En dåligt fungerande norm: kärnfamiljen

En gång höll vi på att köpa ett hus tillsammans med några kompisar och deras barn. Huset var ocharmigt men hur charmiga kan hus vara egentligen, och trädgården var stor och jag såg för min inre syn hur vi skulle sitta där och grilla skiten ur oss och bli osams om reglerna i krocket. Vi skojade om att vi skulle börja knyta makramé. Husvisningen hölls mellan 13:43 och 14:07. Vi dröjde kvar ute i trädgården till 14:14. Då kom Göteborgsplanet insusande tätt över våra huvuden. Jag såg för min inre syn hur det droppade flygbränsle i grillen och att det stänkte gnistor upp i våra lyckliga storfamiljsansikten. Luften gick ur kollektivdrömmen.

Men jag tänker på det nästan varje dag nu, i det så kallade livshustlet, när det ska samlas in pengar till skolresa i trean och städas på dagis och kläs ut till någon av figurerna i Pippi Långstrump och packas matsäck (”alla andra har pannkakor och sylt med sig”) och köpas dräkt till den brasilianska jujutsun och betalas räkning för sotning av skorstenen på torpet (hur är det med gräsmattan där nu måste inte den klippas) och lämnas bil på verkstaden och nej nu låg barnens lurar kvar i bilen nu får vi lyssna på Biss och Kajs högt hela veckan och vad är meningen med livet och parkera om och lägga i pengar i parkeringsautomaten och nu har vi ingen mjölk hemma heller jag kan inte dricka kaffe utan mjölk. Kärnfamilj kan inte vara det smartaste upplägget. Vi måste vara flera!

Jag vill ha en stjärnfamilj. Alltså, jag har ju det på sätt och vis med all släkt och vänner som finns runt omkring oss. Men jag vill ha det mer… ordnat. Tänk att hinna ses mer än via statusuppdateringar på Facebook och via sms med det ständiga budskapet ”vi måste seees”. Typ, bo ihop? Med fler än den man är ihop med och de eventuella barn man lyckats skaka fram ihop med den. No hen is an island.

Alla som någonsin stått lite eller mycket utanför en norm vet att det kan vara jävligt smärtsamt och kämpigt. Men normer är oftast inte det bästa ens för dem som råkar falla in i dem. Kärnfamiljen, där vi ska isolera oss två vuxna och några barn i små egna öar, det KAN inte vara meningen. Vi behöver varandra att prata med, grubbla med, tjafsa med och grilla tillsammans med, om det så sker i små pölar av flygbränsle.

(Amelia 15/2013)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s