B&B i Pataholm

Det kan vara var som helst i världen egentligen. Det har hänt såväl vid ett ödehus på en dominikansk strand som vid avtagsvägen till Pataholm. Det räcker med ett hus, en vy av typen ”no filter” på Instagram och eller en möjlig badplats. Det blixtrar till i huvudet. Sedan suckar jag och säger ”tänk om vi bodde här”. Bara minuter efter det har jag fantiserat ihop en helt ny tillvaro för hela familjen. Jag har kollat Hemnet, läst på om ortens hembygdsgård (oftast sker ”tänk om vi bodde här” i avfolkningsbygd där den sista plastfabriken la ner 1986 och sedan dess har inget hänt utöver Gudrun) och hittat på alternativa försörjningsvägar för mig och min man. ”Vi kan öppna en pannkaksrestaurang! Köra svarttaxi! Tillverka egna drömfångare och sälja!”

Kanske beror detta på att min mammas släktingar på långt håll åkte till Amerika i slutet av 1800-talet? Jag kanske har det i blodet, att vara lite sådär nybyggare. (Eller är en diskvalificerad från det om en blir förstoppad så fort det inte finns en fräsch vattentoalett att tillgå? Det fanns tydligen inte det på Amerikabåtarna.) Jag undrar annars varför jag gör såhär. Det är inte som att jag vantrivs med vårt gamla vanliga liv, även om jag som väl de flesta av oss gärna skulle ändra ett par detaljer. Jag skulle vilja sova tills jag vaknade av mig själv varje morgon, jag skulle vilja att hell hour, timmen mellan dagishämtning och färdig middag, var kortare och så vore det kul om jag hade en egen sjö. I övrigt är det okej.

Mest är jag nog bara förförd och lurad av alla ”Vi startade om!”-reportage i olika tidningar. Där alla verkar starta om genom att börja servera crepes i shabby chic-miljö på Gotland, ni vet? De minskar stressen, får mer tid för varandra, de har jättemånga fina keramikmuggar i pastellfärger ur vilka de dricker te medan de stryker bort en hårslinga utan kluvna toppar ur ansiktet och förlorar blicken i en havshorisont. Däremellan är de händiga. Så vill jag också ha det!

Hittills har jag dock gett upp projektet redan innan vi kommit till nästa avfolkade ödebygd. Det tyder på någon sorts sans. Alla har inte alltid sovmorgon på Gotland. Ingen vill åka svart-taxi i Pataholm. Jag kommer aldrig ha rakt blankt hår och om jag någonsin genomför ett praktiskt projekt och bygger en drömfångare, så kommer den inte att vara till salu.

(Amelia 18/ 2013)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s