Mancold

Jag har fått lite mer av evighetssjukdomen som vandrar mellan alla familjemedlemmar. Tyckte mycket synd om mig själv (detta måste en alltid sköta själv i min familj) tills jag läste om en familj med ett tvillingpar som föddes väldigt svaga och sjuka och där de vet att de kommer tvingas begrava den ene.

Innan vi flyttade hit var jag så orolig för smöret. Det är nästan aldrig gott smör utomlands. Men det känns ok faktiskt! Lurpak. Jag är fortfarande i läget att det känns jättespännande att gå i mataffären, med delvis annan mat och främmande förpackningar och vin helt öppet i hyllorna. Hur länge sitter sånt i? Hoppas för evigt. Det är ju till och med lite intressant att vara förkyld här, andra näsdukar, andra värktabletter, annat tak att apatiskt stirra upp i.

Hur vet man att en unge är tondöv? Jag tror det var på César Milan en gång att de hade opererat bort stämbanden på nån kanintax för att den skällde så mycket och gällt men det är väl helt socialt oacceptabelt att göra på barn?

Andra tankar: hur ska jag skriva här, var? Hur ska jag bära mig åt för att få all fudge för mig själv? Varför tycker jag att det är så gott med lite extra klor i vattnet och kommer jag att ändra mig? Hur kommer det att kännas att lämna barnen i skolan första dagarna när de inte känner en jävel och inte kan engelska? När tvättade jag egentligen håret senast?

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s