Min vän Lena.

Jag var inte gammal när jag travade upp på Borås Tidning och ville göra en intervju med Lena, som är precis tio år äldre än mig. Hon var nöjesredaktör då och hade gjort det som hägrade som en dröm i slutet av tonåren: gått journalisthögskolan. Vet inte exakt hur vass jag var som ”reporter”, men den där intervjun slutade i alla fall med två saker: jag fick börja skriva i Borås Tidning och jag fick en vän för livet. Fast det visste jag ju inte då.

Lena lärde mig att aldrig skriva att någon skrattar något. Som i: ”- Det tycker jag är kul, skrattar Dilba.” Hon lärde mig att utropstecken nästan aldrig behövs mer än i ironiska syften. Hon fick mig att tycka att lokaljournalistik är det bästa som finns (det tycker jag fortfarande), som när hon skickade iväg mig för att intervjua Myran som jobbade på en skivaffär i Borås om hur det var när han träffade Spice Girls ihop med han från Okej på ishotellet i Jukkasjärvi. Hon lärde mig tusen andra saker om att vara journalist, och om att skriva, och när Leila K släppte ”Come on now”på fräck CD-singel lät hon mig få både CD:n och de decimeterlånga lösögonfransarna med glitter i. Sedan dess har vi hanterat bokmässor, förlossningar, samhällsdebatter, vänskap, vidriga händelser, text, debutantprisutdelningsefterfester, trevliga händelser och en pojk som bad oss ”röka utanför repet” på en uteservering tillsammans.

Mest tror jag att hon lärde mig saker genom att bara vara Lena. Hon är så jävla cool, smart, rolig, stark, självständig, full av integritet och generös. Utan henne hade jag varit en lite annan Rebecka idag. Jag vet inte exakt hur, men inte riktigt lika… bra? Vare sig som skribent eller människa. Min lillebror var med när hennes pappa dog. Jag kan fråga henne om exakt vad som helst och få ett ärligt svar. För en timme sedan tog hon och hennes dotter Alma sina resväskor härifrån för att resa hem. Under två dygn har vi pratat, ätit, promenerat, tittat på östra London, shoppat tre olika smakers fudge, druckit te, pratat, klappat Scout, diskuterat olika nyanser av trenchcoat-beige, snott handkräm på Aesop, klappat höns, avfärdat bubble tea från Boba Yard, rostat bröd och lekt florister med blommor från Columbia Road. Snart fyller hon 50. Snart fyller jag 40. Hon är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag saknar henne redan.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vincent Gallo + sloth

Detta galleri innehåller 2 bilder.

Galleri | Lämna en kommentar

Låt det hända, ingenting?

Till mig brukar den pompösa idén komma när jag tillbringat två-tre dagar i mitt Rånartorp. Jag glor på den stökiga skogen, tänker på hur himla avslappnande det är att inte kunna uppdatera Facebook så ofta eftersom täckningen där ute på vischan är så usel och jag känner mig ”närvarande i nuet”. Jag tar ett allvarligt snack med min familj till middagen: tänk om vi skulle BO här? Året om. Vad lugna och fina vi skulle vara, hela tiden. Ingen skulle bråka om iPads för vi skulle vara ute i buskarna och plocka bär och jaga huggormar. Barnen skulle förnöjsamt sitta i förklädesklänningar i cirka vadmal och leka med pinnar i stället för plasthelveten till Monster High-dockor med gröna nätstrumpor. Vi skulle baka vårt eget bröd och kärna vårt eget smör och när det var riktigt festligt skulle vi spela ett parti luffarschack. Ingen stress, jag skulle köra svarttaxi i den lilla staden bredvid där ingen åker taxi och min man kunde… brygga getost av… getterna som vi skulle kunna… odla på den snart igenvuxna ängen.

Sedan går det några dagar till och jag börjar surna över att Instagram inte svarar längre. Barnen ligger i soffan och håller i TV-antennen för att kunna kolla på vad det nu går att få in, finska barnprogram och helgmålsbön. Min man börjar i ren livsleda snickra något. Och jag drar mig till minnes vad min vän sa en gång när jag pratade om att flytta till tjottahejti och skjuta luftgevär på alla som kom närmare än 500 meter. ”Gör det. Den enda som kommer att tycka att det är riktigt, riktigt tråkigt, är du.”

Nästan alla moderna människor när någon sorts romantisk dröm om det där enkla, fria lantlivet. Nästan alla moderna människor förstår snart också att det min vän påpekade är sant. (De som inte förstår det köper en gammal skola i stort behov av renovering någonstans utsocknes, drömmer om att leva som Emil i Lönneberga och startar ett bed and breakfast som går i konken två timmar efter att en heminredningstidning gjort ett reportage om dem. Men det är en annan historia.)

Men just nu känner jag att den där drömmen är närmare än någonsin. Jag vaknar varje morgon, plockar fram min telefon och önskar att det INTE ska ha hänt något. Att tidningarna jag läser ska handla om något skandalartat trosblottande i Let’s Dance, i stället för ytterligare ett terrordåd. I stället för ytterligare en naturkatastrof, tonårsflickor som sålts som slavar till Daesh, översvämningar. Istället för att Sverige inför identitetskontroller, i stället för att en dansk snut säger att han absolut kan tänka sig att samla in tandguld från flyktingar om det är en order. Låt det mest upprörande som händer vara att det hemkärnade smöret skär sig. Mmm… Amen?

(Borås Tidning, 160124)

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

U say u got the guns but I never seen u bang.

   
    
    
    
 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om äldre kvinnor ruled the world.

För några veckor sedan hälsade jag på min mamma. Vi gaggade och ritade och hon vaktade barnen på lekplatsen. Men det bästa var när hon tog med mig och mina döttrar till ett eftermiddags-kafé på Röda Korset i Borås. Dit kan kvinnor som är nya i Sverige komma med sina barn, dricka kaffe med smörgås och öva sig på att prata svenska. En av min mammas gamla vänner berättade lite om olika användbara fraser, typ ”Hej, hur mår du?” och ”God natt, sov gott.” En annan drog igång allsång till ”Det lilla ljus jag har”. Barnen gjorde sig förstådda med varandra genom att göra pärlhalsband och lägga pussel. En kvinna kom fram och kramade mig när hon förstod att jag är mammas dotter, eftersom mamma läser läxor med henne på biblioteket varje vecka.

Gud, vad jag älskar äldre damer. Med otroligt skrala resurser skapar det här gänget en gemenskap smällfull av ren mänsklig värme, varje onsdag, i Röda korsets kanske inte supercharmiga lokaler. De skrattar, finner minsta gemensamma nämnare mellan mig och en kvinna som flydde från Syrien (med två barn som är yngre än mina) för bara en månad sedan, trugar med lite mer kaffe. Det är inget nytt, de har gjort det här i över tio år. Det är ingen punktinsats. Det är ren jävla människokärlek, kraft och att bara fixa.

Och jag tänker på alla äldre kvinnor jag mött och möter under mitt liv. Margareta som tog mig under sina vingars sarkastiska beskydd när jag just flyttat till Stockholm och var ny på ett jobb. Inke som förklarade varför jag gör som jag gör på typ en timme, vila i frid. Den gamla läkaren som hjälpte mig mer än någon annan någonsin gjort med min diabetes, två dagar innan hon skulle gå i pension. Ingalill som var min svenskalärare i högstadiet och utmanade mig på de bästa sätten för att jag skulle spetsa till mitt skrivande, och som fick mig att fatta att jag kunde. Den lite tossiga damen vi hyrde hus av i Dominikanska republiken en gång, som anförtrodde mig hela sitt trassliga kärleksliv och bad mig börja spå. Marie som fick mig att våga börja skriva böcker. Plus säkert hundra kloka, excentriska, empatiska, vackra, asjobbiga och coola andra som inspirerat och hjälpt mig under åren.

Jag svär på detta: om äldre kvinnor styrde världen skulle den vara en bättre plats.

(Amelia 3, 2016)

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

No pot to piss in.

   
    
    
    
    
    
 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad vet ni om när jag kokade potatis?

Min man och min svärmor lämnar mig ensam hemma medan de åker för att hämta barnen från någon dansklass. Hela huset luktar jättegod mat. Det är inte direkt jag som lagat. På spisen står en gulasch och en gryta med små potatisar och vatten i. Plattan är på. Tanken är att potatisen ska vara färdig när de återvänder med barnen. De har bett mig att ”hålla ett öga på potatisen”. Skämtar de?

Jag känner mig som en femåring som av någon sjuk anledning just fått sin mammas bilnycklar i handen med uppmaningen: ”Kör en sväng, du”. Tar en lov i köket och kikar efter dolda kameror- det här måste ju bara vara någon sorts lyteskomik. Där lytet är att jag är komplett oduglig i köket och komiken är… min kompletta oduglighet inom kök. Hittar inga dolda kameror. Bara den där jävla kastrullen, och potatisarna som liksom hånler mot mig, ”vi börjar koka nu, din sopa!” säger de.

Jag har inte alltid varit såhär deppigt okunnig. Det har, vid flera tillfällen om jag får skryta, hänt att jag kokat ägg. Som folk har kunnat äta. För länge sedan, typ innan jag fått hår under armarna, kunde jag koka spaghetti. Sedan lärde sig min lillebror att koka godare spaghetti (tricket var att hälla lite salt i grytan) (och dränka spaghettin i smör). Sedan lärde sig min lillebror att steka blodpudding. Mina dagar som mästerkock var över.

När jag var tjugo förförde jag en halvsnygg man genom att rosta bröd och lägga skivad avokado ovanpå. Jag vet inte vem av oss som bröt bekantskapen, men jag hoppas att det var han. Sedan dess har jag omgivits av matlagningskunniga män. Gifte mig med den bästa av dem alla. Han rostar spenat, saltar precis perfekt, bakar bröd som får bagerier att gråta av avundsjuka. Jag bjuder 20 slumpmässiga personer på middag, han kokar och steker och sjuder och smörar och picklar. Alla 20 gråter glädjetårar över maten. Jag springer hellre ett maratonlopp i oländig terräng, än att ens försöka laga mat som skulle kunna passa in i det sammanhanget.

Potatisen kokar. Jag klockar med sekund-precision. Jag är nervös. Jag sticker in olika gafflar i knölarna för att känna efter. Är de klara? Så stressad över att ha en gryta på spisen; hade det varit två grytor hade jag fått hjärtattack. Potatisen blir al dente. Jag slänger på smör och låtsas som ingenting.

(Amelia 24, 2015)

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar