Grenfell Tower var inte ofattbart

Be mig berätta om förnuftiga svenskars skämt om brittisk inredning och jag ska visa dig en oändlig stjärnhimmel. Ni vet ju britter. De har heltäckningsmatta i badrummet och tapeter som slingrigt rullar sig ner från väggen och mögel i små kolonier i kylskåpet. Känns som att svenska sexåringar vet vad en fuktspärr är. Jag har inte orkat skratta åt dessa nedlåtande skojerier sedan tre år tillbaka, jag är utmattad för att jag jagat mal med cederträ hela kvällen.

Men den här veckan vete fan om ens de mest entusiastiska medlemmarna i Arga snickarens fanclub dragit några vitsar. Den allt ödeläggande branden i Grenfell Tower har framkallat en förstämning som jag tror att vi alla vet vad den EGENTLIGEN handlar om. När jag skriver det här är den officiella dödssiffran sjutton personer. Sjutton människor med mammor och syskon och vänner och fotbollstränare och husläkare och redan inbokade frisörbesök. Det är ofattbart.

Och det värsta är att det inte alls är ofattbart. Medan Londonborna, sin vana trogen, samlar pengar och kläder och kastruller och åker till området för att hjälpa till med vad de kan, har den katastrofala branden i Grenfell Towers redan utropats till Theresa Mays motsvarighet till stormen Katrina. Kan en brand vara politisk? Det tveklösa svaret är ja. Vi behöver inte ens veta exakt vad materialet som användes för att renovera huset för bara några år sedan heter. Att tänka på hur några välbeställda byggherrar aktivt fattat beslutet att använda ett brandfarligt material för att få hundratals människors hem att se lite mer aptitligt ut på ytan, är nästan mer än vi tyar med.

Men det är inte ofattbart. Det är inte en dystopisk framtidsfantasi. Det är nästan egendomligt att det inte hänt förrän nu.

Skillnaderna mellan fattiga och rika vet vi om. Vi vet om dem. Vi vet om dem utan detaljen i byggplanen för Grenfell Towers renovering skulle få höghusets fasad att se trevligare ut från de dyra bostadsrätterna i närhetens välputsade fönster. Detta är inte ett extremfall, detta är inte en blixt från en klar himmel. Från där jag bor ser jag minst fyra liknande hus. Jag tycker att de är fina. Men är de säkra? Mina barns vänner får ofta traska uppför trapporna i sitt tjugovåningshus för att någon rökt i hissen. Bara det, trötta barnben. Ett så tydligt tecken på att något är ruttet i det stolta före detta imperiet.

Och för första gången önskar jag att det bara var här, jag önskar att det bara var trälisterna ut mot bakgården som var ruttna, och att rötan som är den enorma orättvisan mellan de som har och de som inte har, inte var den livsfarliga, mördande grund på vilken vi byggt vårt samhälle. Dödsrikets portar står på vid gavel. Elden får syre genom dem.

 

(Borås Tidning, 18 juni 2017)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jorden brinner upp i juni

När jag var liten sa de vuxna att vi bara fick cykla på gångvägen när vi cyklade till skolan. Det var något om att vi inte skulle vara ”trafikmogna” för de större vägarna innan vi fyllt tolv. Vi gjorde som de sa, ibland.

Någon miljömedveten person postar ytterligare en sådan där länk om miljön. Den här gången handlar det om att krämen jag använder, vissa förpackningar och något mer innehåller små små kulor av plast. Enligt artikeln är de farliga för de sprids vidare genom vattnet och sedan hamnar de kanske i en fisks mage och där någonstans har jag redan slutat läsa. Ungefär en gång om året postar samma person ett PANIKLARM om att jorden ungefär kommer att brinna upp i juni om vi fortsätter som vi gör.

Vi är vuxna nu, men vi är inte mogna för att ta hand om jorden. HUR kunde någon tro att vi skulle vara det? Vi vet ju ingenting, vi står där och återvinner glasflaskor och sorterar tidningar men när jag packar upp ny linsvätska i badrummet orkar jag inte gå upp med pappkartongen den kom i och lägga den i återvinningstunnan, så jag slänger den i den vanliga papperskorgen ihop med bomull och tandtråd och gamla tuggummin och en trasig badmössa (fråga inte).

Det börjar kännas en smula hopplöst. Ska jag diska ur ytterligare en yoghurtförpackning och prydligt placera ut den i en för ändamålet avsedd plastsäck bredvid soptunnan? Och sedan äta kött, flyga till Sydafrika, låta mina ungar få plastleksaker från Happy Meal som tre minuter senare ligger kaputt i baksätet på bilen? Var ska jag finna energin till att leva miljövänligt när det tycks bestå av att ägna en heltidstjänst på obekväm arbetstid och obetald övertid till att lära mig allt om allt?

Jag vill att vi genast, som värld, tillsätter en sorts Leif GW Persson-person. Hen ska tryggt och kunnigt förbjuda exakt allt som är dåligt för miljön och ersätta det med en plan för hur vi lämnar över den här planeten, som vi ju bara lånat av våra barn, i rimligt skick. Jag är beredd att lägga två strån i kors för att få ordning på det här. Det antar jag att du också är.

Vi kan kanske cykla på trafikerade vägar vid det här laget, men vi är inte mogna att ta hand om miljön. Vi behöver en vuxen som säger åt oss vad vi ska göra.

(Amelia 6, 2017)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En julnovell

Jul, jul, strålande jul. Plastkassen från BR Leksaker är tung. Så många lego-byggsatser, Monster High-dockor, Beanie Boos och de obligatoriska ”nyttiga” leksakerna: målarbok, tuschpennor i alla färger, ett set med modell-lera som hon redan vet kommer att ligga i en stor, brun klump någonstans redan på annandagen.

Silvia stretar mot bilen i sina nya curlingkängor. Här kommer en modern tomtemor med en kasse blandad skit att glädja sina telningar med. De vill bara ha och ha, och här ska de få. Tusen saker de redan har tusen av. Det går ganska bra med julklappskassen ändå. Med två bag in boxar i andra handen väger det närapå jämnt över axlarna. Silvia är nöjd: hon hade med sig en Hope- tygkasse till Systembolaget, slapp ta deras egna plastpåsar. Det ser lite bättre ut såhär.

Bökigt bara att de inte slår in paket i butiken längre. Då måste hon göra det själv. Calle kommer inte att hjälpa till, han har gjort sitt med granjäveln, skinkan och pepparkakshuset. Ja, herregud, pepparkakshuset är verkligen magnifikt. Han har överträffat sig själv i år. Pepparkakshusens Versailles. Tur att det bara var en spira som krossades när hon törnade in i det i går kväll. Varken Calle eller Silvia låtsades om att hon var full. Glöggkväll med goda vänner, visst var alla en smula småpackade när de gick hem? Alldeles för sent för en vardag med skola för barnen nästa morgon, men så himla mysigt ändå. Det är ju det julen är till för.

Att supa tillsammans.

Silvia vill inte tänka så. När hon kommer hem ställer hon in den ena bag in boxen i förrådet. Den andra ställer hon på köksbänken. Det är så stressigt nu innan jul, ju, hon river av en nagel när hon försöker få av plastsigillet på vintappen. Inte för att hon är alltför ivrig eller så, tänker hon. Men klockan är halv fem. Det har varit mörkt sedan lunch.

Ett dricksglas med kristallmönster. Hon köpte dem när Delin På Hörnet började sälja dem- inte för att de egentligen behövde nya dricksglas men man blir ju glad av vackra saker. Fem snabba klunkar. Hon fyller på direkt. Ytterligare fem klunkar. Sedan torkar hon bort läppstiftet från glaskanten så att Calle inte ska se att hon redan börjat när han kommer hem med ungarna.

Man blir ju glad av vackra saker. Och vin. Det blir man också glad av. ”Så slipper du julstressen!” står det på söndagsbilagan som ligger kvar på köksbordet. Silvia plockar upp några apelsiner och en påse nejlikor ur skafferiet. Här har det förberetts minsann. En snabb sväng till förrådet igen, klunklunklunk. Värmen, den juliga, förväntansfulla, sprider sig i hennes kropp. Hon tittar in på sig själv genom sekelskiftesfönstren: en rosig mamma och fru som julpyntar hemmet. Hon har öppnat en flaska Amarone nu, för snart kommer alla hem och sedan kommer det gäster igen. Nejlikorna doftar ljuvligt. Man får njuta av ett glas vin då.

När Calle och barnen äntligen kommer indrösande i hallen och slänger alla sina ytterkläder på golvet är Silvia redan färdig. Adventsljusstakens mossa är impregnerad, nejlikeapelsinerna hänger i röda sidenband, julstrumporna längs spiselkransen. Julklapparna under granen som redan börjat barra, de fnissar lite åt det, hon sätter ett glas i Calles hand- det kan han verkligen behöva efter en stressig dag såhär i juletider. Strax därefter anländer Annie och Moa och Peppe och Sonja, och alla deras barn. Pepparkakor, grönmögelost, färdiga snittar från Delin på Hörnet. Det är ju det här julen handlar om, tänker Silvia nöjt. Att bara rå om varandra i goda vänners lag. Några flaskor bra vin, levande ljus, en lägenhet där det får vara lite skitigt i hörnen… så länge man hinner umgås. Hon tar ytterligare en sväng till förrådet. Hukar sig över bag-in-boxen och ramlar nästan omkull. Det måste vara blodtrycksfall. Utifrån köket hör hon Peppe hojta på sitt vanliga manér, och sedan det välbekanta, underbara ljudet av ytterligare en vinkork som skruvas upp.

Gästerna går inte förrän halv tolv. Annie och Moas minsting sover redan, Moa bär honom i famnen. Silvia ropar till barnen att borsta tänderna. Det snurrar i huvudet. I kväll kommer hon att sova gott. Jul, jul, skålande jul. Det rinner en smal sträng dregel från Calles mungipa där han ligger i soffan. Silvia tar hans glas från armstödet och ställer det på soffbordet istället. Så att han inte ska svepa omkull det av misstag. Rödvinsfläckar på vita mattor är så besvärliga. Sedan däckar hon.

(Borås Tidning, julafton 2016)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag som var så ”rolig att dricka vin med”

”Jag heter Rebecka, och jag är alkoholist.”

Det är sant, men det var första gången jag sa det högt. I en skruttig källare med plaststolar och heltäckningsmatta, bland totala främlingar, erkände jag något som jag lyckats förneka för mig själv under väldigt, väldigt lång tid.

Min pappa missbrukade både alkohol och lite allt möjligt när jag var liten. Jag hatade det. Jag hatade lukten, hans dimmiga blick, hans röda kinder. Sedan dog han. Jag visste att alkoholism är ärftligt, så jag tog det lugnt medan de flesta av mina kompisar började med folköl, häxa, hembränt ur plastdunk och hemmagjort, sumpigt ”vin”. Jag var livrädd för att bli full. Men den rädslan kom jag över någonstans i 18-årsåldern.

I början drack jag rätt lite. Jag började inte supa förrän flera år senare, och då gjorde alla runt mig det också, och jag var på cluben och allt verkade liksom normalt. I efterhand kan jag se att det kanske inte var det, inte för någon av oss- att vara packad fler kvällar i veckan än vi var nyktra. Men så var det.

De flesta kan dricka lagom. Jag har kunnat det, ibland. Men ju äldre jag blivit desto mindre lagom har det blivit. Jag har sagt att jag ska ta ett glas vin med en kompis och det har blivit nio glas. Jag har tänkt: ”i kväll tar jag det lugnt, jag måste skriva i morgon” och rumlat hem som ett vrak klockan halv tre och slösat hela nästa dag på att vara bakis. Jag har beställt mer trots att jag sluddrat.

Jag är alkoholist.

Där andra kan njuta av ett glas vin till en god middag, kan jag inte stoppa mig själv. Tar jag ett glas av något alkoholhaltigt så fortsätter jag dricka. Jag är inte bra på så många saker men jag har blivit väldigt bra på att vara alkoholist. Att Aldrig Sluta Dricka. Det är en sjukdom.

Därför måste jag sluta nu. Helt och hållet. För resten av mitt liv. Jag står fan inte ut med mig själv längre- och det gör inte min familj, somliga av mina vänner eller min hund heller. (Djur är jättebra på att märka om någon är full eller hög, för övrigt. Blickarna man får av en hund eller katt när man är berusad är ej nådiga, och man får absolut inte klappa.)

Jag skriver det här för att slippa skämmas mer. Jag har gett alkoholen 20 år av mitt liv. Nu tar jag tillbaka det.

(Amelia 25, 2016)

Publicerat i Uncategorized | 18 kommentarer

Gå direkt till fängelset utan att passera tvättmaskinen

När jag skriver det här sitter jag på en skev plaststol i skarpt lysrörsljus i ett minimalt kök 700 meter från mitt hem. Där pågår just nu golvläggning, och efter ett par dagars byggdammsrelaterade astma-nysningar utan möjlighet att komma ut genom ytterdörren, bestämde jag och min familj oss för att hyra en air bnb-lägenhet i stället. Vi hittade en jättebillig på Mare Street. Den består av en långsmal korridor, två rum proppfulla av varsin våningsäng och dubiösa elektriska lösningar.

Taket här i köket är rostigt. Längs ena väggen finns en maskinpark som ser ut som något Kosmos-katten i Dr Snuggles totat ihop på fyllan: En torktumlare med en mikrovågsugn ovanpå, bredvid en tvättmaskin med ett lökdoftande kylskåp ovanpå, bredvid en bänkdiskmaskin inknödd framför en varmvattenberedare. Jag hoppas att fördelningsdosan som alla sladdar löper till är installerad av en begåvad elektriker, för om det skulle börja brinna här kan vi inte fly ut genom fönstret, då det täcks av ett stålgaller som skulle få Alcatraz att se ut som villkorlig dom.

”Titta, barn, det ser ut som New York!” hojtar jag åt utsikten som består av en tegelvägg, asbest och fyra gigantiska någonting-jag-misstänker-är-fläktar. De hostar och spyr ur sig matos från chip-shopen. Jag sover otroligt gott här. De som bor i lägenheten ovanpå traskar bara omkring i träskor dagtid, och kvinnan som högljutt jämrar sig om Gud och någon som heter Charmaine så att det skallrar i de tomma Ikea-blomkrukorna verkar endast vara omedicinerad endast mellan 7:32 och 13:50.

Jag har massor att få skrivet. I normala fall brukar det ställa till det för mig. Jag sätter igång en kulörtvätt, flyttar runt mina stensamlingar, hittar en gammal dagbok som jag måste läsa, rensar bland gråsuggor och maskrosor i min ”rabatt”. Att arbeta hemifrån är underbart eftersom man kan göra det i pyjamasbyxor, men det är också ett idiotsäkert sätt att inte få ett jävla jota gjort. Alla som känner att de är dåliga på att skjuta upp saker: testa att jobba hemifrån. Det blir städat, det blir det.

Men i ett otäckt litet kök som normalt hyrs ut till rumänska gästarbetare inom byggbranchen i östra London, finner jag min arbetsro. När jag diskat och gått ut med hunden finns det inte en enda grej jag kan komma på att göra för att slippa skriva.

Inspiration kommer i olika former. Här finns bara min skeva plaststol och kvarlämnade Corn Flakes. Jag skriver och skriver. Jag tänker på Hunter S Thompson, och innanför ett fönstergaller på Mare Street inser jag hur rätt han hade när han mumlade: ”Many good books was written in jail.”

(Borås Tidning, 2 oktober 2016)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Senaste

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hade glömt hur mycket jag älskar denna:

Video | Posted on by | Lämna en kommentar