#vifårse

Överraska honom med en ny kropp! Stod det. I reklamen för någon träningsapp, och jag tänkte, jag älskar ju honom, och jag älskar överraskningar. Han älskar inte överraskningar riktigt lika mycket som jag. Inte alls faktiskt. Men jag vet inget annat kul. Så… en ny kropp? Okej? En som är täckt med fiskfjäll kanske? Det vore en överraskning. Eller ha två huvuden helt plötsligt? Kanske fyra armar, det behövs ju ibland i en vardagstillvaro med två barn, diskmaskiner som ska plockas ur och lappar till skolan som måste lämnas in senast på fredag och nu är det onsdag redan, fast i fel vecka. Vi får se.

Jag har alltid funderat över hur man ska leva. Där, varsågoda, jag är verkligen helt icke-unik. Men en kan ju inte låta bli att undra lite? När jag gick i gymnasiet läste mina kompisar Liftarens guide till galaxen och sa: ”Meningen med livet är… 42.” Jag orkade aldrig traggla igenom den där boken själv. Men tänker fortfarande att 42 säkert är vikigt på något sätt. Det är inte jättelång tid kvar tills jag är 42. Men fram till dess tyr jag mig, i jakten på livsmotto, till böcker med omslag som någon målat i akvarell med penseln i munnen. Böckerna heter ungefär ”De vackraste orden om livet” eller ”Mae West säger något vasst om allt och alla i hela världen för femtio år sedan”. Ni vet vilka böcker jag menar. De säljs mest till människor som inte vill ge ett guldsmycke i studentgåva till någon avlägsen släkting, utan i stället ”något tänkvärt”.

Ett tag hade jag livsmottot: ”Hur svårt kan det va?”. Men så fort en fyllt 20 inser en ju: det kan vara rätt svårt. Då bytte jag livsmotto till: ”Det löser sig”. Ibland med tillägget ”sa hon som sket i Mölndalsån”. Men både hon och jag lärde oss snabbt att det inte alls är säkert att det löser sig, oavsett i vilken å eller blå skåp man råkat skita. Eller med någonting. Så numera är mitt livsmotto: ”Vi får se”. För så är det ju. Jag öppnar en ”ny smart förpackning” makaroner och spiller ut ett kilo på golvet, tappar menskoppen i en äcklig krogtoalett, tar fel på årtal och måste göra ett rosa pass för 900 spänn. Livet är det som pågår medan jag fyller i ytterligare en ansökan om att gå med i någon kundklubb med fem procents återbäring om jag aldrig glömmer att visa det där kortet i kassan. Hur ska det bli med allt? Vi får se.

(Amelia 8, 2014)

Annonser
Det här inlägget postades i texter, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s