Mitt liv som gårdsfarihandlaren Ruben

Jag var på en skrivarkurs för några år sedan, och det bästa rådet jag fick av min skrivlärare var detta: ”Låtsas att du är en man. När jag har riktigt mycket skrivkramp och inte får ur mig ett vettigt ord, när jag börjar tvivla på min förmåga och min plats bland de som kallar sig författare- då tänker jag att jag heter Robert.” Jag kommer att tänka på det när jag står på en liten scen på bokmässan och inte en käft har satt sig i publiken förutom min vän Klas som är där bara för att vara snäll/ vila benen. Det här är vuxenlivets motsvarighet till att ett barnkalas fullt med ballonger, godispåsar och skojiga lekar, men helt utan gäster.

Jag har oerhört svårt att motivera mig själv till att gå upp på en scen för att prata i mikrofon för enbart Klas. Jag behöver självförtroendedopa mig på något sätt. Men det verkar dumt med kokain och det finns ändå ingen monter som säljer det. Så jag greppar micken och tänker på mig själv som: gårdsfarihandlaren Ruben. Ruben säljer en tveksam salva som han påstår botar allt från ormbett till förkylning, men han gör det så självsäkert och övertygande att alla stannar och lyssnar och köper hans salva. Dyrt. Det är allt ni behöver veta om honom för att förstå.

Jag pratar lite högre och med något mer dialekt när jag är Ruben, och står väldigt stadigt på den lilla skrangliga scenen, jag låter verkligen som att jag vet vad jag snackar om trots att jag är osäker på hur meningen jag just började ska sluta. Efter hand stannar folk, de slår sig ner på fällstolarna nedanför scenen och när Ruben-Rebecka slutar snacka om min bok en kvart senare består publiken av modiga 25 personer. Jan Guillou skulle inte ens kliva ur sängen för en publik i den här storleksordningen, men det gör jag.

Det är inte så himla många år sedan kvinnor var tvungna att klä ut sig till män för att få forska, eller ta en manlig pseudonym för att få ge ut böcker. Det behöver vi inte nu, men ett alter ego med det där gubbstruttiga extrasjälvförtroendet är mycket användbart. Jag är numera Ruben-Rebecka när jag ska köpa något tekniskt eller få hjälp med bilen. Rebecka tycker det är pinsamt att inte veta allt, Ruben kunde inte bry sig mindre.

(Amelia 24, 2013)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Mitt liv som gårdsfarihandlaren Ruben

  1. Tyckeriet skriver:

    Härmed bestämmer jag att mitt alterego ska vara Frank.
    /Tyckeriet-Frida

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s