Varför vi älskar Beyoncé, extended version

Jag har två döttrar. De springer före mig på trottoaren. De springer för att de kan. De växer upp i en värld som fortfarande kommer att kräva av dem att de ska kunna allt lite bättre än sina kompisar som råkade födas med snopp i stället för snippa, men jag tror inte att de börjat märka det riktigt än, och nu har de bråttom. De springer för att de vill hinna med så mycket av livet som möjligt, och just nu är livet att jaga ekorrar och kolla på ett BMX-gäng som hoppar omkring med sina minihojar på en kuperad cykelbana i en park nära där vi bor. Mina döttrar är nästan utom synhåll. Om jag ropar deras namn kommer de inte att bry sig, så jag ropar som vi brukar:

”Who run the world?”

På ren reflex, utan att vända sig om eller ens sakta ner på stegen, svarar de med en skrikmun:

”GIRLS!”

Beyoncé är inte bara en av världens mest berömda människor. Hon är inte bara en låtskrivarbegåvning av guds nåde, en grym artist och en fantastisk sångerska. Hon är inte bara välgörenhetsentreprenör, prisbelönt skådespelare och framgångsrik bortom det mesta världen vet. Hon är dessutom en modern feminist, en inspiration för kvinnor världen över och en solklar del av mina barns uppfostran.

Vi kommer fram till BMX-banan. De som cyklar har hjälmar med visir och mjukisbyxor på sig, och jag vet inte om mina ungar noterar att det bara är killar som cyklar. Vi kollar en stund. Sedan kommer en ny BMX-åkare sladdande. Hon har pösigast byxor av alla och långa flätor i en tofs piskande på ryggen. Hon hejar knappt på de andra åkarna, men efter bara ett halvt varv på banan är det tydligt att hon kör skiten ur alla. Hon hoppar, vrider sig halva och hela varv med lilla cykeln under sig. Vissa saker hon gör ser helt overkliga ut, som något man bara ser på YouTube.

”Tjejen var bäst”, säger mina döttrar belåtet när vi går därifrån. Och jag tänker på alla gånger jag saknat ”tjejen” i mitt liv. När alla rappare var män, eller när alla fotbollsspelare som någon brydde sig om var män, eller när kvinnliga författare tvingades ta manliga pseudonymer för att bli utgivna. Nu tänker ni på 1800-talet, men det hände även till exempel J.K. Rowling som skrev Harry Potter-böckerna. När jag såg Beyoncés uppträdande från Superbowl började jag gråta. Jag gråter otroligt sällan. Sedan visade jag det för mina döttrar och vi njöt tillsammans, rakt ut. Och jag tänker att jag inte ens vill berätta för dem om ett kvinnohatande samhälle där dyrkandet av en kristen, nybliven småbarnsmamma som sjunger om att det är brudar som sköter världen hör till undantagen.

Ibland får Beyoncé skit så klart. Hon är för slätstruken. Hon är för sexig, för vacker, för ljust svart. Hon har gjort H&M-reklam. Har flera egna parfymer. Hon visar sin nya smala kropp på Instagram. Hon hyllar heterosexuell kärlek, monogami (”Single ladies (put a ring on it)”) och sin man Jay Z för mycket. Och det gamla vanliga då, om att hon är kommersiell och bara använder allt hon har för att skratta hela vägen till banken.

Det finns något att hålla med om där. Hon bryter egentligen inga normer, alls. Hon är råvacker, dansar i skyhöga klackar och sjunger om att sexigt nästan sätta sig ner i knät på 50 Cent. MEN. Sedan ser vi henne uppträda, eller hör henne sjunga om något som sticker lite utanför den ordinarie ramen. Och då spelar inget någon roll längre, för Beyoncés energi, begåvning, röstresurs, låtskatt och kraft är ingenting annat än magisk. Hon trollbinder oss. Påminner om att allt är möjligt, även om det kanske inte ens är det. Hon är en del av min uppfostran, också. Hon ger mig kraft. Hon påminner om att det är göttigt att vara kvinna, trots allt.

Jag frågar runt bland mina vänner som älskar Beyoncé. Varför älskar vi henne så gränslöst, som vi gör? Såhär svarar de:

”Jag vaknar varje dag och tänker på vilken kvinna jag vill vara. Det är en klanderfri kvinna, en kvinna som inte blir bedömd för sina misstag, och då tänker jag alltid på Beyoncé. Hur hon skapar bilden av sig själv, och även om jag förstår att hon är en människa, så väljer hon varje dag att vara en gudinna.”

”Jag älskar henne för att hon får mig att känna mig så jäkla kraftfull. Plus att jag vill kyssa hennes bröst.”

”Hon symboliserar någon sorts drömkvinna för mig. Jag är smart nog att fatta att hon och hennes liv inte är perfekt, men jag gillar att då och då få tro att någon faktiskt kan vara sådär smart/ snygg/ lycklig/ stark/ glad/ självständig/ framgångsrik/ supermamma- allt på en gång. Jag inspireras av att hon verkar jobba svinhårt och har en plan.”

”Jag älskar henne för att hon lyckas vara helt overkligt perfekt men ändå så inkluderande och inspirerande.”

”Har varit kluven till henne mellan varven, som när hon kallade sin turné Mrs Carter Tour, men nu tänker jag mer att hon är kär i sin man och jag behöver inte jiddra om detaljer. Hon är en stark nöjesprofil som är kvinna och det räcker för mig att massa tjejer, med en extra blinkning till svarta tjejer, får inspiration och kraft av det.”

”Jag älskar henne för att hon alltid levererar! Man är i trygga händer med henne. Sådant fullblodsproffs. Och man fattar att hon jobbat så hårt, så hårt, för att få allt så perfekt. För sig själv. För publiken. Det visar på ömsesidig respekt. Hon ger tillbaka! Det känns också som att hon pallar med uppmärksamheten och framgången, så man slipper vara orolig för att se ännu ett talang-Titanic sjunka till botten, som med Whitney Houston, Britney Spears eller Amy Winehouse.”

Och jag håller med om allt. När vi går från BMX-banan sjunger barnen ”Who run the world? (GIRLS!)” och när de blir stora kanske världen har förändrats och det kommer att verka självklart för dem. På vägen hem ser vi tjejen med flätor och mjukisbyxor, hon som körde cykel bäst av alla. Hon käkar en chokladbit medan hon cyklar och mina döttrar vinkar till henne. Hon vinkar tillbaka. Jag frågar ena ungen varför hon älskar Beyoncé, och hon säger: ”För hon är cool.” Det är inte mer komplicerat än så. Den andra säger: ”Jag älskar Beyoncé för att hon är så himla bra. Vet du, jag har testat min nya tandborste nu.”

(en kortad version av denna text har publicerats i Amelia)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s