Detta hände

Jag är på väg för att hämta mina barn i skolan. Jag sneddar över gatan när jag hör någon ropa på mig. ”Miss!” En grönblek man på en kapad hyrcykel sladdar mot trottoaren. Hans mössa håller på att trilla av hans spretiga hår, hans brallor nedhasade över kalsongkanten och om jag inte visste bättre vid det här laget skulle jag lika gärna kunna ha tagit honom för hipsterarkitekt.

”Ursäkta, förlåt, miss, jag är ledsen att behöva störa dig såhär, du har säkert bråttom, jag är verkligen ledsen men. Jag är desperat. Jag måste försöka ta mig till Homerton Hospital och jag har inte råd, jag tror det är bråttom, förstår du…” Han flackar med blicken i eftermiddagssolen. Isblå, genomträngande ögon som naglar fast mig i den pittoreska gatstenen.

Jag är inte beredd. Han halar upp sin jackärm. Ovansidan av hans underarm ser ut som sådant min man ber mig köpa med hem när barnen önskat sig spaghetti bolognese till middag. Fast då ligger det i svarta polyeten-tråg täckta med plastfolie i en kyldisk i mataffären. Hans underarm är köttfärs, rosa och röd och köttsåret är djupt. Om jag petade bara lite skulle jag se ända ner till skelettet, inser jag. Huden runt om är ojämn, fransig.

Han sträcker fram en smutsig handflata. ”Snälla, snälla miss. Förlåt att jag visade dig det här, det är äckligt, jag vet. Men jag måste till sjukhuset och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har du två pund? Ett pund? Vad som helst.”

Jag gräver i fickan och ger honom alla kaffeslantar jag har. Han säger tack så mycket och cyklar vidare, sådär som halta personer cyklar på kapade hyrcyklar, om ni vet? Jag måste springa för att hinna till barnens skola i tid. Det gör jag så klart. Och när de skuttar framför mig på trottoaren på väg hem, mina medelklassiga, rena, glada, mätta och inte direkt pissfattiga barn, så inser jag att jag redan varit med om exakt det här förut.

Samme man cyklade upp bredvid mig, två kvarter härifrån, för fyra månader sedan. På en kapad hyrcykel, och han sa samma saker och visade samma köttsår. Sex gånger tolv centimeter öppet människokött på underarmen. Även då ville han ha finansiell hjälp att ta sig till Homerton hospital.

Ta en sekund av ditt enda liv. Föreställ dig att du måste hugga upp din egen arm för att kunna tigga pengar av främmande människor för det du nu behöver för att orka ta dig genom dagen. Jag borde kanske känna mig lurad, men jag känner mig inte lurad av honom. Bara av att fattigdom driver människor till sjuka saker.

(Borås Tidning, 150329)

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

The glory of it all

IMG_3841

IMG_3825

IMG_3864

IMG_3871

IMG_3964

IMG_3968

IMG_3852

IMG_3889

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Den lille invandraren

Jag är född i Sverige och uppvuxen i Brämhult, Borås, i ett enormt tegelhus med heltäckningsmattor, fuktskador i källaren och bidé i badrummet. Jag har alltid haft eget rum, kunnat äta mig mätt och fått gå både i skolan, scouterna och spelat fiol. Alltid har jag kunnat uttrycka vad jag menar på samma språk som alla runt mig pratar, jag är vit och även om mina föräldrar verkligen inte var rika så fick jag köpa Levis-jeans när det var rea och vi hade råd att resa ibland. Även när jag känt mig som mest annorlunda och konstig har jag liksom hört till.

Sedan ett drygt år bor jag i London. Här är jag den konstiga invandraren. Det går ganska bra, eftersom alla här är ganska konstiga och/ eller har rötter någon annanstans. Ändå går det inte en dag utan att jag påminns om att jag är lite utanför. Det är som om jag lever lite bredvid samhället.

Jag hittar inte rätt ord. Mina barn retar mig för min brytning och jag måste ofta fråga dem vad saker betyder. Ibland skäms de över mig för att jag är så trög på engelska. Jag behärskar inte de sociala koderna, så jag antar att jag växelvis blir uppfattad som alldeles för kärvänlig och direkt oartig. Häromdagen skulle jag hämta ut medicin på apoteket och fick goda råd av en ex-heroinist med tre tänder kvar i käften om hur jag skulle bära mig åt. Alla tror att jag är från Schweiz.

När jag ska identifiera mig måste jag ha med mig passet och en gasräkning med mitt namn på som bevis på att jag verkligen bor här. Mitt svenska körkort duger inte som identitetshandling, personnummer finns inte. Jag köper äpplen som smakar fan och först senare får jag veta att det är ”matlagningsäpplen”. Vad är det ens? Jag vet inte vart bussarna går, jag kan inte mitt eget telefonnummer och när jag äter middag med folk missar jag hälften av skämten, minst. Jag har inte så många kompisar, jag vet inte vart jag ska gå när jag behöver klippa mig och ingen ber mig om hjälp när det ska vara basar i barnens skola.

Och jag tänker på att jag ändå blivit invandrare av fri vilja, i stället för att som så många, tvingas fly från krig, svält och förtryck. Och så tänker jag att det vore nyttigt för de snåla asen som inte vill att förhållandevis lyxiga Sverige ska ta emot medmänniskor i nöd, att vara med om det samma.

(Amelia 4, 2015)

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Stockholm 48 timmar

Jag visste ju att det skulle vara vår i Stockholm så jag blev inte alls förvånad när det var snöglopp och nollgradigt när jag landade i fredags. Den där kylan hade jag nästan glömt, den som bara finns i Stockholm. Som går genom märg och ben. Johanna och jag tog en te på Babylon, en meter från en man som stod och pissade, fast det var en glasvägg emellan. Vi hade bara en timme men det räckte för att jag skulle komma ihåg hur extremt kul samtal vi har nästan jämt. Om vi brydde oss om att ni andra skulle få veta hur det ligger till med allt och alla i hela världen, och hur man bör bete sig, så skulle vi posta alla våra konversationer, sms-växlingar och mailväxlingar på internet.

Sedan gick jag och kramade Frans jättehårt, vi grät lite fast av glädje för hans fru i Rumänien har fått sin operation nu! Sedan skulle jag ha druckit vin med Sofia och Olle men i stället köpte jag Mc Feast och co och gick upp på mitt hotellrum och kollade på Aziz Ansaris nya på Netflix (recension kommer kanske) och somnade halv tio. dagen efter såg jag ut såhär när jag pratade om mina böcker med sex elvaåriga, stencoola brudar på Solna bibliotek:IMG_3775

Jag älskar elvaåriga tjejer. De är så smarta, roliga och vilda i huvudena. En hade sett ett troll i Bergshamraskogen! Jag skulle kunna ägna resten av mitt liv åt att prata om böcker med elvaåriga tjejer. De fick magiska pinnar som Betty, Bodil och Jack hjälpte mig att tillverka i torsdags. Sedan åkte jag tillbaka till Söder och hittade en ny hatt:

IMG_3798

Kände mig kränkt av denna skylt, i baren på Malmen. Vet inte exakt varför, men likställer denna ”arga lapp” med när en bartender på Rådhuset i Borås frågade om jag ville ha en eller två GT:s när det var happy hour genom att sträcka upp två fuckfingrar i luften. (Jag blev alltså tvungen att ta två, för att vara lika otrevlig tillbaka.)

IMG_3772

Jag träffade Sofia också, och hon hade gjort den här till mig. Alltså GJORT. Min lilla silversmed. Jag är så lycklig över den här, typ det finaste smycket jag någonsin sett. Hon gör emojis i silver alltså, så jävla jävla fina.

IMG_3833

Och hade en ny gaddning som jag blev mäkta avundsjuk på. Bitch ink.

IMG_4338

IMG_3773

Sedan vadade jag genom musikalturister och åt rökt/ kokt/ stekt gris på Bar Central med Sassa och Bobban refererar fortfarande till mig som ”hon snygga i huset”. Jag gillar honom. Sedan gick jag hem tidigt och kollade på en dokumentär om Anonymous och sedan somnade jag och sedan vaknade jag och åkte hem.

IMG_4321

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jävla fan i helvetet.

Jag tror jag just såg en kvinna dö på trottoaren. Hon bara låg där. Hennes snubbe sa att hon är heroinist och crack addict och gravid. Han var så klart desperat. Vi kramades och grät medan någon pratade med SOS och vi la henne i framstupa sidoläge. Kroppen helt livlös och tung mot asfalten. Jag rättade till hennes rosa tröja så inte hela magen skulle bli kall. Hon hade jättetajta jeans och höga, bruna stövlar. Perfekt smink, perfekt utväxt på sitt raka hår. Det tog aslång tid för ambulansen att komma fast det var mitt i Bethnal Green och ambulansmannen rörde sig i helt otrolig maklig takt. VARFÖR blev jag inte doktor i stället, nu är det jag som anmäler mig till en kurs i första hjälpen och vad finns det mer? Varför har jag inte lärt mig sånt redan? Sitter här och ber till gud och jag vet inte ens om jag tror på gud. En gubbe skrek: ”Stop staring like it is her fault!”

Och när ambulansmannen kom gick jag. Jag gav hennes snubbe mina cash och sa att han skulle ta hand om henne. ”She’s the love of my life! It’s my baby in there!” skrek han, och grät ännu mer, och så kramades vi hårdare, närmare, och jag torkade bort några tårar på hans kinder med en liten servett från när jag och barnen köpte glass senast. Han ska in i finkan i nästa vecka och jag gick hem till ett hyrt, shabby chic radhus och gjorde fruktsallad till mina barn. Livet din jävla motherfucker, och döden, dig ska vi inte ens prata om.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Torsdag, känns som onsdag?

IMG_3748

IMG_3698

IMG_3744

IMG_3739

IMG_3691

IMG_3679

IMG_3695

IMG_3683

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dagens shoutouts till:

- kvinnan med lila afro och rosa leopardjeans som berättade allt om sitt liv, olika engelska/ amerikanska/ italienska dialekter och lite andra grejer på Hawkhurst Vault över en flat white och The Daily Mirror i morse. (Medan jag egentligen skulle jobba.)

– den lille krulliga hunden som kom fram och i princip skakade hand med mig på samma ställe för att vi hade samma frisyr.

– killen jag köpte kyckling av på Bird som sa att han loved my outfit, och att svenskar alltid får jobb i London för att de har rykte om sig att vara pålitliga.

– Katie som färgar mitt hår som hade tänkt på mig igår och så hörde jag genom fönstret när jag gick att hon och hennes kund sa snälla saker om min frisyr, som Heidi Klum hånade i tre minuter straight i lördags.

– den svarta killen med strykpennegul Tower Hamlets- jobbväst som lät mig hälsa på hans pitbull som log på exakt samma sätt som Bob.

– Betty och Bodil som ska måla Nicki Minaj på sina ägg till påsk. (Skolan har sagt att de ska måla ”egg-stra ordinary people”.

– Marica som kommenterade här nedanför och var så vänlig och gjorde min dag.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar