Being oduglig is not a crime

Sex vuxna och åtta barn, varav en bebis och en med Downs syndrom, har ätit brunch hemma hos oss. Jag har bara ätit och babblat. Känner att jag borde ”hjälpa till mer hemma”. Men när jag börjar plocka in i diskmaskinen kommer min man och en annan man och stoppar mig. ”Vi gör ett ryck här sedan, gå ut i solen med dig.”

Jag vet att de säger så för att de vet att jag fuskar med att skölja av tallrikar, och att det oftast kraschar något glas när jag är i farten. Eller att diskmaskinen inte packas på det mest effektiva sättet. Eller att smöret står kvar ute i friska luften så länge att det blir sås. Jag går iväg, och känner mig oduglig.

Som så ofta. Faktiskt. Jag har aldrig varit den mest praktiska person du känner, men för varje dag som går verkar jag blir mer och mer opraktisk. Är jag dement? Jag glömmer lösenord mellan gångerna jag ska logga in. Ni som läst mina krönikor i Amelia ett tag vet att mina barn vädjar om hämtmat eller ”frukost till middag” varje gång deras pappa är hemifrån. Jag kan stålsätta mig i dagar innan jag på allvar packar igång en tvättmaskin. Vår varmvattenberedare går sönder, ingen kan duscha för vattnet är iskallt, jag gnäller om att jag luktar svett. Under tiden går min man upp och lagar hela skiten genom att kolla på en video på Youtube.

Sedan sätter han någon jävla surdeg, fixar internet, packar om diskmaskinen och gör leopardmönstrad nail art på barnen. Lagar återigen middag till tio personer, rotar fram viktiga papper till min deklaration och bokar flygbiljetter. Jag försöker ”hjälpa till” ibland, sådär som vi tror att machoidiotmän gör, men det blir alltid knas. En svart strumpa i vittvätten, papper som ska skickas någonstans returneras för att jag inte skrivit under dem ordentligt, viktiga räkningar slarvas bort i en av mina högar med ”viktiga papper” som jag aldrig verkar lyckas ta itu med.

Sedan snubblar jag på en gatsten som sticker upp två millimeter och står på näsan, och sedan eldar jag nästan upp mitt eget hår i en helt vanlig ljusstake, och sedan glömmer jag bort en viktig lapp till skolan som var sista dagen igår. Jag tänker att jag också, säkert, någon gång i livet varit det vi kallar ”Duktig Flicka”. Det är bara så länge sedan att jag inte minns hur man gör. Jag borde kanske vilja vara duktigare, men det är så underbart att gå ut i solen och höra klirret från när två andra packar diskmaskinen. Jag kan knappt tejpa längre. Jag försöker intala mig själv att det är okej.

(Amelia 15, 2014)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s