”Du får fan stanna kvar och leva som alla vi andra”

Hon såg ut som en Lucia. Lång och smal som en lyktstolpe, med blont hår ner till midjan och vita kläder. När hon liksom skred förbi mig i korridoren på en sluten psykiatrisk avdelning, den första jag någonsin besökt, väste hon: ”hora!”. Vi pratade inte mer än så, så jag vet inte vad hon gjorde där. Kanske hade det med de decimeterlånga ärren och de dåligt omplåstrade snitten på hennes bleka underarmar att göra.

Två timmar innan det hade jag fått ett sms från min älskade vän. Jag hade försökt få tag i honom några dagar, jag ville äta lunch och prata om spöken, men hans telefon verkade vara avstängd. Så plötsligt: plong, ett vardagsljud. Med vidrigt innehåll. Han berättade att han att låg inlagd på psyket för att han hoppat från en bro några dagar tidigare. Jag fattade ingenting men kastade mig dit, grinade i lokaltrafiken, blev kallad hora av en Lucia och sedan kom han gående.

Han såg ut precis som vanligt. Lite rosa om kinderna, som om han var generad. Han pysslade med te, jag hade köpt kexchoklad fast jag är glutenallergiker, allt luktade instängt varmt sjukhus, han hade små konstiga innetofflor på fötterna. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag skrev upp Megadeth-citat på små lappar. Sedan skällde jag ut honom. ”Du får inte göra så här, du får inte lämna mig, du får fan stanna kvar och leva som alla vi andra.”

Vi måste prata om hur det känns. Även när det inte är något som passar sig på Facebook. När jag skriver det här har jag ont i svanskotan för jag halkade i gegga häromdagen. Jag önskar att min vän berättat ens hälften så mycket om hur han mådde i själen, som jag gnäller över att jag har ont i röven.

Om det nu skulle visa sig att jag brutit svanskotan, skulle väl ingen säga: ”Men, du som har så många andra kroppsdelar som inte är brutna!” Men att vara deprimerad eller må dåligt på något sätt får fortfarande omgivningen att prata om att rycka upp sig och ”du har ju så mycket att vara glad och stolt över!”. Men det funkar ju inte så. Depression och psykisk ohälsa är tunga grejer. Inget att försöka ”vara stark” igenom, tiga ihjäl eller inte låtsas om. Vi måste kunna prata med varandra, söka hjälp, äta mediciner, gå i terapi. Ta hand om er, ta hand om oss, ta hand om mig. Gör vad som helst, bara vi lever.

(Amelia 14, 2014)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till ”Du får fan stanna kvar och leva som alla vi andra”

  1. Fredrik skriver:

    Fy vad bra du alltid är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s