Det kom ett mail

Efter den där texten om min pappas självmord har jag fått så sjukt många fina mail och kommentarer från er. Jag vet att det låter som om jag är med i en amerikansk talangtävling nu men jag känner mig SO BLESSED. Ni är så fina. Jag uppskattar vartenda ord, och att ni hör av er här och på mail och sånt, det känns så jävla mycket. Fick den här kommentaren, och har fått tillåtelse att publicera den som en egen post för jag vill att ni ska läsa. Jag kände igen mig så mycket i detta:

”Hej…

Jag var 11 år när min pappa dog. Tystnad, skam, oförmåga att prata om vad som hänt min pappa följde. Fortfarande, drygt 30 år senare, oroar jag mig för vad andra ska tänka om jag berättar att han tog livet av sig. Bara ett fåtal av mina vänner vet. Så att du skriver om din pappa känns så viktigt. Jag kände bara: ”Gud, det finns en till som varit med om samma sak. I samma ålder.” Och det är klart det gör, men jag har aldrig träffat någon och aldrig pratat med någon annan vars förälder tagit livet av sig, förutom med mitt syskon. För mig var det liksom lite mindblowing.

Mina barn inte vet inte heller varför deras morfar dog. Jag mumlar något om att han hade ont i hjärtat. Tycker att de är för små för hantera den informationen. (De är 6 och 8 år.) Kommer jag alltid att tycka att de är för små? Dom kände ju honom inte, det kommer inte att vara lika känslosamt för dom. Härom dagen berättade min son för sin kompis när vi gick hem från skolan: ”Å min morfar är död. Det var något med hjärtat tror jag. Eller hur mamma?” Och jag bara: ”Hmhm.” Blir så förbannad att det ska vara så svårt. Och att jag ska typ ljuga för honom.

På ett sätt känns det som jag skulle bli fri (låter helt sjukt) när jag väl berättar för barnen. Poff – då det är ute liksom, ingen hemlighet längre. Jag kan inte styra över vem barnen berättar för eller när. Då kan det dyka upp när som helst och jag får vara fine med det. Lite som att komma ut ur garderoben. Fast någon annan sköter outandet åt en. Och det känns ju som en lite feg utväg. (Mina svärföräldrar vet till exempel inte heller om vad min pappa dog av. Tror jag. Orkar liksom inte sitta där och prata och förklara och ta hand om deras reaktioner. Också helt knäppt eftersom dom är så himla fina, och jag har ju känt dom i över femton år. Ingen har vågat fråga. Eller så fattar dom ändå?)

Jag har hela min uppväxt navigerat runt det här med mina pappas självmord. I skolan om någon frågade, blev jag asförbannad och slogs, ingen lärare pratade om det, någonsin. När vänner undrade slingrade jag mig och pratade om annat eller sa bara snabbt: ”Han är död, dog när jag var 11.” Gav inget utrymme för följdfrågor. Aktade mig för att bli för personlig för att slippa berätta. Denna jävla tystnad. Den gör det dessutom svårare för folk som mår uselt att berätta för någon eftersom de känner sig helt ensamma.

När ska man berätta? En psykoterapeut jag hade sa att han inte trodde det var något problem att berätta för barnen fast de är så små. Att de kunde hantera det. Men, men, jag fegar än.

Kram Jules

PS 1: Det gick ett (ganska jönsigt) konstprogram i SVT för något år sedan, Konstkuppen, men ett avsnitt som handlade om konstnären Marianne Lindberg De Geer som gjorde ett konstverk med självmord som tema. (Hittar det tyvärr inte på SVT längre.) Hennes pappa tog livet av sig när hon var 13 år. Hon samlade ihop folk i Köping, där hon bodde när det hände, som hade någon anhörig eller vän som tagit livet av sig och tog en bild av dem och gjorde siluetter av deras kroppskonturer. För att visa hur många som berörs av ett självmord, att vi inte är ensamma och för att bryta tystnaden. Hon sa också om att hon ända sen hennes barn var små berättat hur deras morfar dog. Det var aldrig någon hemlighet för dem. (Blev avundsjuk på just det.) Men kolla gärna, om det går att hitta. Det var fint, och modigt, tycker jag. Här finns yttepyttelite om programmet:http://www.svt.se/konstkuppen/tillbaka-i-koping-for-att-gora-upp-med-pappans-sjalvmord

PS 2: Sajt som inte är vad den låter som: http://www.självmordsupplysningen.se. Gå in där om du mår dåligt. Hjälp finns!

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det kom ett mail

  1. Hanna Lans skriver:

    F.d. förskolechef som jag är vill jag gärna få komma med kommentaren att det borde gå finfint att ha öppen dialog ang. såhär svåra ämnen med en 6-åring och följdaktligen även en 8-åring! Det är tystnaden som är problematisk. Barn snappar upp alla signaler om att det är något vajsing när morfar kommer på tal ändå, lika bra att prata om det. Annars hittar de på egna lösningar till varför mamma blir på ett annorlunda sätt när morfars namn kommer på tal. H-u-r man pratar om det är nog mindre viktigt, a-t-t man pratar om det är viktigare.

    • Rebecka skriver:

      Jag tänker också så, men det är svårt. Men minns väldigt väl hur det var att vara barn och märka massa saker som de vuxna försökte dölja, och aldrig få prata om det eller få någon förklaring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s