Morfar ville inte leva längre

En lördag i juni, vi har gått mot tunnelbanan i sju minuter och redan hunnit uppleva tre olika väderlekar. Halvblöta i håren och Bodils ena sneaker är genomsur på grund av hopp i djup vattenpöl. Betty kränger av sig jackan jag tvingat på henne, hon orkar inte ens säga vad var det jag sa…?.

”Så, hur gammal var Hitler när han började med nazism?”

Vi passerar Tesco och jag tänker att jag måste köpa bröd på vägen hem. Nu ska vi träffa några kompisar i en park. Jag kommer att glömma brödet.

”Var alla Hitlers kompisar också nazister?”

Vi blir nästan överkörda av en taxibil och sedan missar vi precis grön gubbe vid Shoreditch House. Då kommer det.

”Mamma. Hur dog morfar?”

I så många år var jag tyst om min pappas död. Sedan började jag prata om det, och då kunde jag nästan inte sluta, för det var så mycket uppdämt som skulle ut. Jag har skrivit om det flera gånger vid det här laget, och för varje text jag publicerar får jag massor av mail och kommentarer från främmande människor som berättar långa, nästan exakt likadana historier som min. Det är en tröst. Jag är inte ensam, även om det alltid känts så.

Men hur pratar man om självmord med barn? När de började fråga, om den där mannen på fotot, han med skepparkrans, tonade pilotglasögon och sorgsna ögon.

”Det är er morfar. Han dog när jag var elva.”

”Varför dog han?”

Ju äldre de blivit, desto svårare att ducka. Fler frågor, smartare ställda frågor, önskan om fler detaljer.

”Han mådde väldigt väldigt dåligt i själen. Som att han var jättesjuk i själen. Till slut dog han.”

Jag har oroat mig för att de ska bli rädda för att vara ledsna, eftersom morfar uppenbarligen dog av att vara ledsen.

”Men mamma, hur VAR det? Vad HÄNDE?”

Och medan vi står och väntar vid den röda gubben gör jag det. Jag berättar.

”Morfar var väldigt snäll och väldigt rolig, ganska sträng ibland och jag var rädd att han skulle bli arg på mig, men oftast var han bra. Men ibland blev han väldigt ledsen. Väldigt, väldigt ledsen, och han visste inte riktigt varför eller vad han skulle göra med allt det ledsna. Det kunde sitta i i flera veckor, månader till och med. Han berättade inte för någon heller, så ingen kunde hjälpa honom. Till slut blev det så jobbigt att han trodde att han inte ville leva längre. Då åt han för mycket medicin och sedan dog han.”

”Okej.”

”Det heter självmord. När någon tror att den inte vill leva längre och bestämmer sig för att dö.”

”Okej.”

”Det är därför vi alltid måste prata med varandra när vi är ledsna.”

”Ja. Visste du att en blåval är trettio meter lång och att dens tunga väger som en liten bil?”

För dem är det en vanlig lördag, för mig blir det dagen då jag berättade för dem om deras morfar. Jag har tänkt så länge på den här stunden, funderat kring vad jag borde säga och inte, hur de skulle reagera. Jag tjatar om att vi måste kunna prata om självmord och nu har jag gjort det med de som betyder mest för mig i hela världen. Egentligen vill jag svepa in dem i bubbelplast och bomull och ha dem hemma för resten av livet. Jag vill aldrig att de ska förstå mörkret. Men jag vet att de kommer att göra det tids nog, och jag vet att de är smartare än jag orkar tänka på. Jag vet också att det hemskaste jag visste när jag var liten var allt det där jag inte förstod, sånt som de vuxna inte ville låtsas om. Tystnaden. Jag vet inte om jag gjort rätt. Jag vet inte om man kan berätta för en femåring och en sjuåring om självmord. Men nu gjorde jag det för jag vet inte vad jag skulle göra annars. Jag var tyst så länge. Jag kan inte vara tyst längre.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Morfar ville inte leva längre

  1. Fröken N skriver:

    Blir tårögd när jag läser, så bra förklarat! att det farliga inte är det ledsna, utan att dra sig undan med det och inte be om hjälp. Min morfar dog när jag var för liten för att ha minnen, dröjde tills jag var 18 innan mamma berättade att det troligtvis var självmord, även om annan sjukdom fanns i bilden. Kram på dig.

    • Rebecka skriver:

      Kram tillbaka. Hör så många historier liknande denna nu, skammen, tystnaden… Det är skönt för mig att skriva om detta. Som om jag tar igen allt jag missade att få prata om DÅ.

  2. Sofia skriver:

    Du svarade så klokt och bra. Om du bara visste hur jävla avgörande det där samtalet var för ditt barn, fast du vet ju redan.

    Många bär på hemligheter. De är tillräckligt svåra i sig men att tvingas till tystnad eller att aldrig få en förklaring eller någon hjälp om det skulle behövas gör att monstret under sängen bara växer och växer. För mig var det pappas schizofreni. Jag var 23 år när jag första gången fick höra exakt vad det var för konstig sjukdom min pappa hade. Hur bisarr vår tillvaro hemma än sett ut under alla dessa år så lyckades mamma sopa denna gigantiska elefant under mattan. Jag vet inte hur hon lyckades. Jag undrar ibland hur det där samtalet mellan oss såg ut när jag var liten för jag minns inte, men någon gång måste det ha kommit upp. Fick jag en utskällning eller teg hon bara ihjäl det så jag skulle förstå att inte prata om det? Alla gånger man varit rädd, all hjälp man skulle behövt få, alla gånger man bara har bitit ihop och tigit ihjäl, känslan av skam man burit, att ingen vän någonsin fick komma hem till oss, all förtvivlan när jag fick en panikattack och trodde jag höll på att bli galen ”som pappa”. All sån jävla skit hade kunnat undvikas genom exakt ett sånt samtal som du hade med ditt barn. Så ”enkelt” och så enormt viktigt.

    • Rebecka skriver:

      Jag vet! Många gånger har jag varit riktigt, riktigt rasande på alla vuxna runt mig och min bror, och vår mamma också, för att de vägrade se. Men det är svårt för alla. Svårt att veta hur man ska ta upp det osv… Såhär några dagar senare känns det i alla fall som en stor lättnad att ha berättat. Tack för att du läste. xx

  3. alltfinnsredan skriver:

    ❤ ❤ ❤

    Du gjorde rätt Rebecka och nån sa det här ovan. Det farliga är inte det ledsna, det farliga är det som man inte får prata om. Det vet alla vi vuxna barn i terapisoffan.

  4. Så bra att du berättade för dem så tidigt i livet och så tydligt och okomplicerat. Nu blir den tragiska händelsen en bit av er livsväv tillsammans och du visar barnen att i livet finns både mycket svåra saker och många roliga saker- men att man överlever om man tar hjälp av varandra.

  5. P. skriver:

    Känns som att det du gjorde var precis rätt vid rätt tillfälle…tänker att det kanske inte alltid är så att man måste sitta runt köksbordet och samla sig för att kunna berätta så tunga saker, den kan också ske när man är mitt i nåt annat, för barnen är ju mitt i någonting hela tiden på något vis.

    Sen kan jag inte låta bli att le åt fortsättningen med valen….

  6. 4everfine skriver:

    Jag tycker du är alldeles fantastisk. Modigt, klokt och fint att du tog passningen när den kom. Och uttryckte dig så väl.

  7. Manlig sska Piteå skriver:

    Du sådde ett litet frö. När blommorna dina vuxit ut kommer de ha stor nytta av att du berättade så tidigt, även om de inte förstår allt nu. Bra gjort! Kommer bli fint 🙂

  8. Jules skriver:

    Åh, gu va bra! Nu är det min tur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s