Kerstin Thorvall Book Club eller det mest förbjudna 2.0

Tolv kvinnor har en bokklubb ”i Kerstin Thorvalls anda” och bestämmer sig för att samla sina intryck av medelåldern i en antologi. Att sådana berättelser inte direkt fyller hyllplanen i bokhandeln är en underdrift. Fråga Karl-Ove Knausgård.

Det handlar om en tid i livet där eventuella barn börjar klara sig själva men när dörren till arbetsmarknaden eller ”karriären” plötsligt börjar glida ihop på glänt lite för ofta. Glesnande könshår, den numera oseende manliga blicken, för sent för en bebis, men tid för självförverkligande, vin och golf. Eller? Medelålders kvinnor är inte åtråvärda riktigt någonstans, sjukt nog. Som Tina Fey sa i sitt och Amy Poehlers inledningstal på Golden Globe-galan: ”Meryl Streep är beviset på att det fortfarande finns fantastiska roller för… Meryl Streeps över 60”.

De skriver varsitt kapitel och efter det kommenterar alla varandras. Textmässigt spretar det, givetvis. De bästa texterna är Annika Lantz skrattfest om sin egenmäktiga ägglossning, Christina Höglunds såriga om att ätas levande av passion och Helena von Zweigbergks mysiga resonerande. Bjussigt också av Hanne Kjöller att berätta om när hon tränade tyngdlyftning och kissade på sig! Men flera texter fluffar förbi, likt den där sortens översatta, formulär 1A-artiklar som världstäckande damtidningar tar in för att de får dem i princip gratis inom koncernen.

I en cirkelrörelse är den här antologin vad den vill vara: en upprättelse för Kerstin Thorvalls klimakteriekärring, som blivit så lustfyllt slaktad av alla möjliga läger under så lång tid, samtidigt som den hugger henne i ryggen. Jag vet inte exakt hur det går till, för flera av texterna är medvetna om och kritiserar just detta: hur Kerstin Thorvall skjutits framför oss som ett exempel på den som varit ”lite värre”: för kåt, för svettig, för intresserad av afrikansk dans och excentriska huvudbonader. Samtidigt som andra är, i ärlighetens namn, alltför självmedvetet överslätande och skeptiska till arvet efter Thorvall. De älskar och drar nytta av hennes gränslöshet, samtidigt som de avskärmar sig själva genom att skriva att hon var ”sorglig och tragisk”. Jävla skitfula härskarteknik. Så onödigt att inte stryka medan tid fanns.

Det är det största problemet. För få mördade älsklingar. Nej, frågan ”varför finns det inte ens ett ordentligt namn på det kvinnliga könsorganet?” är faktiskt inte outforskad. Det är som om bokklubben inte riktigt nänts skära i varandras text. Jag hoppas att det kommer fler historier, både personliga och litterära, om medelålders kvinnor. Kanske från andra samhällsklasser än stockholmsk mediaklass. Och jag hoppas att Kerstin Thorvall sitter i sin himmel och skiter högaktningsfullt i alltsammans.

(Smålandsposten, 140130)

Det här inlägget postades i texter. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kerstin Thorvall Book Club eller det mest förbjudna 2.0

  1. M skriver:

    Älska KT!
    Går det ens att bli för kåt, för svettig, för intresserad av afrikansk dans och excentriska huvudbonader?
    Det är ju jättebra kvaliteter/intressen. Synd att de inte verkar låtit sig inspireras av gränslösheten utan uppvisar snål, sjåpig och svinig smittorädsla..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s