Dammar av mig själv

Snart har vi bott i London i fyra år. Jag får fortfarande inte rösta här, för de är inte nöjda med hur jag legitimerat mig, jag måste komma in med en gasräkning som inte är äldre än tre månader eller en kopia på mitt pass. ASAP. Jag har så fruktansvärt stora problem med att få den sortens saker gjorda.

Just nu sitter jag och glor på ett Lucia-tåg i trä som vi fick av vår granne en trappa ner på Åsögatan, Marianne, som skrev ut antibiotika till mig den där olycksaliga vintern när jag hade mykoplasma och doktorn på vårdcentralen bara ville ge mig alvedon. Det är kallt som fan och Scout blev rädd för en snöklump idag, en rest av positivt tänkande barn som byggde ”snögubbar” i London Fields i söndags. Patetiskt.

Jag har haft svår skrivkramp sedan jag blev nykter för 14 månader sedan. Men det kan hända att den håller på att släppa nu. Jag går igenom gamla texter och inser att jag vet hur jag låter nu, en del av det gamla stämmer, men merparten måste skrivas om. För vem vet jag inte. Jag har sagt upp mig från Amelia, där jag skrivit krönikor i många år, och måste nog antingen lära mig tatuera ordentligt eller kanske ta jobb på ett fik. Jag gillar ju att tala om vädret med människor jag inte känner och även kaffe tycker jag om. Det vore kanske perfekt!

Skönt att ha en hemlig plats på internet där jag kan skriva ändå. Kanske måste börja använda nagelbandsolja, mina händer har reagerat mycket kraftigt på att det är kallt för en gångs skull. I morse vaknade jag klockan fem och läste Sally Rooney tills hundarna fattade att jag var vaken och ville hänga med ut. Har slutat städa också, under rubriken ”vi ska ju ändå flytta i januari inshallah” så det kanske kan bli något skrivet innan dess.

Om du läser detta så skickar jag kärlek och ljus! Det är ju snart jul och allt.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När jag gav upp Lars von Trier (och hans äckliga producent)

”Everyone has a plan until they get punched in the mouth.” Låt mig travestera Mike Tyson: alla har en idé om att det går att skilja på konst och konstnär, tills de får en bildlig smäll på käften.

Detta gör vi i princip uteslutande därför att vi är vana vid att patriarkatet ska ha sitt, vi är så rädda att patriarkatet ska känna sig hotat eller obekvämt, eller kanske bara lite olustigt? Patriarkatet ska ha mellis och rena strumpor, och patriarkatet blir så ledset om man säger emot så det gör vi inte. Vad duktigt patriarkatet är, som kan måla så fint och vara ett geni och göra så Viktiga Filmer! Inte ska vi klanka ner för att patriarkatet tafsar på en praktikant. Eller kallar kvinnor för luder. Eller runkar i en blomkruka. Eller våldtar tonåringar. Eller…

Jag har verkligen testat strategin, att skilja på konst och konstnär. Vad trodde ni, jag har lyssnat på rap sedan jag var elva år. Men min, lyckligtvis bildliga, smäll på käften kom i veckan när det uppdagades vad som pågått i kulisserna under Lars Von Triers inspelningar. Hur både han och hans producent systematiskt trakasserat och begått övergrepp mot kvinnor i alla år. Det hade kunnat vara vilken skandal som helst som avslöjats under de senaste veckorna, men just den här knockade mig.

På grund av filmen Breaking the Waves. Det gäller även Von Triers senare filmer, men Breaking the Waves drabbade mig på ett sätt som jag än idag inte hämtat mig från. Ett konstverk är skapat av en annan människa. Annars är det inte ett konstverk, då är det guds verk, även om konsten kan få oss att känna oss nära gud.

Och eftersom Lars von Trier är en människa, och jag är en människa, så ser jag vad han tänkt, idéer och uppslag som lett honom till den tröstlöst mörka berättelsen om Bess. När jag ser filmen ingår vi i en sorts gemenskap: detta ser vi, detta finns, detta är djupt oroande.

Men med (i och för sig inte enbart nya) vittnesmål håller det inte längre. Jag förstår nu att von Trier möjligen tänkt samma som jag, men dragit helt andra slutsatser. Slutsatser som är obegripliga att ens sätta sig in i. För att inte tala om hur arbetsmiljön för kvinnliga skådespelare, assistenter, scriptor, fotografer och så vidare, sett ut. På exakt samma vis som en vacker kappa förlorar sin skönhet när vi får veta att den sytts av en 7-åring i Pakistan som hotas med stryk om hen behöver gå på toaletten.

Det outtalade kontraktet mellan regissör och betraktare bryts i samma sekund som Björk berättar hur hon behandlats av von Trier och hans producent under inspelningen av Dancer in the dark. Det håller inte längre, ursäkterna är slut, ingen konst är så enastående att den motiverar mänskliga offer.

Alla har en plan tills de daskar fel person på stjärten.

(Borås Tidning, 171105)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Paj i Provence

Jag förstår att människor som bor på platser som invaderas av turister är förbannade. Jag förstår verkligen varför man hatar turister. Man hatar ju till och med sig själv när man är turist. Varför skulle man annars tillbringa sin semester med att stå och knö på ställen som utnämnts till ”sevärda” tillsammans med tusentals andra, gärna svettiga och högljudda, idioter?

Det finns en graf över hur vacker/ intressant/ lärorik en plats fortsätter vara för varje annan person som bevittnar den samtidigt som man själv. Och den stupar brant, den grafen. Magi avnjutes helst i små, intima sällskap. Den där lagunen där de spelade in The Beach blir liksom inte riktigt samma sak när man simmar in genom grottan tillsammans med femtio vilt hojtande japanska skolungdomar. Till slut bryr man sig så lite om naturens obeskrivliga skönhet att man vänder halvvägs och kissar i vattnet.

Kanske är det därför det är så svårt att vara sig själv när man har semester. Man har turistigheten att brottas med. Jag blir alltid en smula fnoskig. Eller i det här fallet, inte bara en smula fnoskig, utan en hel pajdeg. För plötsligt står jag i ett kök i Provence och bakar blåbärspaj. Och bröd. Det är mycket obehagligt. Dels för att det är så varmt att jag svettas under brösten, dels för att när som helst kan någon komma och anklaga mig för att iscensätta ett Instagram-ögonblick.

Ingen bryr sig dock. Jag höftar med måtten för jag vet inte var decilitermåttet finns i dessa främmande franska köksskåp. Faktum är att jag höftar med hela receptet och tänker optimistiskt, medan resten av livsgnistan rinner ur mig, att här är det ju ändå hett som i en bakugn så NÅGOT blir det väl alltid.

Jag har inte varit ensam på fem veckor. Den här semestern har inneburit mer eller mindre aktivt socialt umgänge dygnet runt, när enda tillfället att vara helt i fred är att… gå på dass, höll jag på att säga, men där får man ju absolut inte heller vara ifred. I Provence finns en vind som heter Mistralen. Den vinden blåser i korsdrag genom huset vi hyr så att badrumsdörren kan flyga igen med en smäll lite när som helst. Den kan även, ska det visa sig, flyga upp!

Vi åker på marknad och köper tvål från Marseille, torkad lavendel och ett lerkrus. Om vi blundar riktigt hårt ser vi inte att den vanliga turistreportoaren bjuds även här: fisk-fotbad, trådflätor, afrikanska träskulpturer, hiskeliga byxor från Bali, blommande hårband samt en obligatorisk gubbe i ett hörn som målar porträtt av stela tonåringar.

Blåbärspajen blir god. Men jag är osäker på om det växer blåbär i Provence. Ifred, det får man väl vara när man är död.

(Borås Tidning, augusti 2017)

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Grenfell Tower var inte ofattbart

Be mig berätta om förnuftiga svenskars skämt om brittisk inredning och jag ska visa dig en oändlig stjärnhimmel. Ni vet ju britter. De har heltäckningsmatta i badrummet och tapeter som slingrigt rullar sig ner från väggen och mögel i små kolonier i kylskåpet. Känns som att svenska sexåringar vet vad en fuktspärr är. Jag har inte orkat skratta åt dessa nedlåtande skojerier sedan tre år tillbaka, jag är utmattad för att jag jagat mal med cederträ hela kvällen.

Men den här veckan vete fan om ens de mest entusiastiska medlemmarna i Arga snickarens fanclub dragit några vitsar. Den allt ödeläggande branden i Grenfell Tower har framkallat en förstämning som jag tror att vi alla vet vad den EGENTLIGEN handlar om. När jag skriver det här är den officiella dödssiffran sjutton personer. Sjutton människor med mammor och syskon och vänner och fotbollstränare och husläkare och redan inbokade frisörbesök. Det är ofattbart.

Och det värsta är att det inte alls är ofattbart. Medan Londonborna, sin vana trogen, samlar pengar och kläder och kastruller och åker till området för att hjälpa till med vad de kan, har den katastrofala branden i Grenfell Towers redan utropats till Theresa Mays motsvarighet till stormen Katrina. Kan en brand vara politisk? Det tveklösa svaret är ja. Vi behöver inte ens veta exakt vad materialet som användes för att renovera huset för bara några år sedan heter. Att tänka på hur några välbeställda byggherrar aktivt fattat beslutet att använda ett brandfarligt material för att få hundratals människors hem att se lite mer aptitligt ut på ytan, är nästan mer än vi tyar med.

Men det är inte ofattbart. Det är inte en dystopisk framtidsfantasi. Det är nästan egendomligt att det inte hänt förrän nu.

Skillnaderna mellan fattiga och rika vet vi om. Vi vet om dem. Vi vet om dem utan detaljen i byggplanen för Grenfell Towers renovering skulle få höghusets fasad att se trevligare ut från de dyra bostadsrätterna i närhetens välputsade fönster. Detta är inte ett extremfall, detta är inte en blixt från en klar himmel. Från där jag bor ser jag minst fyra liknande hus. Jag tycker att de är fina. Men är de säkra? Mina barns vänner får ofta traska uppför trapporna i sitt tjugovåningshus för att någon rökt i hissen. Bara det, trötta barnben. Ett så tydligt tecken på att något är ruttet i det stolta före detta imperiet.

Och för första gången önskar jag att det bara var här, jag önskar att det bara var trälisterna ut mot bakgården som var ruttna, och att rötan som är den enorma orättvisan mellan de som har och de som inte har, inte var den livsfarliga, mördande grund på vilken vi byggt vårt samhälle. Dödsrikets portar står på vid gavel. Elden får syre genom dem.

 

(Borås Tidning, 18 juni 2017)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jorden brinner upp i juni

När jag var liten sa de vuxna att vi bara fick cykla på gångvägen när vi cyklade till skolan. Det var något om att vi inte skulle vara ”trafikmogna” för de större vägarna innan vi fyllt tolv. Vi gjorde som de sa, ibland.

Någon miljömedveten person postar ytterligare en sådan där länk om miljön. Den här gången handlar det om att krämen jag använder, vissa förpackningar och något mer innehåller små små kulor av plast. Enligt artikeln är de farliga för de sprids vidare genom vattnet och sedan hamnar de kanske i en fisks mage och där någonstans har jag redan slutat läsa. Ungefär en gång om året postar samma person ett PANIKLARM om att jorden ungefär kommer att brinna upp i juni om vi fortsätter som vi gör.

Vi är vuxna nu, men vi är inte mogna för att ta hand om jorden. HUR kunde någon tro att vi skulle vara det? Vi vet ju ingenting, vi står där och återvinner glasflaskor och sorterar tidningar men när jag packar upp ny linsvätska i badrummet orkar jag inte gå upp med pappkartongen den kom i och lägga den i återvinningstunnan, så jag slänger den i den vanliga papperskorgen ihop med bomull och tandtråd och gamla tuggummin och en trasig badmössa (fråga inte).

Det börjar kännas en smula hopplöst. Ska jag diska ur ytterligare en yoghurtförpackning och prydligt placera ut den i en för ändamålet avsedd plastsäck bredvid soptunnan? Och sedan äta kött, flyga till Sydafrika, låta mina ungar få plastleksaker från Happy Meal som tre minuter senare ligger kaputt i baksätet på bilen? Var ska jag finna energin till att leva miljövänligt när det tycks bestå av att ägna en heltidstjänst på obekväm arbetstid och obetald övertid till att lära mig allt om allt?

Jag vill att vi genast, som värld, tillsätter en sorts Leif GW Persson-person. Hen ska tryggt och kunnigt förbjuda exakt allt som är dåligt för miljön och ersätta det med en plan för hur vi lämnar över den här planeten, som vi ju bara lånat av våra barn, i rimligt skick. Jag är beredd att lägga två strån i kors för att få ordning på det här. Det antar jag att du också är.

Vi kan kanske cykla på trafikerade vägar vid det här laget, men vi är inte mogna att ta hand om miljön. Vi behöver en vuxen som säger åt oss vad vi ska göra.

(Amelia 6, 2017)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En julnovell

Jul, jul, strålande jul. Plastkassen från BR Leksaker är tung. Så många lego-byggsatser, Monster High-dockor, Beanie Boos och de obligatoriska ”nyttiga” leksakerna: målarbok, tuschpennor i alla färger, ett set med modell-lera som hon redan vet kommer att ligga i en stor, brun klump någonstans redan på annandagen.

Silvia stretar mot bilen i sina nya curlingkängor. Här kommer en modern tomtemor med en kasse blandad skit att glädja sina telningar med. De vill bara ha och ha, och här ska de få. Tusen saker de redan har tusen av. Det går ganska bra med julklappskassen ändå. Med två bag in boxar i andra handen väger det närapå jämnt över axlarna. Silvia är nöjd: hon hade med sig en Hope- tygkasse till Systembolaget, slapp ta deras egna plastpåsar. Det ser lite bättre ut såhär.

Bökigt bara att de inte slår in paket i butiken längre. Då måste hon göra det själv. Calle kommer inte att hjälpa till, han har gjort sitt med granjäveln, skinkan och pepparkakshuset. Ja, herregud, pepparkakshuset är verkligen magnifikt. Han har överträffat sig själv i år. Pepparkakshusens Versailles. Tur att det bara var en spira som krossades när hon törnade in i det i går kväll. Varken Calle eller Silvia låtsades om att hon var full. Glöggkväll med goda vänner, visst var alla en smula småpackade när de gick hem? Alldeles för sent för en vardag med skola för barnen nästa morgon, men så himla mysigt ändå. Det är ju det julen är till för.

Att supa tillsammans.

Silvia vill inte tänka så. När hon kommer hem ställer hon in den ena bag in boxen i förrådet. Den andra ställer hon på köksbänken. Det är så stressigt nu innan jul, ju, hon river av en nagel när hon försöker få av plastsigillet på vintappen. Inte för att hon är alltför ivrig eller så, tänker hon. Men klockan är halv fem. Det har varit mörkt sedan lunch.

Ett dricksglas med kristallmönster. Hon köpte dem när Delin På Hörnet började sälja dem- inte för att de egentligen behövde nya dricksglas men man blir ju glad av vackra saker. Fem snabba klunkar. Hon fyller på direkt. Ytterligare fem klunkar. Sedan torkar hon bort läppstiftet från glaskanten så att Calle inte ska se att hon redan börjat när han kommer hem med ungarna.

Man blir ju glad av vackra saker. Och vin. Det blir man också glad av. ”Så slipper du julstressen!” står det på söndagsbilagan som ligger kvar på köksbordet. Silvia plockar upp några apelsiner och en påse nejlikor ur skafferiet. Här har det förberetts minsann. En snabb sväng till förrådet igen, klunklunklunk. Värmen, den juliga, förväntansfulla, sprider sig i hennes kropp. Hon tittar in på sig själv genom sekelskiftesfönstren: en rosig mamma och fru som julpyntar hemmet. Hon har öppnat en flaska Amarone nu, för snart kommer alla hem och sedan kommer det gäster igen. Nejlikorna doftar ljuvligt. Man får njuta av ett glas vin då.

När Calle och barnen äntligen kommer indrösande i hallen och slänger alla sina ytterkläder på golvet är Silvia redan färdig. Adventsljusstakens mossa är impregnerad, nejlikeapelsinerna hänger i röda sidenband, julstrumporna längs spiselkransen. Julklapparna under granen som redan börjat barra, de fnissar lite åt det, hon sätter ett glas i Calles hand- det kan han verkligen behöva efter en stressig dag såhär i juletider. Strax därefter anländer Annie och Moa och Peppe och Sonja, och alla deras barn. Pepparkakor, grönmögelost, färdiga snittar från Delin på Hörnet. Det är ju det här julen handlar om, tänker Silvia nöjt. Att bara rå om varandra i goda vänners lag. Några flaskor bra vin, levande ljus, en lägenhet där det får vara lite skitigt i hörnen… så länge man hinner umgås. Hon tar ytterligare en sväng till förrådet. Hukar sig över bag-in-boxen och ramlar nästan omkull. Det måste vara blodtrycksfall. Utifrån köket hör hon Peppe hojta på sitt vanliga manér, och sedan det välbekanta, underbara ljudet av ytterligare en vinkork som skruvas upp.

Gästerna går inte förrän halv tolv. Annie och Moas minsting sover redan, Moa bär honom i famnen. Silvia ropar till barnen att borsta tänderna. Det snurrar i huvudet. I kväll kommer hon att sova gott. Jul, jul, skålande jul. Det rinner en smal sträng dregel från Calles mungipa där han ligger i soffan. Silvia tar hans glas från armstödet och ställer det på soffbordet istället. Så att han inte ska svepa omkull det av misstag. Rödvinsfläckar på vita mattor är så besvärliga. Sedan däckar hon.

(Borås Tidning, julafton 2016)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag som var så ”rolig att dricka vin med”

”Jag heter Rebecka, och jag är alkoholist.”

Det är sant, men det var första gången jag sa det högt. I en skruttig källare med plaststolar och heltäckningsmatta, bland totala främlingar, erkände jag något som jag lyckats förneka för mig själv under väldigt, väldigt lång tid.

Min pappa missbrukade både alkohol och lite allt möjligt när jag var liten. Jag hatade det. Jag hatade lukten, hans dimmiga blick, hans röda kinder. Sedan dog han. Jag visste att alkoholism är ärftligt, så jag tog det lugnt medan de flesta av mina kompisar började med folköl, häxa, hembränt ur plastdunk och hemmagjort, sumpigt ”vin”. Jag var livrädd för att bli full. Men den rädslan kom jag över någonstans i 18-årsåldern.

I början drack jag rätt lite. Jag började inte supa förrän flera år senare, och då gjorde alla runt mig det också, och jag var på cluben och allt verkade liksom normalt. I efterhand kan jag se att det kanske inte var det, inte för någon av oss- att vara packad fler kvällar i veckan än vi var nyktra. Men så var det.

De flesta kan dricka lagom. Jag har kunnat det, ibland. Men ju äldre jag blivit desto mindre lagom har det blivit. Jag har sagt att jag ska ta ett glas vin med en kompis och det har blivit nio glas. Jag har tänkt: ”i kväll tar jag det lugnt, jag måste skriva i morgon” och rumlat hem som ett vrak klockan halv tre och slösat hela nästa dag på att vara bakis. Jag har beställt mer trots att jag sluddrat.

Jag är alkoholist.

Där andra kan njuta av ett glas vin till en god middag, kan jag inte stoppa mig själv. Tar jag ett glas av något alkoholhaltigt så fortsätter jag dricka. Jag är inte bra på så många saker men jag har blivit väldigt bra på att vara alkoholist. Att Aldrig Sluta Dricka. Det är en sjukdom.

Därför måste jag sluta nu. Helt och hållet. För resten av mitt liv. Jag står fan inte ut med mig själv längre- och det gör inte min familj, somliga av mina vänner eller min hund heller. (Djur är jättebra på att märka om någon är full eller hög, för övrigt. Blickarna man får av en hund eller katt när man är berusad är ej nådiga, och man får absolut inte klappa.)

Jag skriver det här för att slippa skämmas mer. Jag har gett alkoholen 20 år av mitt liv. Nu tar jag tillbaka det.

(Amelia 25, 2016)

Publicerat i Uncategorized | 18 kommentarer