När jag blev invandrare

Det enda jag kan i hela världen är att uttrycka mig i ord. Det är inte enbart av godo. När jag gick i psykoterapi sa terapeuten att jag började prata om saker på allvar först efter ett halvår. Det sammanföll lustigt nog med att jag inte hittade orden längre. Ett halvår, två gånger i veckan, hade jag kåserat, bara. Har aldrig identifierat mig starkare med Louie CK.

Men det kan ju också vara väldigt bra, eftersom jag arbetar med att skriva. Dels som journalist, dels som kritiker och krönikör, dels som författare. Men det är också väldigt bra att äga orden när man har kontakt med Telenors glättiga kundservice (tryck aldrig på knappvalet #avsluta abonnemang, den kön är alltid oändlig), min underbara revisor eller främmande män som är intresserade av att straffknulla mig. Eller bara när man känner den där oemotståndliga trängtan efter att rola sig på Facebook.

Så blev jag invandrare. Jag tog min familj till London för några månader sedan. Alla pratar engelska här, ingen jätteskräll. Trodde det skulle gå bra.

Jag har tagit mig över världen på engelska. Jag har diskuterat dyra tröjor i New York, blivit grovt förolämpad i Paris, otroligt missförstådd under en fotmassage i Shanghai (även om jag kan tycka att VRÅL av smärta är ungefär som esperanto). Jag har beställt smoothie med rom i på en strand i Dominikanska republiken, briljerat i Tokyo och skämts när jag tvingats byta till engelska i Köpenhamn eftersom jag verkligen inte förstår folk som envisas med att ha gröt i halsen?

Jag behöver inte bli orolig när jag läser i tidningen att David Cameron vill införa språktest för invandrare. Jag är inte rumänsk rom eller bulgarisk byggare, jag är lyxinvandrare. Mitt största problem är att jag kollar åt fel håll när jag ska gå över gatan. Och språket, då.

Jag ska boka tid för en grej och inser att mitt mail, hur jag än anstränger mig, ser ut att vara skrivet av ett mycket högtidligt, fem år gammalt Dizzee Rascal-fan uppvuxet på Downton Abbey, som just kommit hem från en språkresa till Brighton där hen bara skolkade och hånglade i stället för att gå på lektionerna. Eller när jag äter lunch med min enda vän här, som är svensk, och två brittiska personer ansluter. Jag förstår att detta är intelligenta, roliga personer som är ungefär som jag. Som jag, hemma. För jag förstår inte hälften av vad de säger, och jag kan inte ens tänka på att säga något mer utvecklat än var jag bor, var jag bodde innan och var barnen går i skola. Det är som att Joey från Vänner, denna träigt småkul persona, dumpit ner mitt i högoktaniga, svinsatiriska, över alla bräddar-roliga Helt hysteriskt. Jag kan inte ens försöka skoja. Jag bara sitter där, med käften öppen som en muräna som väntar på att folk ska börja skratta åt dens usla skämt.

De frågar vad jag gör. ”I’m a writer”, säger jag, och de tänker antagligen att det jag skriver är halvokej instruktionsböcker för hårtorkar. Jag är rumphuggen, fråntagen mitt enda vapen, ingen har någonsin varit mer frustrerad.

(Borås Tidning, 040316)

Annonser
Det här inlägget postades i texter, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till När jag blev invandrare

  1. alltfinnsredan skriver:

    Hände/händer mig med i terapin. Inget vettigt kommer ut så länge hon låter mig prata som jag alltid gör med alla dessa ord och det tog flera månader innan jag fick slut på dom första gången. Nu skriver inte jag som dig men jag tror om man läser massor och säkert skriver massor så lär man sig snart att prata i färdigtänkta meningar istället för vad man eg-ent-ligen tänker, om du fattar. Händer även lätt i gräl, man är sjukt duktig på att argumentera ner grejer till en nivå att inget fäster.Tänker att det kanske är supernyttigt att tvingas ut ur den där ordtryggheten ibland? Fast fattar frustrerande.

    • Rebecka skriver:

      Exakt så. Tror det är vanligt? Att man har ett färdigt kit med ”känslor” och ”argument” och ”sån här är jag” som man kan spela upp som någon sorts jävla manick. Men sedan… Ja, jag tror också att det är nyttigt. Hela upplevelsen av att vara invandrare som inte får ha ett bankkonto och har kontantkort och inte fattar hur något funkar är jävligt nyttig för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s