Missprydande ärr

Ärret sitter mellan naveln och snippan. Det har bleknat, och nu när de är så stora båda två känns det helt surrealistiskt att de faktiskt kom ut den vägen. Med första. Det var ett akutsnitt efter två dygns sjuka pinvärkar, där en doktor kom in och körde upp sina fingrar i mig för att känna på livmodertappen en gång i timmen, med det i sammanhanget trista beskedet: ”inget har hänt.” Och med andra, som var ett planerat snitt där vi fick en tid en måndagsmorgon i november för att efter diverse dusch helt enkelt skära ut ungen ur samma snitt som lagts två år tidigare. Som att gå till tandläkaren, fast jag bad om att få se alltihopa i en spegel men det fick jag inte. (Såhär i efterhand verkar det rimligt att man möjligen kan få panik av att se sin egen mage uppknivad, men jag var oerhört besviken då.)

Det där ärret. Magen har liksom aldrig återhämtat sig. Det hänger lite ovanför. Det påminner om när man råkar lägga in ett täcke på fel håll i ett påslakan. Jag slängde alla låga bikinitrosor när själva ungen fyllde fem. Jag tänkte: det här kommer aldrig bli som det var och det är dags att inse det nu.

Inte för att jag inte har fler ärr. Jag har en stor blek fläck på vaden, som aldrig kommer att läka även om någon yogahippie i Thailand en gång tipsade mig om två år på ashram i Indien. En gång fick jag sy åtta stygn i ögonbrynet för att jag dansat crip walk på ett halkig pubgolv i Borås (crip walk är dansen gäng i Compton, LA, gör efter en lyckad drive by-shooting så varför jag skulle göra just den dansen är fortfarande för många människor en gåta). När jag var fem år och följde med min mamma till skolan där hon jobbade, blev jag lämnad ensam med skolpapegojan Alexander i tre minuter. ”Stick inte in fingrarna för han kan bitas”, sa de, och det syns fortfarande på min högra tumme att jag redan då hade svårt för auktoriteter.

Man får ärr. De förstör ens kropp, i någon mening: den kommer aldrig mer att se ut som den gjort. De kallas ”missprydande”. Folk vill operera bort dem.  Men jag kan inte hjälpa att tänka på dem som min historia. En påminnelse om att jag fött två galna barn, en påminnelse om att jag gör som jag vill, en påminnelse om att jag är en person som dansar helt ovidkommande dans efter två gin och tonics i Borås. Och det vill jag aldrig glömma.

(Amelia 9, 2014)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s