Vi måste prata om självmord.

Jag var ute på kvällspromenad igår när Åhlund textade. ”Ditt kraftdjur (*räv, reds anm) gick just förbi på gatan. Och Malik Bendjelloul är död.”

Jag kände inte Malik Bendjelloul, men när någon dör plötsligt vid 36 års ålder och ”polisen inte misstänker brott” vet jag vid det här laget att det nästan alltid rör sig om självmord. I dag kom beskedet att han slängt sig framför ett tåg i Solna. Och det är något, det kanske inte är så konstigt, som sliter upp hjärtat på mig varje jävla gång jag hör om någon som tagit sitt liv.

Sov uselt i natt, drömde om en grön skog där vi hyrde sommarhus utanför Borås, om mammas ansikte när hon kom tillbaka till farmors bil där min bror och jag väntade, om ambulansens sirener, om polisernas sammanbitna ansikten.

Jag vet. Det är inte min plats att skriva om det här. Men jag kan ändå inte låta bli. Det är för mycket känslor, de måste ut och jag kan inte vansinnesspringa för jag tror att jag bröt svanskotan när jag halkade under en springrunda i måndags.

Jag var elva när min pappa tog tabletter och gasade ihjäl sig i vår Fiat Uno. Det här är första gången jag skriver det rent ut. Jag länkade till den här gamla texten tidigare idag, men det är som att jag fortfarande, efter alla dessa år, har massa hemligheter och tystnader kvar kring det. Jag tror inte ens att Åhlund vet exakt hur min pappa dödade sig själv.

Jag må ha varit ett brådmoget barn men jag fattade direkt att självmord var av kartan. Sådant man helt enkelt inte pratar om. Alla i Brämhult visste, givetvis, men ingen sa något. Det var så tyst, så fruktansvärt tyst, så fruktansvärt länge. Jag var över 20 första gången jag på riktigt, själv, kunde berätta hur min pappa dött. Fram tills dess ljög jag, eller svävade på målet om någon frågade. Få frågade. Jag sa cancer, bilolycka, hjärtinfarkt. Självmord är för provocerande. För mörkt. För svårt. Två veckor efter att vi begravde min pappa i Brämhults kyrka åkte jag på fiolläger. En kompis mamma la huvudet på sned och sa: ”Rebecka, jag hörde vad som hänt med din pappa. Men du har kommit över det nu, väl?”

Som journalist har jag fått höra att vi inte ska skriva om självmord, för det kan fungera som trigger. Jag vet inte hur det är med det. Ibland tror jag att jag blev journalist bara för att kunna intervjua Danuta Wassermann och andra suicidforskare, psykologer och what not om just självmord och vad som leder till det. Jag har mailat journalister som skrivit om kända personers självmord och bett dem ta hänsyn till barnen. Jag har försökt hitta ett ”objektivt” angreppssätt. Jag har skrivit om allt runtomkring: depression, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, diagnoser, missbruksproblematik, vad som händer med efterlevande. Men hur jag än försöker få någon rätsida på något så är jag fortfarande bara barnet till en man som valde att ta livet av sig. För mycket känslor.

Jag tänkte att jag skulle skriva en sorterad text om detta, men det går inte. Ni tycker kanske att jag ältar. Men att jag i dag har gråtit ögonen ur mig för att en man jag inte känner dött för att han just då trodde att han ville det, att ett par rovdjursklor börjar riva i min kropp varje gång jag hör talas om självmord, och att jag pratar med mina barn om ALLT (Syrien, rap, samlag, Hitlers cyanidkapslar, menskoppar, LSD, Tupac) men fortfarande inte kan förklara för dem exakt hur deras morfar dog? Jag tänker att det säger något ändå.

Att vi måste prata om hur vi mår. Att vi måste prata om sjukdomen depression. Och att vi måste våga prata om självmord.

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

28 kommentarer till Vi måste prata om självmord.

  1. Hanna Lans skriver:

    Iuuh, har många tankar kring det hela och försöker vara mycket öppen om depression och att vi alla kan drabbas. Även jag, glädjeenergipillret har varit på en plats ingen borde vara. Hur långt ner en människa kan hamna utan att någon vet, och hur jäkla tyst det är kring det hela. Min son är 10,5 år. Jag ser på honom hur klok han är, reflekterande och mogen. Att höra att du i den åldern förlorade din pappa och på ett sätt som inte är comme il faut att prata om? Det gör ont ända in i hjärteroten!

    • Rebecka skriver:

      Menar ej att göra mig själv till något offer, det är vad det är, men fuck vad man fattar saker när man är lika gammal som din son! Tystnaden är väl fienden, tänker jag? Hur tänker du? xxx ❤

  2. Hanna skriver:

    Rebecka, jag kan inte annat att skicka dig en kram. Jag kan inte förstå inte hur det känns när en närstående väljer att ta sitt liv – men det hemskt i alla fall! Malik Bendjellouls död gör att jag funderar lite extra på vad människor egentligen går och bär på. Att ytan just bara är yta. Precis som du säger så kan man inte vara tyst och tiga ihjäl depressioner och allt annat ”illamående”. Det är inget att skämmas över!

    Ibland får även vi lärare rådet att tysta ner just ämnet självmord, men jag är kluven till det. Man kan inte sopa problem under mattan. Fram med det i ljuset.

    Stor kram!

  3. alltfinnsredan skriver:

    Nu har jag kommenterat och raderat tre gånger här. Det knyter sig i hela mig när jag läser passagen om tystnaden, det eviga ljugandet och fiaskot som vräkte ur sig det där till dig. Från början när min pappa dog efter det utdragna självmord ett missbruk är ville jag inget hellre än att prata prata prata om det. Ingen ville höra, ingen kunde ta i det. Så jag höll käften. Och nu tretton år senare försöker jag lära mig att prata igen, sluta ljuga om dåliga hjärtan och skit för den där jävla tystnaden är det mest destruktiva vi gör mot oss själva och varandra.

  4. Maria skriver:

    Tack för att du delar med dig. Det gick rakt in i hjärtat. Varje berättelse som kommer ut lite mer i dagsljus gör livet oändligt mycket lättare för många.

  5. Per Bågmark skriver:

    Vet inte vad jag skall skriva. Men jag bryr mig. Mycket.

  6. Emma hamberg skriver:

    Jag skriver bara två ord. Skitjävlastorkram och hejahejadigförmodklokhetochattduprataromdetnu. Emma ”gamlachefenkollegandittfan” Hamberg

  7. Heléne Bergstrand skriver:

    Rebecka, jag känner så väl igen mig i din berättelse. Min mamma lyckade, efter flera försök, ta sitt liv när jag var 12 år. Tystnaden var total. Två dagar efter fick jag gå tillbaka till skolan. Min fröken sa att hon ledsen över det som hänt. Hon var den enda människa som vågade säga någonting. Jag fick höra att jag var duktig som inte grät. I sin förtvivlan ringde min mormor och sa att om jag hade flyttat med min mamma, de separerade i samband med självmordet, hade mamma levt. Vi fick aldrig pratat om det och nu är mormor borta sedan länge. Precis som du beskriver så ”visste alla” men ingen pratade om det. Jag förlorade min mamma, jag förlorade tron på att jag kunde vara värd ett enda dugg eftersom den som borde finnas för mig hade lämnat och gett upp. Min pappa låtsades som inget hade hänt och försökte bilda en ny familj efter ett kort tag. Vad vet ett barn om depression och förtvivlan? Vad vet ett barn om sorg och skam? Vad gör ett barn som blir emotionellt övergivet? 37 år senare inser jag att den överlevnadsstrategi jag skapade åt mig själv har följt mig hela livet. Att bita ihop, trycka ned, hata sig själv innerst inne och tvivla på att jag ens får lov att finnas på den här jorden har följt mig och självklart påverkat precis alla livsval jag gjort. Mycket av det blev alldeles fantastiskt bra, men det svarta hålet inuti får jag leva med. Det är svårt att prata om det svåra men det är livsviktigt att prata om döden. Tack för att du delar och tack för att du vågar.
    Heléne

    • Rebecka skriver:

      Åh herregud, jag förstår så mycket av det du skriver nu. Det kommer alltid att finnas ett svart hål, men det går att lära sig att leva med det ju. Knäckt över skulden som lades på dig, sjukt. Tack för att du skrev. <3<3<3

  8. ebru skriver:

    Var på plats när någon hoppa framför tåget i tisdags framför tåget. Om det var malik så är jag arg på han. Min 5- åriga son var med och såg allting. Han kanske mår bra men han satte ärr i min son. Nu får vi gå till psykologer och allt. Tack malik för att du har förstört min sons liv. Ni får tycka att jag är självvisk. Gör det !

    • Rebecka skriver:

      Du får tycka vad du vill om dig själv. Jag tycker inte att problemet här är att ett barn får veta att någon lider av så djup depression att den just i den mörkaste stunden råkar tro att hen vill dö. Utan att depression är en sjukdom som kan drabba alla, även dig kanske, och att det är något vi måste kunna tala om.

      • ebru skriver:

        Visst var han deprimerad . Jag blir bara arg över att när man
        väljer hoppa framför ett tåg att man kan skada
        andra människor. Just i detta fallet såg jag och min
        son han när han hoppa framför tåget.
        Jag har blandade känslor, måste jag säga.
        ena stunden tycker jag synd om han , nästa
        stund tänker jag : kunde han inte valt en annan
        väg att dö på. Nu är det jag och min son som
        mår dåligt. Vem får vi hjälp av ??
        Eller lokföraren??? Han som fick smällen.
        Massa tankar och känslor går runt omkring just nu.
        Han kanske ville slippa sin smärta. Det han lämna
        åt blev mardrömmar och händelsen se han hoppa
        framför ett tåg.

      • Rebecka skriver:

        Ja, jag fattar att det måste vara asjobbigt. Det är ju därför, tänker jag, som vi måste försöka att tillsammans hitta olika sätt för att prata om sånt här. Jag kände en badvakt som försökte rädda en kille som kedjat fast sig med ett cykellås i ventilgallret på botten av en bassäng på badhuset där badvakten jobbade. Han lyckades inte och gick i terapi i åratal efter det. Många tycker att självmord är egoistiskt, och det är det ju på ett sätt, jag har också tänkt så, ofta ofta. Men det är svårt.

  9. Liza skriver:

    ”I dag kom beskedet att han slängt sig framför ett tåg i Solna.”

    Jag måste bara fråga dig var/när/hur det beskedet kom? Från polisen? De anhöriga? Det spekuleras kring detta på bl.a. ett Internetforum, men det är ju långt ifrån samma sak som att ”beskedet kom att” o.s.v.

  10. Ping: När en stjärna slocknar | denna dagen ett liv

  11. Ping: bara så länge det finns stjärnor över oss och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå | á bout de souffle

  12. Tomas Jarvid skriver:

    Tack för att du delar med av dina erfarenheter så modigt.

  13. Jules skriver:

    Hej…

    Jag var 11 år när min pappa dog. Tystnad, skam, oförmåga att prata om vad som hänt min pappa följde. Fortfarande, drygt 30 år senare, oroar jag mig för vad andra ska tänka om jag berättar att han tog livet av sig. Bara ett fåtal av mina vänner vet. Så att du skriver om din pappa känns så viktigt. Jag kände bara: ”Gud, det finns en till som varit med om samma sak. I samma ålder.” Och det är klart det gör, men jag har aldrig träffat någon och aldrig pratat med någon annan vars förälder tagit livet av sig, förutom med mitt syskon. För mig var det liksom lite mindblowing.

    Mina barn inte vet inte heller varför deras morfar dog. Jag mumlar något om att han hade ont i hjärtat. Tycker att de är för små för hantera den informationen. (De är 6 och 8 år.) Kommer jag alltid att tycka att de är för små? Dom kände ju honom inte, det kommer inte att vara lika känslosamt för dom. Härom dagen berättade min son för sin kompis när vi gick hem från skolan: ”Å min morfar är död. Det var något med hjärtat tror jag. Eller hur mamma?” Och jag bara: ”Hmhm.” Blir så förbannad att det ska vara så svårt. Och att jag ska typ ljuga för honom.

    På ett sätt känns det som jag skulle bli fri (låter helt sjukt) när jag väl berättar för barnen. Poff – då det är ute liksom, ingen hemlighet längre. Jag kan inte styra över vem barnen berättar för eller när. Då kan det dyka upp när som helst och jag får vara fine med det. Lite som att komma ut ur garderoben. Fast någon annan sköter outande åt en. Och det känns ju som en lite feg utväg. (Mina svärföräldrar vet till exempel inte heller om vad min pappa dog av. Tror jag. Orkar liksom inte sitta där och prata och förklara och ta hand om deras reaktioner. Också helt knäppt eftersom dom är så himla fina, och jag har ju känt dom i över femton år. Ingen har vågat fråga. Eller så fattar dom ändå?)

    Jag har hela min uppväxt navigerat runt det här med mina pappas självmord. I skolan om någon frågade, blev jag asförbannad och slogs, ingen lärare pratade om det, någonsin. När vänner undrade slingrade jag mig och pratade om annat eller sa bara snabbt: ”Han är död, dog när jag var 11.” Gav inget utrymme för följdfrågor. Aktade mig för att bli för personlig för att slippa berätta.
    Denna jävla tystnad. Den gör det dessutom svårare för folk som mår uselt att berätta för någon eftersom de känner sig helt ensamma.

    När ska man berätta? En psykoterapeut jag hade sa att han inte trodde det var något problem att berätta för barnen fast de är så små. Att de kunde hantera det. Men, men, jag fegar än.

    Kram Jules

    PS 1: Det gick ett (ganska jönsigt) konstprogram i SVT för något år sedan, Konstkuppen, men ett avsnitt som handlade om konstnären Marianne Lindberg De Geer som gjorde ett konstverk med självmord som tema. (Hittar det tyvärr inte på SVT längre.) Hennes pappa tog livet av sig när hon var 13 år. Hon samlade ihop folk i Köping, där hon bodde när det hände, som hade någon anhörig eller vän som tagit livet av sig och tog en bild av dem och gjorde siluetter av deras kroppskonturer. För att visa hur många som berörs av ett självmord, att vi inte är ensamma och för att bryta tystnaden. Hon sa också om att hon ända sen hennes barn var små berättat hur deras morfar dog. Det var aldrig någon hemlighet för dem. (Blev avundsjuk på just det.) Men kolla gärna, om det går att hitta. Det var fint, och modigt, tycker jag. Här finns yttepyttelite om programmet: http://www.svt.se/konstkuppen/tillbaka-i-koping-for-att-gora-upp-med-pappans-sjalvmord

    PS 2: Sajt som inte är vad den låter som: http://www.självmordsupplysningen.se. Gå in där om du mår dåligt. Hjälp finns!

  14. Ping: Det kom ett mail | Rebecka Åhlund

  15. maria skriver:

    Tack för hela inlägget. Miste min pappa genom att han tog livet av sig genom att gasa i hjäl sig i garaget, det är snart trettio år sedan och det har präglat hela mitt liv även de perioder då jag inte tänkt på det märker jag nu när jag är inne i en medelålderskris. Mina barn vet men det har inte varit lätt. Jag fick rådet när de var små att inte berätta mer än vad de frågade om vilket jag tog mycket bokstavligt. Jag sa bara att han var död och att han dött i sitt garage. Min dotter sa senare att hon själv räknat ut att det var självmord.
    Tack för att du tar upp det här svåra ämnet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s