Vad jag talar om när jag talar om löpning (bitch I’m not Murakami)

Det här med träning? Jag tycker ju så mycket om att ligga ner. I en soffa eller en säng, gärna, golvet kan funka om det kniper. Och det kniper faktiskt, så fort jag känner pulsen öka en centimeter förbi viloläge kniper det av bara helvete. Jag älskar vilopuls! Jag hatar att utmana mig själv. Dessutom ser mitt arbetsliv ut såhär: ”SÄTT DIG VID DATORN OCH SKRIV OCH MEDAN DU SKRIVER SKA RÖVEN VARA PÅ STOLEN.” Det är underbart, jag älskar att sitta stilla.

Men tyvärr pajade jag ryggen av för mycket gymnastik när jag var liten. Och hur jag än vänder mig har jag den där röven bak, och den sitter strax under denna töntrygg som gör ont om jag inte rör på mig lite då och då. Jahapp. Jag förstår bara inte. Alla möjliga människor i min omgivning och i tidningen jag skriver för älskar att träna. Det börjar med att de ”vill må bra”, sedan testar de hundra olika sorters träningar som cirka Gwyneth Paltrow och Madonna håller på med. Det är hänga i knäveck och dansa balett, kånka omkring på bildäck, bli skriken åt av någon gammal marinkårssoldat, låtsas vara strippa (”det är jättebra träning för benen, verkligen”) eller jag vet inte, bolla med broccoli. Sedan börjar det jag har minst förståelse för. Ni börjar ”utmana er själva”.

En svettdroppe bryter fram i min panna. Jag börjar andas lite snabbt. Det känns något i kroppen, den är chockad över att den inte ligger ner längre. Den där rumpan är inte ens på en stol?! Vad är detta, hjärtinfarkt? Där ni känner att ni utmanar er själva och siktar mot något maraton eller triatlon eller Iron Woman eller vad det heter, där känner jag att jag lider av en livsfarlig, mycket akut sjukdom som endast kan botas genom att jag drar av mig allt vad funktionsplagg heter, tar en dusch, lägger mig i framstupa sidoläge och får praliner serverade på silverfat.

Vad är det jag ser där borta, vid horisonten, som jag aldrig sett förut? Ah, gränsen för min comfort zone? Jag har aldrig, och då menar jag aldrig, förstått poängen med att ta sig utanför sin bekvämlighetszon. Jag sitter hellre här, under min korkek, och läser era uppdateringar på Facebook om hur långt ni just sprungit med Run Keeper och hur fort. Det gick jättefort! Jämför er med mig så är ni alla Usain Bolt. Ingen förlorar mot mig, här är segerkransen.

(Amelia 7/2014)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s