Cash i fickan sedan 1999

Betalkort i all ära, men jag har sett till att ha cash i fickan sedan 1999. Då flyttade jag till Stockholm och det fanns hemlösa redan då. Jag mötte dem på Hötorgstrappan, i tunnelbanan, på väg hem till olika andrahandslägenheter jag hyrde, i mitt arbete. De bad om pengar. Till kaffe, en macka eller härbärge. En man minns jag särskilt väl, han klev in i min tunnelbanevagn mitt i rusningstrafiken och ropade: ”Jag var som ni förut! Jag hade familj och villa i Huddinge. Jag hade allt. Men sedan blev jag av med jobbet och min fru ville skiljas och nu går jag här och ber er om pengar. Snälla, försök att tänka på att jag var som ni är nu.”

Måste vi verkligen kräva av människor som tigger att de ska ha varit som vi? Eller konsumera utifrån kostcirkeln med de småslantar vi tycker oss kunna avvara innan vi köper ekologiskt fair-trade-kaffe och prosecco och vaniljkolor handgjorda av kvinnor i förkläde och trettiotalsfrisyrer?

Jag har alltid gett pengar till de människor som SD kallar organiserade tiggare. Men när jag återvände till Stockholm efter semestern förra året hade något hänt. De medmänniskor som behövde pengar var så många fler. Det var inte längre en eller två personer längs stråket jag gick för att hämta barn på dagis och i skolan och köpa mjölk. Det var sju? Och plötsligt hade jag inte kontanter nog för att ge till alla.

Men en man som satt utanför Konsum lyckades jag ge pengar nästan varje gång. Någon gång, i höstas när det började blåsa, en filt som han kunde sitta på. Vi hälsade varje dag. Han heter Frans. Han är från Rumänien. Jag har försökt berätta för honom att min mans ungerska släktnamn är Frans, fast Ferenz då. Efter några veckor började vi ta i hand varje gång vi sågs. Rynkorna i hans ansikte, hur han log så vänligt mot mig, fast det piskade snöglopp i hans ansikte.

Berättar jag det här för att verka som en Fin Person? Jag vet inte, men om det är så, stäm mig. Det handlar bara om att se andra människor som människor. Och att se att det handlar om fattigdom. Att jag råkade födas till mycket okej levnadsförhållanden i ett rikt land i en hyfsat rik samhällsklass, inga krig, ingen svält, bra sjukvård och rimlig respekt för de mänskliga rättigheterna. Någon annan råkade bli född till något annat.

Det som gör oss till människor är att vi relaterar till andra människor. En nyfödd bebis som inte får mänsklig kontakt dör, sägs det, även om hen får all näring och vätska hen behöver. Ibland behöver en medmänniska pengar.

När jag kom tillbaka till Stockholm på besök för några veckor sedan, gick jag till mitt gamla Konsum. Frans såg att det var jag på hundra meters håll. Han satt kvar med sin lilla pappmugg. Vi kramades och försökte prata. Jag på engelska, han på spanska. Jag gav honom hundra spänn och en kyss på kinden. ”I’m so sorry”, sa jag. Det enda jag verkligen ångrar nu för tiden är att jag inte ger mer till det som SD kallar ”det organiserade tiggeriet”.

(Borås Tidning, 140608)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s