Alla diems går inte att carpa

Det visste man ju inte, att amerikanska personer som snart ska dö kunde vara så ända in i baljan dryga. Någon har intervjuat dem där de ligger på sina dödsbäddar och spånar kring vad de ångrar med sina liv som snart är över. En i sig irriterade sentimental idé, och då är jag kanske norra Europas mest sentimentala person. (Nej, jag har fortfarande inte slängt mina mjölktänder.) Men om jag ska länka samlade livsvisdomar på Facebook och kommentera den med ”tänkvärt!”, så kräver jag faktiskt lite mer matnyttig dynga än ”jag borde inte ha arbetat så mycket” och ”jag önskar att jag varit mer med mina barn”.

För det är allt de kommer upp med. Att det är viktigt att älska, typ. Ingen ångrar att de skrattat för mycket. Om de levt efter sina egna självgoda tips hade de legat på soliga ängar utan fästingar, omgivna av sina släktingar och familjer, gapskrattat och knullat dagarna i ända och aldrig bränt vid middagen för att de kollade på väderappen i sin mobiltelefon. Efter att ha läst deras mindfulness-marinerade erfarenheter ser jag bara en enda anledning till att fortsätta leva och det är att INTE länka till den där rapporten.

Vilka tror de att de är? Deepak Chopra, Dalai Lama och Mahatma Ghandi i en och samma lilla skröpliga, döende kropp? Fast utan att ha sålt miljontals pekoralböcker, utan att ha fyllt Globen iklädd endast ett brandgult tygskynke och med bra mycket mer skräp i garaget än Ghandis tofflor, enda sked och glasögon.

Ja, jag må låta hård nu. Men vi löjliga samtidsmänniskor står ju upp till hakan i strävan efter att förstå Livets Mening. Vi tvingas lyssna på spänstiga motivationskonsulter på jobbet, yrkeskåren ”livscoach” finns, yoga är större än innebandy. Personligen tänker jag ”hur ska jag leva mitt liv?” säkert fyra-fem gånger per dag. Jag kan knappt beställa en kaffe längre utan att ifrågasätta om det är just det här kaffet jag ska ha, i den här koppen, på det här stället eller ta med, är det ekologiskt, är det fair trade, kommer jag få svårt att somna i kväll, borde jag sluta med kaffe igen, vore det roligare att dricka kaffet med den kompisen i stället för den här. Kanske börja tatuera folk i stället?

Min vän installerar en app i sin telefon. Den är inställd så att den med jämna mellanrum, när hon sitter i möten på sitt jobb, ropar: ”hoohoo?”. Det är för att hon ska tänka efter om det där mötet verkligen är viktigt. Om det verkligen tillför något i hennes liv. Och den enda slutsatsen jag kan dra av det är att vi håller på att försöka vinstmaximera och härlighetskoncentrera våra liv som om vi bodde i My Little Pony-landet. Alla diems går inte att carpa.

Om de här stackars döende människorna inte har mer att komma med än att älska mer, hata mindre, jobba mindre (hur många fler än Donald Trump och några arabiska prinsar kan ens välja det?), så ger jag inte mycket för deras livsvisdom. Man blir inte nödvändigtvis klokare bara för att man ska dö. Man blir bara dödare.

(Borås Tidning, 140511)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Alla diems går inte att carpa

  1. alltfinnsredan skriver:

    Skrattade ner kaffe i dattan åt ”man blir bara dödare”. Det må ju vara en carpad måndagskväll om något.

  2. Anna skriver:

    Gud, jag älskar dej och dina texter. Mvh, fan för evigt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s