Baby let’s move

Jag vill gärna vara med och bestämma om… tja, allt. Men samtidigt börjar jag så smått undra om vi verkligen är mogna för att ha alla dessa valmöjligheter. Våra hjärnor kanske inte kan hantera dem. För hur kommer det sig annars att de flesta av oss bara dricker vårt morgonkaffe, bor kvar där vi bor och sällan pratar med folk vi inte redan känner? Min kompis sa en gång: ”Vi lever i den totala friheten, kanske den friaste tiden någonsin. Och vad gör folk? Tränar hot yoga, tittar på Let’s Dance och rasar i sociala medier.”

Förr i tiden hade ingen några egentliga val: var du slav så var det slava som gällde och var du drottning var det äta fyrtio rätters middagar och krysta ut dig några tronföljare som stod på livsschemat, oavsett hur du kände för fyrtio rätter eller bebisar. I dag har vi inget annat än val. Vi kan inte gå in i en helt vanlig kiosk för att köpa en helt vanlig flaska mineralvatten utan att ställas inför oändliga valmöjligheter: ska vattnet smaka chokladmilkshake? Blåbär? Ananas och beslutsångest?

När jag var nitton kändes det som om jag skulle kunna göra vad som helst, som om livet bara var en räkbåt med extra allt: tacos, sushi och tårta. Sedan gjorde jag väl ungefär exakt som alla andra ändå. I dag handlar mina beslut om vilken byxmodell jag ska välja, vad jag ska proppa i truten till lunch och vilken tv-serie jag ska bulimikolla på på Netflix. Det är som om alla dessa små val gör oss blinda för att det går att göra stora val. Sådana där som förändrar hela ens tillvaro. Vågar jag lyssna på min inre Paradis-Oskar som sjunger: ”Jag vill va fri som en fågel, fri som en fågel. Och nu är det som att det ropar ’KOM!’, i mitt galna luffareblod.” För det är inte ett viktigt val när jag ber hen som jobbar i kiosken att leta fram en flaska mineralvatten som inte smakar något annat än vatten.

Vi har börjat prata om att bryta upp. Flytta. Göra en stor förändring. ”Man kan inte flytta hur som helst när man har barn, de behöver trygghet”, säger alla. Men jag bodde i samma hus mina första nitton år i livet, och jag vet inte om jag blev så mycket bättre eller tryggare av det. Alla som gör förändringar berättar om hur de ”kände att allt var rätt”. Så har jag aldrig känt. Jag har testat, fegat, flyttat, funderat, diskuterat, gjort om. Vi får se hur det blir. Men kanske ska jag strunta i vad mitt vatten smakar och ropa med Paradis-Oskar i stället.

(Amelia 20, 2013)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s