Bliva STOR.

Det är inget jag skulle skriva överst på CV:t om jag skulle söka jobb på Leos lekland, men jag älskar allt som är hårt, mörkt och gör ont. På distans alltså. På nära håll vågar jag inte ens brottas. Men all musik jag någonsin älskat bygger antingen på att någon vrålar rakt ut eller att någon rappar svinförbannat mellan hopbitna käkar. Jag tycker att vapen är vackra, älskar blåmärken, näsblod, ärr. Det är töntigt men jag tyckte mig verkligen förstå våld när jag såg David Finchers Fight Club första gången (och artonde). När jag bodde ensam somnade jag alltid till proffsboxning på någon fladdrig kanal som jag inte ens hade betalat för. Om jag bara inte var så feg skulle jag lätt byta yoga och joggning mot Krav Maga, Ultimate Fighting och thaibox.

Hur förklarar man det? Antagligen inte med att jag växte upp till större delen utan en farsa, han var liksom aldrig sådan, och har det ens med manlighet att göra? (Vad ÄR manlighet ens och så vidare och så vidare i all evinnerlighet, men skit i det nu.) Min mest frustrerande dröm sedan barnsben är att jag försöker slå någon på käften, och jag känner hur armen och min minimala näve är laddad med så mycket råstyrka, en urkraft, men precis innan den landar på hud och trycker in min drömantagonists näsben rinner den ur min arm och tjottablängaren blir en mild smekning.

Det är väl därför jag nu vid 37 års ålder plötsligt drabbats av ett osunt stort intresse för kroppsbyggare. Det började med att jag läste Henrik Bromanders anabolaroman Riv alla tempel, sedan Filters reportage om byggaren Mats Kardell. Sedan började jag skicka bilder på folk med jättestora muskler till min vän som är expert på alla olagliga substanser utom krokodil och så svarar han ”tryckt” ”förmodligen tryckt” eller ”med goda gener, extremt planerad kosthållning och många års träning kan det där vara äkta”. Det är alltid fascinerande med människor som gör någonting väldigt, väldigt MYCKET. Och när någon mixtrar med sin kropp som om den var en komplicerad, jättelik trädgård, så är det lika lätt att låta bli att glo som när man passerar en trafikolycka.

Det finns också något lätt världsfrånvänt i att bygga sig så groteskt stor man någonsin kan, i ett samhälle och i en tid då det enda som verkar gå att kontrollera är kroppen. Alla andra lever hälsosamt på grönkålsjuice och antioxidanter och vad det heter. Försöker hålla sig friska och unga och smala. Byggarkulturen skiter i allt sånt, även om de äter skinnfri kyckling och ris ibland. Att bli stor får kosta vad det kosta vill. I tid, pengar, svett, smärta och blod i pisset.

Johan i Henrik Bromanders bok blir stor för att ta revansch på alla som mobbade och kallade honom tjockis i högstadiet. Mats Kardell njöt av att vara Mr Universum, men blev sedan ett helt vanligt vrak i Tranås. Det spelar ingen roll att allt faller ihop runt omkring. Att vara stor är allt. Som att överlista samhället, klara sig själv, vara punkare eller bara ha något att fokusera på? Jag glor, och känner att det finns något där som lockar mig. Jag vet bara inte vad.

(Borås Tidning, 140413)

Det här inlägget postades i texter. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Bliva STOR.

  1. Sara skriver:

    Åh vet du. Den drömmen, EXAKT den drömmen, hade jag också i många år. Sen, en natt, spöade jag skiten ur allihop. Went ballistic och mulade dom så jävla hårt att dom fick borsta tänderna genom rövhålet efteråt. Hoppas det händer dig också, bättre än knark jag lovar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s