J’accuse (harsh)

Ibland säger folk att jag ser yngre ut än vad jag är. Jag vet inte om jag blir glad. I bland tycker jag såhär när jag ser mig själv i spegeln: ”Fin!”. Och ibland tycker jag såhär: ”Men herregud människa!”. Jag försöker att inte låta det styra mitt humör så mycket, det är som det är liksom, jag kan ju vara en fin människa även när jag får streck i fejan. Kanske finare till och med, eftersom jag blivit lite snällare och klokare med åren. Men samhället vill ha mig ung. Om jag går ut genom min port och går femton steg åt höger vid Seven Eleven, och det är tisdag och jag bokat tid, så kan en doktor trolla bort mina ansiktsstreck med en spruta nervgift eller valfritt annat gegg för tretusen kronor sprutan.

Runt omkring mig blir kvinnor allt slätare ju äldre de blir. Deras rynkor och streck och fallande hudbitar botoxas, skärs bort, bankas till eller fillas ut. Något blir skevt i deras ansikten så fort de börjar mixtra, och det är inte kindbenen. Det som bubblar under de bebissläta kinderna pyser ut någon annanstans: i deras utstrålning. Den säger: ”Jag gjorde det här, för jag hatar mig själv.”

Kvinnor straffas alltid dubbelt. Damn you om du faller för skönhetshetsen, damn you om du visar en osminkad, rynkig feja i dagsljus. Ändå kan jag inte hjälpa att jag för varje utslätad, generisk kvinnofeja tänker ”Även du, min Brutus.”

Alla säger att de gör sina skönhetsingrepp för sin egen skull, men vet ni vad? Era fillersbesprutade kinder och nervförgiftade pannor påverkar alla andra kvinnors liv. De påverkar hur vi blir sedda och bemötta, vilka förväntningar och krav som möter oss. Vi har ändå kommit en bit mot jämställdhet sedan vi svimmade av hopsnörda korsettmidjor. Vi flyttar bak positionerna om vi går med på att en kvinna ska vara slät och vacker oavsett vilken ålder hon befinner sig i. Jag fattar varför. Det är klart att det är gött att vara snygg. Livet är alltid lite enklare för den som håller sig, bokstavligen, i skinnet och gör vad som förväntas av henne. Varför skulle behagsjukan ens finnas om det inte var för att den belönas med bekräftelse?

Min bekymmersrynka, jag har kämpat hårt för den och skulle aldrig förstöra den med dyr geggamoja via kanyl. Men ni gör den till det avvikande, onaturliga och ovanliga. Ni gör den djupare.

(Amelia 26/2012)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till J’accuse (harsh)

  1. Ping: Vuxenhet och den lilla rynkan | asansvarld

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s