Is everyone hanging out without me?

Jag har känt mig genuint lycklig, närmast euforisk, några gånger i livet. Dessa ögonblick har varit förknippade med barnafödande, sex, substanser och eller fastighetsaffärer. Några även med väder, faktiskt, när jag slängt mig i ett varmt hav under en gassande sol. Eller att äta kött som i konsistensen är som perfekt mogen mango.

Annars är det väl som det är? Vaknar av en spark i ansiktet, glad för att jag drömt något härligt, arg för att ingen vill klä på sig själv, glad över en kram och över att vi hann i tid till skolan och dagis i dag också utan att bli överkörda av någon SUV. Sur över någon som vill att jag ska jobba ”mot en länk till din blogg”, missklädsamt självbelåten över ett kapitel i min nästa bok, frustrerad över att kaffeburken är tom, upprymd över en intervju som skriver sig själv, stressad över en trasig diskmaskin som däremot inte lagar sig själv.

Det är väl livet. Det är upp och ner, tvära kast, jag kanske borde diagnosticeras? Jag kastas upp och ner så många gånger om dagen. Det jämnar oftast ut sig. Och ändå kan jag inte låta bli att undra? Är det så här för alla? Eller är det så att ni andra går omkring och är… lite, lite lyckligare? Mår lite bättre? Känner större känslor av tillfreds än jag?

Jag veeet. Vi ska inte jämföra oss. Jag jämför smutsiga strumpor i badrummet, vidbränd havregrynsgröt (”mamma, jag är ledsen men vi kan inte äta det här”) och mensvärk med era stunder i livet som man alltid har kvar, det finns dofter och smaker som man spar. Den bästa av tio bilder föreställande samma lilla perfekta utsnitt av ett helt liv, dessutom ofta försedd med aptitretande, förlåtande Walden-filter. Det är ju alldeles orimligt!

Men vi jämför ändå. Och jag kollar Instagram och tänker mörka saker. ”Jaha, de umgås nu, varför ringde ingen mig kan man ju fråga sig?”. Eller läser en statusuppdatering och misstänkliggör. Har alla andra det sådär fint hemma? Skriker de aldrig åt varandra? Äter alla andra Zoloft?

Och i själva verket är det bara jag som är rädd att någon, någonstans, just nu, har roligare än jag har. Just exakt nu, just exakt här. Där jag egentligen inte ens har det så jävla illa. Jag får väl som vanligt skylla mig själv.

(Amelia 1, 2014)

Annonser
Det här inlägget postades i texter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s