I kroppen min/ Kristian Gidlund

Kristian Gidlunds debut är en sammanställning av hans blogg I kroppen min, som handlar om att Kristian Gidlund är döende i cancer. Det är problematiskt på ett sätt, när privata bloggar görs om till böcker. För även om allt bör betraktas som ”text”, så är en blogg ett annat publiceringsredskap än en tidningsartikel eller en roman, mer privat. Alla som skriver blottar sig. Men de flesta är väldigt noga med att skydda sig genom att tala om att deras berättarjag inte är samma som deras egna jag, att de har en ”persona”, detta verkar vara särskilt viktigt för bloggare. Kristian Gidlund gör inte det. Han har kanske en bloggpersona ändå. Eller också är det så att han vet att han inte riktigt har tid med den typen av hårklyverier.

Skit samma. Hur skulle jag kunna ha någon aning om något. Men jag är inte helt dum i huvudet och därför är denna text ej att betrakta som en bokrecension eller litteraturkritik. Jag har skrivit ett brev till Kristian Gidlund.

Kära Kristian!

Det första jag vill säga till dig är TACK för att jag och andra människor får läsa det här, för att du pallat skriva det här. Jag tänker mig, som skrivande människa, att just skrivandet är den första trösten att ta till när man får veta att man har cancer. Att det blir en sorts ventil, kanske? ”Skriva av sig” är kanske slarvigt uttryckt, men att det var det i början? Det är något annat nu. Det här är inte viktigt bara för dig längre, du har tagit din text långt vidare.

För det jag tänkte, för det andra, när jag hörde om din blogg och din bok, är att det är lätt att slitas med när något handlar om något som är på allvar. Ta inte illa upp nu! Väldigt många människor förväxlar att någon skriver om något som är allvarligt, med bra text. Eller litteratur, till och med. Så är det inte. Världen bågnar av texter som handlar om hemskt allvarliga saker, men som inte förtjänar träden det skulle krävas för att trycka dem. (Fler borde tänka på det!) Men. Du skriver om det allvarligaste vi har, helt utan respekt. Du skriver svulstigt, kompromisslöst, stoiskt, sant, dramatiskt, vardagligt, fantasifullt, deadpanroligt, sorgligt, stenhårt, knivrispande, falskt, detaljrikt. Och det gör dina texter helt omöjliga att ens försöka värja sig mot.

Det tredje jag tänkte på, bland många andra saker förstås men du fattar ju att jag ska få ihop det här till en sammanhållen text, var den där boken som någon psykolog rekommenderade dig att läsa: Gilla läget- hur allt gick åt helvete med positivt tänkande av Barbara Ehrenreich. Du blev förbannad och la bort den. Jag tror du skulle tycka om den? Den tar sin utgångspunkt i när författaren drabbas av bröstcancer, och plötsligt finner sig omgiven av bjärta rosa band och nallar med positiva affirmationer broderade på magen. Hon fann sig själv bland människor som använde krigslingo för att beskriva sin situation. Som sa sig vara överlevare, soldater som kämpat emot cancern, som krigat och vunnit. Och jag tänker att det är lite som du skriver också, även om du också kämpar och krigar. Att det inte alls handlar om att ha rätt attityd och kämpa emot. Att det inte finns så jävla mycket att göra åt cancer. Att det inte hjälper att människor säger att de vet att just ”du kommer att klara det här, Kristian”.

Din berättelse får mig, för det fjärde, att fundera över vad det är vi egentligen saknar så mycket i vårt samhälle, i vår värld. Är det Jesus, eller? Vad är det som får människor att ty sig så, både fysiskt, andligt och psykiskt till vår… kosthållning. Vad söker vi? Vad tror vi egentligen att vi bemästrar genom magiskt tänkade och laktosfri mjölk? Och vad vad vad får oss att föra ut vår tro på LCHF som helbrägdagörande med sådan nit? Vi är ett sekulariserat folk som ersatt gud med ätstörningar och försöker bearbeta vår dödsångest med löpträning. Bland andra du tvingas bära det oket.

Kristian, för det femte. Jag trodde att din bok skulle handla om döden. Men den handlar om livet. Den handlar om skogen där du växte upp, om slagsmål, om kärlek. Om sex, om mat, om hästar och värme. Den handlar om vänskap, drömmar, framtid och barn. Den handlar om att se det vi har, älska det, om att uppskatta livet, fast inte på det där gulliga sättet som det står om i akvarellillustrerade ”tankeböcker” där olika filosofer och möjligen Marlene Dietreich blir löst citerade åt alla möjliga håll. Utan om att uppskatta livet bara för att det är… livet. Du skriver så vackert, rytmiskt, välkomponerat, svinhårt om det. Och de korta stycken där du fantiserar om hur döden känns är bland det mest trösterika jag läst. Tack för det.

Du skriver till dina vänner och syskon att du hoppas att de kramar sina barn lite extra länge när de tänker på dig. Jag är ledsen om jag är sentimental nu, hur skulle jag kunna vara något annat, men jag kramar mina barn extra länge i kväll. Tack igen.

(Borås Tidning)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till I kroppen min/ Kristian Gidlund

  1. (Louie-Johannes tjej) Nora skriver:

    Inte visste jag att du hade en blogg, men här snubblade jag på nåt läsbart på www:t för en gångs skull.

    Jag törs inte läsa nåt av det Kristian Gidlund skriver, jag är alldeles för rädd för THE MIGHTY dödsångest. Men du menar alltså att det är trösterikt och t.o.m. roligt?! Kanske får försöka iaf då.. Såg att han ska sommarprata också..

    Kram

  2. Ping: Corsica part 2. Les Suédois fous | Dos Family

  3. Ping: Den jävla cancern | Rebecka Åhlund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s