Jag ville bara ha en brevvän i Minnesota

När jag var fem år sa min bästis Johan Strömberg att alla ljud vi kunde göra med våra munnar betydde något på ett annat språk. Tänk den tanken igen. Att det inte finns ett enda ljud du kan göra med munnen som är betydelselöst. Det vore fantastiskt. Jag är fortfarande provocerad över att det inte är sant.

När jag var åtta var ett av mina största intressen att ha brevvänner. Det blev så när ett barn uppfostrades på en strikt diet av Bamse, Kamratposten och deras brevvänsannonser. Ett namn, ålder, några intressen (basket, simning, rast i skolan, killar/ tjejer/ djur, rita, rymden) och en adress till ett barn i Nävekvarn. Så skrev man, och kollade brevlådan en gång i timmen för att se om man fått svar.

Det blev värre. Jag hade lärt mig vad glass heter på engelska redan som treåring. Detta är fullkomligt normalt barnbeteende, men jag blev styv i korken. Sverige blev för litet. Jag tvingade min mamma engelskaläraren att översätta. ”Hej, jag heter Rebecka och är åtta år. Jag vill ha en brevvän på engelska.” Min tanke var att denna kontaktannons skulle skickas till mammas amerikasläktingar i Minnesota, och sedan skulle en massa amerikanska barn springa benen av sig/ skriva glöd i pennan för att få pennfajtas med en flicka i Braemhult.

Det var bedrägligt, för vissa ord är så lika. Äpple heter till exempel apple. Likt. Pool heter pool. Superlikt. Jag tänkte, praktiskt, att det borde vara så med alla ord. Som en annan kompis farsa sa, när de semestrat i Grekland fyra somrar i rad och familjen frågade om det inte var dags att han lärde sig lite engelska? ”Nä nä, om jag bara talar tydligt på svenska så FÖRSTÅR dom.”

Brevet blev snabbt en sorts svensk-engelsk glosbok. Så att de amerikanska barnen skulle inse hur lätt och kul det skulle vara att ha en brevvän i ett land där det går isbjörnar på gatorna (Schweiz). Vi skulle bli vänner för livet. Vi skulle förstå varandra. ”I oversats”, skrev jag. ”Apple = äpple. Ice cream = isgrädde = glass. Hobbie = hobby.” (Just ordet hobby används enligt SCB till 98 procent av barn som söker brevvänner.)

Jag hade det där utkastet i skrivbordslådan otroligt länge. Sedan sket jag i alltihopa. Men jag kan än i dag sörja att det aldrig kom i väg. Tänk om något barn i Minnesota ändå fått lära sig använda ordet kiligt? ”Rebecka har lätt för språk”, sa fröken på alla kvartsamtal, och jag tror att den begåvningen mest handlade om brist på respekt. Jag vågade prova, skriva och säga fel, jag försökte prata franska i Paris redan innan jag börjat läsa det i skolan och blev knäppt på näsan utan att ens förstå det. Jag kände mig som en omnipotent språkdrottning. Allt som kom ur min mun betydde något. Kanske inte just här, men någonstans. Och jag kan fortfarande forma ett gutturalt läte genom halsen, ut genom käften med det bara, och hoppas att någon, i någon dimension, ska förstå mig.

(Borås Tidning, 20 oktober 2013)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag ville bara ha en brevvän i Minnesota

  1. sambairio skriver:

    Kiligt och sytligt, dessa underbara ord!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s