Lucy in the sky with diamonds

Förra sommaren på Öland. Det var som om himlen brann på kvällarna och barnen var så fina och det var sol nästan varje dag. Gräset var grönast på min sida, och som vi badade och som vi grillade. Det såg ut som sådana där lyckliga dagar, när man tänker ”kan det inte vara såhär jämt?”.

Men jag tänkte inte så. Inget märktes först, för jag skrev tokroliga saker om mönstermix och utedass. Jag ”joggade”, plockade pinnar med barnen och inventerade loppisar. Men vid den lille bäcken över kalkstenen på Alvaret satte jag mig ner och grät. Jag grät tills jag fick kramp i magen och ett sprucket blodkärl i ögat. Ångesten satte in rent fysiskt, alltså, jag låg hopvikt bakom en säng för att inte skrämma någon och kved för att allt var så jävla hemskt.

Det slutade, eller kanske började, med att jag fick gå till psyket och de sa att jag hade en utmattningsdepression.

Jag har oftast skött sånt där själv. Alltså må dåligandet. Någon sorts töntig kombination av att inte vilja tynga någon med mina problem och en lika dum som envis tro att just mitt mörker är mörkare än andras. Gå i terapi? Jättebra! För alla andra. Själv har jag tänkt att jag borde klara mig själv. Och vadå må dåligt ens? Jag har bett mig själv komma tillbaka när jag har riktiga problem. Som om det inte skulle finnas rent drickvatten där jag bor eller om jag inte skulle ha råd att köpa medicin till mina barn när de blir sjuka.

Den här gången gjorde jag inte så. Jag pratade. Det krävde en del mod, eftersom det är så jävla osexigt och icke entreprenörigt käckt att visa sig svag. Men jag vågade. Jag pratade med psykologpojken jag blev tilldelad, och jag pratade med människor i min omgivning. Jag berättade hur det kändes, om de svarta tankarna, om ångesten. De fick till och med lyssna på hur den lät i utandningarna ibland. Och det här hände: de var där. Både några jag räknat med och några jag aldrig ens visste brydde sig om mig. Jag fick vara pytteliten och vidrigt ledsen och paj hos dem. Det var oerhört.

Nu tänker jag att de hade en stor roll i att jag började må bättre. Att de påminde mig om att vi aldrig är så jävla unika snöflingor som vi tror. Vi är nästan likadana allihop, och vi förstår varandra och kan hjälpa varandra om vi bara inser det.

(Amelia 12/2013)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s