kommentarer

Gå direkt till fängelset utan att passera tvättmaskinen

När jag skriver det här sitter jag på en skev plaststol i skarpt lysrörsljus i ett minimalt kök 700 meter från mitt hem. Där pågår just nu golvläggning, och efter ett par dagars byggdammsrelaterade astma-nysningar utan möjlighet att komma ut genom ytterdörren, bestämde jag och min familj oss för att hyra en air bnb-lägenhet i stället. Vi hittade en jättebillig på Mare Street. Den består av en långsmal korridor, två rum proppfulla av varsin våningsäng och dubiösa elektriska lösningar.

Taket här i köket är rostigt. Längs ena väggen finns en maskinpark som ser ut som något Kosmos-katten i Dr Snuggles totat ihop på fyllan: En torktumlare med en mikrovågsugn ovanpå, bredvid en tvättmaskin med ett lökdoftande kylskåp ovanpå, bredvid en bänkdiskmaskin inknödd framför en varmvattenberedare. Jag hoppas att fördelningsdosan som alla sladdar löper till är installerad av en begåvad elektriker, för om det skulle börja brinna här kan vi inte fly ut genom fönstret, då det täcks av ett stålgaller som skulle få Alcatraz att se ut som villkorlig dom.

”Titta, barn, det ser ut som New York!” hojtar jag åt utsikten som består av en tegelvägg, asbest och fyra gigantiska någonting-jag-misstänker-är-fläktar. De hostar och spyr ur sig matos från chip-shopen. Jag sover otroligt gott här. De som bor i lägenheten ovanpå traskar bara omkring i träskor dagtid, och kvinnan som högljutt jämrar sig om Gud och någon som heter Charmaine så att det skallrar i de tomma Ikea-blomkrukorna verkar endast vara omedicinerad endast mellan 7:32 och 13:50.

Jag har massor att få skrivet. I normala fall brukar det ställa till det för mig. Jag sätter igång en kulörtvätt, flyttar runt mina stensamlingar, hittar en gammal dagbok som jag måste läsa, rensar bland gråsuggor och maskrosor i min ”rabatt”. Att arbeta hemifrån är underbart eftersom man kan göra det i pyjamasbyxor, men det är också ett idiotsäkert sätt att inte få ett jävla jota gjort. Alla som känner att de är dåliga på att skjuta upp saker: testa att jobba hemifrån. Det blir städat, det blir det.

Men i ett otäckt litet kök som normalt hyrs ut till rumänska gästarbetare inom byggbranchen i östra London, finner jag min arbetsro. När jag diskat och gått ut med hunden finns det inte en enda grej jag kan komma på att göra för att slippa skriva.

Inspiration kommer i olika former. Här finns bara min skeva plaststol och kvarlämnade Corn Flakes. Jag skriver och skriver. Jag tänker på Hunter S Thompson, och innanför ett fönstergaller på Mare Street inser jag hur rätt han hade när han mumlade: ”Many good books was written in jail.”

(Borås Tidning, 2 oktober 2016)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Senaste

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hade glömt hur mycket jag älskar denna:

Video | Posted on by | Lämna en kommentar

Things that make you go hmmm: varför är ni ens ihop, sa du?

Det är hon som just köpt en ny klänning. På H&M, inget dyrt eller så, men den sitter som en smäck och hon ser ut som en biljon dollar och hon känner sig glad. Hennes snubbe säger: ”Men du har ju redan en sån. Vad kostade den? Du behöver inte mer kläder.”

Det är hon som fått en ny tjänst på sitt jobb. Hon har varit utled på sitt arbete rätt länge men inte vågat säga upp sig. Nu ska hon få testa nya grejer och dessutom få lite högre lön. Hennes pojkvän? Han oroar sig för att hon inte ska hinna hämta deras gemensamma unge på dagis lika tidigt som förut.

Och det är hon som gick ut med sina kompisar, bland annat med mig, en kväll. Vi åt middag och drack vin och fick feeling. Vi drog vidare och dansade och sånt. Dagen efter är vi trötta och har lite träningsvärk i vaderna på grund av dans. Hon messar mig att hennes man är jättesur över att hon kom hem ”för sent” och ”luktade rök”.

Jag vet att ingen utomstående riktigt kan veta varför ett par väljer att leva ihop. Jag har nära vänner som jag älskar, som jag ändå aldrig skulle rekommendera någon att vara ihop med. För att jag tror och/ eller vet att de är asjobbiga att tillbringa mer än ett dygn tillsammans med, oavsett förutsättningar. (Delvis är det kanske därför jag älskar dem.)

Men varför är somliga människor så himla snåla mot den de lever tillsammans med? Det är helt obegripligt. Alla förhållanden går väl hit och dit och upp och ner och ibland är det mest dit och ner. Men den där grejen att inte kunna unna den som ska föreställa ens hjärtas fröjd och lilja en liten klänningstrasa, eller en timme extra på jobbet per dag om hen önskar det, eller en kväll som slutar med att hen spelar luftgitarr till ”Sweet Child O’Mine” på en karaoke-bar… Nä, jag tycker att det är så jävla tråkig stil.

Inte den sortens stil som får mig att kidnappa din tjej för att få henne att göra slut. Inte den sortens stil som får någon att ringa snuten. Det finns värre saker att göra än att vara en sur, snål liten missunnsam människa. Förståsigpåare säger ibland att vår generation ger upp och skiljer sig för lätt. Men ibland, när jag hör vad folk står ut med i sina förhållanden, tänker jag att de där förståsigpåarna har helt fel. Människor står ut med tjurig missunnsamhet mycket längre än de borde. Var med någon som vill att du ska vara glad i stället, var med någon som du vill ska vara glad.

(Amelia 17, 2016)

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

It was a clear black night

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar