Sometimes, my arms bend back

laura

Tack Wille för denna viktiga länk. Jag älskar Lauras ögon i de här drömscenerna, hennes blick, jag är inte unik om denna kärlek till Twin Peaks, nej. Men alla tycks ändå ha helt egna specialminnen? Jag har några avsnitt kvar att se när jag kommer hem till svenska Netflix, tyvärr finns den inte här. Och som jag längtar. Vad minns ni mest?

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Sometimes, my arms bend back

  1. Hanna Lans skriver:

    Det läskiga slutet har inte försvunnit ur mitt medvetande ännu. Något av det hemskaste jag någonsin upplevt. Cooper som kommer ur den där konstiga labyrinten och som först ser normal ut och sedan får en glimt i ögat och frågar: ”How’s Annie …?” Och man bara förstår att shit, nu har han också blivit besatt, nu är det han som kommer mörda och första offret är fina fina Annie … *Ryser*

    • Rebecka skriver:

      Ja, fy satan. Vidrigt. Jag tänker extremt ofta på tallskogen som blåser i skymningen… Ja, du kan ju räkna ut vilken sorts bok det blir 🙂

  2. Nina skriver:

    Gick på gymnasiet då tror jag, och livet var jobbigt på en massa ungdomssätt. Minns starkast alla kvinnorna, Donna så sval men lite trög så man ville ruska om henne, fast man ville ändå vara hon. Audrey för mycket bitch men sårbar, ville nog vara henne också. Läppar, ögonbryn. De irriterande tonårspojkarna. Och Leland, Bob, galna psykologen. Lauras mamma. All omöjlig kärlek, så mycket som dolde sig under ytan. Musiken, stämningen, det absurda. Åh vad man längtade efter ett facit som aldrig riktigt kom. Men det sörjer jag inte idag, fascineras mer av hur mycket som finns kvar i minnet. Antar att du har sett Blue Velvet? Där finns några scener som på samma sätt dröjt sig kvar.

    • Rebecka skriver:

      Ja, jag tycker att David Lynch lyckades göra extremt intressanta och coola kvinnoporträtt, det är nog på en lite mindre skrämsel-orienterad note det jag minns allra starkast. Doktor Jacobi! Han har fått lite för lite uppmärksamhet med sin kokosnöt, tycker jag. Och han med social fobi och orkiéer, som fick mat från Meals on wheels… Det är verkligen en väldigt, väldigt bra serie.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s