Jag vill aldrig act my age

De sa det till mig redan när jag var fyra år. ”Du är stor nu Rebecka, du borde inte bete dig såhär.” Jag gjorde det ändå. Vägde på stolen, la sådana små legobitar över hela mitt golv, nöp min lillebror och fick raklånga, sparkande utbrott på det smutsvita golvet på B&W för att jag inte fick vare sig en Sindy eller godis, trots att jag skött mig så bra och inte snott eller smakat på ett endaste något.  Bara lydigt följt med.

Och det är det där med att vara lydig som jag tror stör mig när jag hör uttrycket ”act your age”. I många år var jag den där ”unga duktiga”. Det var underbart. Frikort på allt. Men det tog slut när det plötsligt fanns de som var både yngre och duktigare. Nu börjar jag så smått närma mig fyrtio. Jag är ungefär samma som jag var när jag var 20, känns det som. Jag bryr mig fortfarande mycket om japanska leksaker, kvinnofientlig rap och chips. Jag svarar spontant alltid ”27” när någon frågar hur gammal jag är. Fast jag vet ju att om jag blev bestialiskt nercuttad så skulle det stå ”37-årig småbarnsmamma tragiskt knivmördad” på löpsedlarna. Inte ”ung kvinna”.

Det obehagliga är att jag känner hur min värld ska krympas nu när jag äntligen blivit stor. 37 är nästan 40. Nästan 50, alltså. Om jag färgar håret med henna nu är det inte för att jag vill ha hennarött hår, utan för att jag har en medelålderskris. Om jag är sur är det inte för att jag är förbannad utan för att jag börjar närma mig klimakteriet. Om jag dansar med röven är jag Kerstin Thorvall. Om jag har kort kjol, pippilotter eller grön ögonskugga är det för att jag i själva verket vill vara 23 men är 37 och då ska jag få smisk.

Jag vill inte vara 23. Jag älskar att bli äldre, mitt liv har blivit bättre för varje år jag hållit på med det. Man får köra moped när man är 15, rösta när man är 18, handla på Bolis när man är 20 och någonstans där kommer man in på alla krogar. Det borde ju vara perfekt, resten av livet i full frihet. Jag vill inte lyda regler om hur kvinnor ska bete sig. Från och med nu kommer jag ligga med 19-åringar, bära så korta hotpants (med paljetter!) att de inte ens finns och äta svamp på någon strand i Thailand. Samtidigt. Om jag blir mördad, skriv: ”Hon var bråkig för sin ålder.”

(Amelia 13, 2014)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Jag vill aldrig act my age

  1. Hanna Lans skriver:

    Ooh, ja, jag vill också att det ska stå att jag var bråkig för min ålder! Blir galen när folk tittar på någon och säger att den inte borde bete sig si eller så pga åldern. Say what now? Jag vill ha kul oavsett ålder, inte behöva tona ned mig själv för att jag passerat 40.

  2. Kerstin skriver:

    Underbart! Jag använder det som alibi om nån klagar🙂
    Jag är gärna bråkig för min ålder
    /51

  3. Ellet skriver:

    WORD! Hoppas jag orkar ta stegen ut också. Mitt färgglada hår (som alla borde vara vana vid att folk har?!) gör att folk glor på mig redan. Rosa hår för alltid! /28 år

  4. kristin skriver:

    Förlösande text! För mig alltså. Just så jag känt men inte visste att jag kände, eller satt ord på. Jag är 42. Och tvåbarnsmamma. Och gift. Men har en sån sjuk lust att tågluffa, dansa och hoppa högst på alla konserter jag går på. Inom mig finns en skithög som säger att jag snart inte får längre. Att det är patetiskt. Försöker ignorera. Och nu drar jag till Paris i tre veckor för att skriva. Uj uj så många som nämner ordet 40-årskris i samband med detta. Till och med jag själv, men jag gör det liksom för att förekomma…släta över. Ska sluta med det i detta nu och vara lite mer bråkig för min ålder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s