Only only

IMG_5501

IMG_5475

IMG_5493

IMG_5498

IMG_5535

IMG_5517

IMG_5506

IMG_5557

IMG_5450

IMG_5476

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Balmain för HM, säger ni? Jag är tyvärr redan förlorad som cirkusdirektör :(

Det sägs att den klädstil man har under sitt livs bästa period kommer man att fastna i. Oklart hur sant det är: SÅ ofta ser man ändå inte färgglada Acqua Limone-tröjor, om man inte befinner sig i Göteborg. Men om det är sant, måste jag tro, att när vi går genom tiden har allt det bästa redan hänt. För mig alltså. Närmare bestämt för två år sedan. Föga anade jag att en slarvig sväng på Lindex i Ringen var peaken i mitt modeliv, men så kan det ha varit, för det var då jag såg en svart slokhatt på en skyltdocka och tvingade expediten att strippa dockan och sälja hatten till mig.

Det är sällan man fattar att sådana där slumpmässiga beslut kommer att forma ens liv för all framtid. För mig blev det just den sekunden, i ett trist köpkvarter i Stockholm, där allt liksom frös, stilmässigt. Det kan ha varit det dummaste jag hört talas om. Det var även inkörsporten till ett liv som cirkusdirektör.

Vid det här laget har jag dumpat den där Lindexhatten för länge sedan och blivit finsmakare inom hatt. Jag har en hatt som får folk att uppmana mig att sjunga Jamiroquai på karaoke, jag har Snusmumrikens hatt, jag har en i bränd filt, handgjord, från Småland. Vet ni hur dyrt det är med hatt? Det är svindyrt.

Resten av min garderob består av långa rockar och klumpiga svarta skor. Det händer att jag vaknar på morgonen och tänker: ”Nä du, Åhlund, idag är du inspirerad, idag ska du klä på dig något annat än hatt, lång rock och klumpiga svarta skor.” Och så ställer jag mig framför min garderob, men så blir det bråttom att hetsa folk att äta upp sin frukostmacka och samtidigt hinna hälla i mig själv lite kaffe och mina ananasbitar och min egen smörgås, och sedan hinner jag kanske slänga ett getöga i hallspegeln innan jag går ut i samhället och då är det ändå den där jävla cirkusdirektören som glor tillbaka. Varje dag, varje dag.

Eftersom jag bor i en stad där allt finns, vill jag numera sällan ha något. Det enda jag köper är avokados och blommor. Avokadosarna äter jag upp, och blommorna tar jag snabbt död på. Någon gång ibland tänker jag: ”Nä, nu köper jag något blommigt! Eller färgglatt!”. Jag plockar med hundra plagg till provhytten. Sedan vaknar jag upp igen i kassan. Och då håller jag på att betala: en hatt, någon rock eller ett par klumpiga svarta skor. Så gick det för mig.

(Amelia 6, 2015)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

@sweden

Och den här veckan har jag fått äran att ”representera Sverige” på Twitter genom att twittra som @sweden hittills är det jätteroligt!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hit every branch falling from the ugly tree

IMG_5248

IMG_5444

IMG_5309

IMG_5375

IMG_5425

IMG_5322

IMG_5456

IMG_5403

IMG_5458

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag vet inte om hon överlevde.

Jag ska bara köpa lite popcorn. Inte de söta, inte de sötsalta, bara salta. Det är en vanlig torsdagseftermiddag på Tesco och jag hittar inte de salta popcornen. Bara de söta och de sötsalta. Till slut frågar en ung man om han kan hjälpa mig med något? Han går ut på lagret och kommer tillbaka med två påsar bara salta popcorn.

På vägen hem svänger jag min popcornstinna kasse i dålig plast. Jag svänger runt ett hörn. Trottoaren är blockerad. En kvinna ligger på den. Rufsigt hår, tajta jeans, rosa stringtrosor sticker upp ur linningen. Hennes lilla plastskinnjacka har glidit upp och dragit med sig den lindrigt rena collegetröjan, blottar magen. Hon rör sig inte.

Bredvid henne står en blekfnasig man och gråter. Han har sår i ansiktet och ur ögonen sprutar panik, skräck och tårar. ”Hon bara säckade ihop. Hon har tagit heroin och crack och druckit. Hon är gravid! Jag älskar henne, hon är mitt allt, jag ska in i fängelse om en vecka.” Han cirklar runt henne som en fågelmamma som försöker skrämma bort en katt från sin kraschade fågelunge. Jag frågar om någon ringt ambulans. Vi hjälps åt att lägga henne i framstupa sidoläge. Jag vet inte ens vad framstupa sidoläge heter på engelska. Den lilla kroppen är så tung mot asfalten. Då och då stannar folk till och frågar om de kan göra något, om vi ringt ambulansen. Det har vi, men den dröjer. Varför tar den så lång tid? Jag kramar mannen, han andas hastigt högst upp i lungorna och luktar aceton. Han gråter mot min axel. Jag förbannar mig själv för att jag fortfarande inte gått någon ordentlig första hjälpen-kurs.

Efter vad som känns som tjugo minuter, men kanske i själva verket är tio, kommer ambulansen. Inga sirener, inga blåljus. I maklig takt plockar den ensamma ambulansföraren fram en väska och en bår ur bilens bakdörr. Kvinnan bara ligger där, grönblek. Jag vill skrika åt honom att skynda sig när han nästan strosar över gatan, men jag gör det inte.

Några meter bort på trottoaren står en äldre man och skakar på huvudet. ”Sluta stirra på henne! Sluta stirra som om det var hennes fel!” vrålar kvinnans pojkvän med oväntat stark röst. Plötsligt känns han mer arg än förtvivlad. Jag kramar honom igen och säger att jag går nu. Ger honom en sedel; som om det skulle hjälpa. Han kastar sig ner på trottoaren bredvid sin tjej igen, och svarar på ambulansmannens stränga frågor.

Jag går hem, på min vanliga trottoar där jag går varje dag. Jag vet inte om hon redan är död. Precis när jag ska låsa upp min ytterdörr ser jag ambulansen köra iväg några hundra meter bort. Inga ljus, inga sirener. Jag har köpt salta popcorn. Inte söta, inte sötsalta. Bara salta. För en halvtimme sedan kändes det så viktigt. Nu skulle jag kunna äta skumgummi stället, eller ingenting alls.

(Borås Tidning, 150510)

(

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Life as I know it

IMG_4997

IMG_5103

IMG_5085

IMG_4981

IMG_5097

IMG_5070

IMG_5078

IMG_5035

IMG_5058

IMG_5020

IMG_5162

IMG_5134

IMG_5158

IMG_5149

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Oscar Levertins vänner/ Martina Montelius

Alla har alltid sagt att folk knullar jättemycket snett på Bokmässan, men jag har aldrig fattat när eller hur eller med vem? Själv får jag bara släpa omkring på tygkassar från självpubliceringsområdet, tyngda av böcker som jag råkat köpa, trots att jag redan vid halv tolv tänkt att ”inte en jävla bok nu, Åhlund, du kan beställa dem på internet sen, och ikväll ska du äta en ordentlig middag och sedan kanske dricka två glas vin och gå raka vägen till ditt hotell och sova sova sova.” Inte förrän jag stiftar bekantskap med Martina Montelius’ Boel Märgåker, förstår jag.

Boel Märgåker är en olämpligt ouppskattad kulturbärarinna med ett eget litterärt sällskap, en jättetråkig man och ett minst sagt sårigt förflutet. Hon åker på litteratur-kryssning och tänker att nu jävlar. Litteratursällskapet är med på kryssningen, liksom ”namnkunniga författare” och representanter för tidningen Läslust. Och en eller annan man/ ung städare/ härlig kvinna som Boel vill leva ut sexuellt med, och eller giftmörda. Här ska pundas, knullas, supas och betes olämpligt för en 62-årig kvinna som ingen ens verkar bry sig om längre. Vad finns kvar?

Jag har skrivit om böcker så himla länge nu, och jag försöker att möta alla nya författarskap som sätts i min hand/ mailas som pdf och plockas upp i min tunna läsplatta, som Nya. Lite för ofta vill jag skölja mitt litterära inre med litterärt klorin och börja om från en nollpunkt. När jag läser Montelius texter känns det helt överspelat. Hon skriver som om ingen någonsin hade skrivit förut. Som om hennes gärning börjar här, nu, utan att ha tagit minsta lilla intryck från någon annan författare eller poet eller för den delen skribent till en instruktionsbok för hårtorkar med extra munstycke för ”mjukare föning av ett hår med självfall”.

Jag måste försöka förklara. Berättelsen om Boel är extremt tragisk och upprörande, samtidigt lakoniskt redovisande, och på en gång så jävla rolig att den som sitter på bänken bredvid i parken när jag läser Oscar Levertins vänner tror att jag är en psykotisk person som skrattar så mycket, och högt, för mig själv. Samtidigt som jag då och då tappar andan av sorg, medkänsla, systerskap. Det är en slingrande, vindlande skröna som aldrig tappar fotfästet men ändå svävar omkring helt i ett eget kosmos. Genren heter ”elegant buskis noir på nästan formell men hisnande svenska med rap-influenser”, kanske. På ett bra sätt. Jag vill bara läsa mer och mer av Martina Montelius. Energin som är nedsprängd i den här romanen är mer än de flesta författare skulle orka uppbåda under en livstid.

(Borås Tidning, 150423)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar