Barn har dålig smak- och det smittar

Mitt stora barn får sitt livs första idoler. Samtidigt får jag en identitetskris. Eller ja, hon har ju gillat Nicki Minaj och Miley Cyrus och Dansa pausa och oppa gangnam style precis enligt obligatoriska föreskrifter för barn. Men One Direction, fem dansande/ sjungande pojkvaskrar, är hennes första Idoler. Hon lyssnar på dem dygnet runt, sätter upp affischer av dem på väggen, döper alla mappar på datorn till ”Jag älskar Louis” (förut hette de ”Jag älskar hästar”) och ritar egna O.D.-tatueringar på armarna (blev mycket orolig först när jag trodde hon syftade på Overdose).

Vid första anblicken avfärdar jag givetvis One Direction som dussinvara. Ett pojkband, vilket som helst, med korta verser, klatschiga refränger som någon vuxen hittat på och vidriga linnen i vilka de flexar sina pojkmuskler. Jag tänker att de måste vara jordens största douchebags. Sådär som det lätt blir för unga, tvålfagra män som tar ett danssteg och dyrkas av tusentals unga tjejer. Köper en skvallertidning i vilken det står det att Harry Styles, en av de dansande deodoranterna på 19 bast, har legat med sextiofyra olika fotomodeller det senaste halvåret.

Jag retar mitt barn. Hur skulle jag kunna låta bli. Jag har försökt få henne att lyssna på min musik, det vill säga rap, sedan hon föddes. Men hon skiter i mig nu, och fortsätter spela, och en dag väntar jag på brödrosten och sjunger plötsligt ”så vi dansade hela natten till världens bästa låt, vi kunde varenda textrad men nu kommer jag inte ihåg ett skit, av hur den går men jag vet att jag inte kommer glömma henne, för vi dansade hela natten till världens bästa låt” med typisk ungpojksfrasering. (Den rimmar på engelska, okej?) Herregud, vad har hänt.

Jag brukade säga att en tråkig sak med barn är att de har så dålig musiksmak. Men det jag känner för One Direction nu… nej, det är inte lämpligt för en 37-årig kvinna att uttrycka sig så om 19-åringar. Det är sällan man lär sig det folk säger att man lär sig av barn, typ ”fånga dagen, leva i nuet”. Däremot kanske man snappar upp att det går att äta snorkråkor, eller att Zayn från One Directions pappa är från Pakistan. I juni ska vi se dem på Wembley. Jag vet inte längre vem jag är. Men jag ska få se One Direction live!

(Amelia 5, 2014)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s