Om ni älskar smulor så himla mycket kan ni ju torka upp dem själva.

Bild 2016-01-15 kl. 15.38 #3

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

#inteerkvinna

Unga, sura, frustrerade pojkmän som litar mer på högst dubiösa propagandistiska sidor på internet än på oberoende medier med pressetik och källkritik. Som mer än faktabaserade idéer har en närmast religiös tro på att samhället, ni vet; det där vi alla ingår i, försöker lura dem. Förstöra för dem. Sänka dem. Män som söker enkla förklaringar, ännu simplare lösningar på komplicerade frågor och skeenden, och som dessutom känner för att slåss. De tar på sig svarta kläder och maskerar sig, tar till vilka vapen de nu hittar, för att inte nämna vilka droger de nu kommer över.

Det hände i Stockholm i fredags och i lördags. Jag bodde i den där jävla stan i fjorton år. Den var min. En enda gång skrek en skinnskalle något hotfullt till mig och min bror som är brun. En enda gång vrålade sex-sju snubbar från någon fotbollsfirma ”HORA VI SKA PLOCKA DIG” i rulltrappan på Fridhemsplan efter ett derby. Jag gick in på Pressbyrån och glodde på tidningshyllan tills de vrålat sig vidare. Jag var rädd. Rädsla är farligt. Men jag betraktar fortfarande Stockholm som min stad, liksom jag gör med Borås, New York, Bangkok, Barcelona, Göteborg, och numera London.

Jag lever axel mot axel med muslimer, jamaicaner, slaktare, somalier, brittisk arbetarklass, lyxiga konstnärer, hemlösa, fransmän, fattiga, svennar, formgivare, danskar, portugiser, poeter, araber, sydafrikaner i alla färgerna, skottar som livnär sig på att tälja träslevar (det som snart kommer att kallas ”hipsters” i Sverige fast det är typ helt vanlig träslöjd), svarta advokater, bankers från Tokyo, walesiska te-nördar och London är så stort att ”bögar-som-är-hundtränare” är något vi alla sett förr. Det går bra, tack. Jag är inte bara antirasist, mångkultur-älskare och feminist. Jag är även journalist, och jag vet hur man hittar all möjlig skit via internet.

Och jag tänker att alla unga, sura, frustrerade pojkmän som litar mer på högst dubiösa propagandistiska sidor på internet, också har hittat dit. Till skiten. Den som förvränger, målar skräck, berättar om en ljusnande framtid EFTER det här. Jag inser strax att de hittar ungefär samma saker. Det kan vara arton oskulder i paradiset, eller ett Sverige som aldrig funnits. Daesh och svenne-rasisters krig är det samma. De hatar, de vill få utlopp för sin ilska, de riktar allt åt ett håll som är hittepå. Daesh och de som tror sig ”försvara Sverige” är ute på samma vansinnestripp. De som slogs i Stockholm är inte tjuriga huliganer, de är terrorister. Låt dem aldrig representera mig. Låt dem aldrig representera dig.

(Borås Tidning, 160207)

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

They see me rollin’

   
    
    
    
    
 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Min vän Lena.

Jag var inte gammal när jag travade upp på Borås Tidning och ville göra en intervju med Lena, som är precis tio år äldre än mig. Hon var nöjesredaktör då och hade gjort det som hägrade som en dröm i slutet av tonåren: gått journalisthögskolan. Vet inte exakt hur vass jag var som ”reporter”, men den där intervjun slutade i alla fall med två saker: jag fick börja skriva i Borås Tidning och jag fick en vän för livet. Fast det visste jag ju inte då.

Lena lärde mig att aldrig skriva att någon skrattar något. Som i: ”- Det tycker jag är kul, skrattar Dilba.” Hon lärde mig att utropstecken nästan aldrig behövs mer än i ironiska syften. Hon fick mig att tycka att lokaljournalistik är det bästa som finns (det tycker jag fortfarande), som när hon skickade iväg mig för att intervjua Myran som jobbade på en skivaffär i Borås om hur det var när han träffade Spice Girls ihop med han från Okej på ishotellet i Jukkasjärvi. Hon lärde mig tusen andra saker om att vara journalist, och om att skriva, och när Leila K släppte ”Come on now”på fräck CD-singel lät hon mig få både CD:n och de decimeterlånga lösögonfransarna med glitter i. Sedan dess har vi hanterat bokmässor, förlossningar, samhällsdebatter, vänskap, vidriga händelser, text, debutantprisutdelningsefterfester, trevliga händelser och en pojk som bad oss ”röka utanför repet” på en uteservering tillsammans.

Mest tror jag att hon lärde mig saker genom att bara vara Lena. Hon är så jävla cool, smart, rolig, stark, självständig, full av integritet och generös. Utan henne hade jag varit en lite annan Rebecka idag. Jag vet inte exakt hur, men inte riktigt lika… bra? Vare sig som skribent eller människa. Min lillebror var med när hennes pappa dog. Jag kan fråga henne om exakt vad som helst och få ett ärligt svar. För en timme sedan tog hon och hennes dotter Alma sina resväskor härifrån för att resa hem. Under två dygn har vi pratat, ätit, promenerat, tittat på östra London, shoppat tre olika smakers fudge, druckit te, pratat, klappat Scout, diskuterat olika nyanser av trenchcoat-beige, snott handkräm på Aesop, klappat höns, avfärdat bubble tea från Boba Yard, rostat bröd och lekt florister med blommor från Columbia Road. Snart fyller hon 50. Snart fyller jag 40. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag saknar henne redan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vincent Gallo + sloth

Detta galleri innehåller 2 bilder.

Galleri | Lämna en kommentar

Låt det hända, ingenting?

Till mig brukar den pompösa idén komma när jag tillbringat två-tre dagar i mitt Rånartorp. Jag glor på den stökiga skogen, tänker på hur himla avslappnande det är att inte kunna uppdatera Facebook så ofta eftersom täckningen där ute på vischan är så usel och jag känner mig ”närvarande i nuet”. Jag tar ett allvarligt snack med min familj till middagen: tänk om vi skulle BO här? Året om. Vad lugna och fina vi skulle vara, hela tiden. Ingen skulle bråka om iPads för vi skulle vara ute i buskarna och plocka bär och jaga huggormar. Barnen skulle förnöjsamt sitta i förklädesklänningar i cirka vadmal och leka med pinnar i stället för plasthelveten till Monster High-dockor med gröna nätstrumpor. Vi skulle baka vårt eget bröd och kärna vårt eget smör och när det var riktigt festligt skulle vi spela ett parti luffarschack. Ingen stress, jag skulle köra svarttaxi i den lilla staden bredvid där ingen åker taxi och min man kunde… brygga getost av… getterna som vi skulle kunna… odla på den snart igenvuxna ängen.

Sedan går det några dagar till och jag börjar surna över att Instagram inte svarar längre. Barnen ligger i soffan och håller i TV-antennen för att kunna kolla på vad det nu går att få in, finska barnprogram och helgmålsbön. Min man börjar i ren livsleda snickra något. Och jag drar mig till minnes vad min vän sa en gång när jag pratade om att flytta till tjottahejti och skjuta luftgevär på alla som kom närmare än 500 meter. ”Gör det. Den enda som kommer att tycka att det är riktigt, riktigt tråkigt, är du.”

Nästan alla moderna människor när någon sorts romantisk dröm om det där enkla, fria lantlivet. Nästan alla moderna människor förstår snart också att det min vän påpekade är sant. (De som inte förstår det köper en gammal skola i stort behov av renovering någonstans utsocknes, drömmer om att leva som Emil i Lönneberga och startar ett bed and breakfast som går i konken två timmar efter att en heminredningstidning gjort ett reportage om dem. Men det är en annan historia.)

Men just nu känner jag att den där drömmen är närmare än någonsin. Jag vaknar varje morgon, plockar fram min telefon och önskar att det INTE ska ha hänt något. Att tidningarna jag läser ska handla om något skandalartat trosblottande i Let’s Dance, i stället för ytterligare ett terrordåd. I stället för ytterligare en naturkatastrof, tonårsflickor som sålts som slavar till Daesh, översvämningar. Istället för att Sverige inför identitetskontroller, i stället för att en dansk snut säger att han absolut kan tänka sig att samla in tandguld från flyktingar om det är en order. Låt det mest upprörande som händer vara att det hemkärnade smöret skär sig. Mmm… Amen?

(Borås Tidning, 160124)

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

U say u got the guns but I never seen u bang.

   
    
    
    
 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar