En hudfärgad Master Yoda i badrumsspegeln

Jag flyttade nyligen in i ett nytt hus och allt var bra i flera minuter. Sedan såg jag mig själv i badrumsspegeln. Jag har aldrig lidit av den där sjukdomen där man tror att man själv är fulast i hela världen, och jag vet att Instagrams filter när jag lägger upp selfies är just filter som glorifierar den krassa verkligheten, men jag fick mig en liten chock ändå.

I mitt gamla badrum fanns inga fönster. Åren gick. Allt skedde i ett guldskimrande ljus, reflekterat av bråttom till dagislämning och ”orka sminka sig det ska ju ändå bort i kväll”. Men nu? Well… Svinljust, med stora fönster, med kall belysning. Jag stirrade i spegeln. En hudfärgad Master Yoda stirrade tillbaka. Var kom alla dessa streck och veck ifrån? Det som kallas ”fina linjer” i hudkrämsreklamen men som vi alla vet det verkliga namnet på: rynkor. Vad hände?

Jag drog mig till minnes ett samtal jag hade med en vän för några år sedan. Hon kom till vår kaffepaus och jag tyckte att hon hade så fint smink. Visade sig att hon upplevt smärta värre än att trycka ut en unge genom snippan: hon hade just gjort fillers. ”Man måste börja i tid, säger hudterapeuten.” En annan vän sa: ”Men vad är detta? Stenhårda feminister som pratar otroligt mycket om hudkräm? För att inte bli rynkiga? Jag testade, men när jag insåg att min necessär var värd mer än något annat jag ägde blev jag rädd för mig själv.”

Som 30-åring fick jag visa leg på Systembolaget. Jag har alltid varit helt mjuk och trind och mysig i fejan. Sedan, någon gång rätt nyss, började de gulliga tjejerna i diverse sminkdiskar plocka fram anti ageing-preparat till mig. I det nya badrummet förstår jag varför. Jag ser vad de ser. Jag ser ut som 37 nu… Om jag går till valfri laserklinik/ plastikkirurg kommer de ha massor av ”förslag” till mig.

Men jag vägrar fan i mig. Om jag börjar lyfta och filla och sträcka hud nu, kommer jag se ut som en konstig 38-åring när jag är 42. Hur ska jag orka det ens? Jag försöker tänka på att jag inte bara ser ut som 37, jag ÄR 37, något måste livet ha lärt mig. Till exempel att jag inte kan stoppa tiden, och det kan ingen som tillverkar kräm heller. Fina linjer är fina. Annars verkar det smartare att spegla sig med lampan släckt.

(Amelia 4, 2014)

Det här inlägget postades i texter, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s