Blue

Lite tomt idag. Spådde några igår och är ju märkligt hur bra det går att tänka kring de där korten. I dag har jag försökt massa saker men inte lyckats med något. Mycket svårt att acceptera det. Kollade på tre avsnitt House of Cards i stället, kände mig som Jay & Silent Bob. Sedan gick vi till parken efter skolan och en italiensk kvinna som heter Claudia hade en stickad röd keps och satte sig bredvid mig och sedan kom hennes italienska vän Adrianna. Claudia ville låna ut en bok till mig och om hennes son varit en flicka skulle han hetat Annika. Claudia tycker mycket om Sverige och hon är lik Mira som jag bodde granne med för hundra år sedan i Dalen och som fortfarande har min gamla micro. Det är skönt att prata med människor som också har någon sorts accent, även om Claudia givetvis kan alla ord osv.

Jag längtar, vet inte om det är just hem, men efter människor. Jag längtar som fan efter Rånartorpet. Att kunna förklara EXAKT vad jag menar och få människor att skratta. Johannes är i LA och skrev just att han träffat Johanna och jag blev avundsjuk. Är smekmånaderna över nu? Men jag vill inte flytta hem heller. Vänligen ställ diagnosen där borta i hörnet.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Blue

  1. Hanna Lans skriver:

    Usch ja, den där känslan av att aldrig riktigt kunna förklara exakt. Trots att en är duktig på engelska så går liksom poängen förlorad någonstans längs med vägen. Efter sju år i New York tappade jag behovet av att förklara saker och ting exakt, men det blir ju inte lika roligt då.

    • Rebecka skriver:

      Sju år ändå. Jag tänker att JAG blir så himla mycket mindre roligare? Har alltid trott jag var rolig (i alla fall jag skrattade) men här blir det superkonstigt hela tiden. Som jag skrev, man släpper ner typ Ross i Vänner (ganska lame comedy) i typ asroliga Little Britain.

  2. Freja skriver:

    Har ingen diagnos, bara tänker: men precis, så där är det ju jämt – en är på topp, livet leker och en fattar inte varför en inte har gjort det här tidigare, och så puff, plötsligt har en liten tanke på något sätt letat sig över till andra sidan och börjat tråna efter något man inte trodde sig sakna så värst.
    Är detta hemlängtan/bortlängtan, ingen aning, tror dock att det är frekvent återkommande.
    Väl i torpet kan en ju gissa att en viss längtan efter ett alldeles underbart skitigt Londonhörn skulle kunna infinna sig…
    /Freja

    • Rebecka skriver:

      Förlåt för sent svar. Jamen, är det så för alla? Jag har ingen diagnos, ingen riktig alltså, men har diskuterat detta med olika folk och de bara ”vaaa, det låter jättejobbigt?” Jag längtar alltid till skitiga Londonhörn, haha🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s