Jag kunde varit din morfar, Yung Lean

Som alla vet är jag djupt förälskad i en minderårig, svensk rappare som heter Yung Lean. Jag har skrivit en hel spökhistoria till hans musik. Jag har hans första konsertaffisch (hemgjord, med Cocilana-flaskor, Pokémonkort och Yung själv iförd en mönstrad damscarf) upptejpad på kylskåpet, inklämd bland gulliga bebisbilder på mina barn. En gång gick jag på ett seminarie på bokmässan bara för att Leans pappa satt i panelen. Den största krisen i mitt äktenskap inträffade när jag trodde att min man kastat bort min Yung Lean-tröja.

I mångas ögon är det inte alldeles comme il faut att som 37-årig kvinna vara kär i en pojke som i princip skulle kunna vara min son. Och mer olämpligt blir det, för jag börjar visa tydliga tecken på att i själva verket vara en sur, 82-årig farbror. Som alltså är kär i Yung Lean. Som inte ens får rösta ännu. Jag skulle inte bara kunna vara hans mamma, jag skulle kunna vara hans morfar.

Det är intressant att lära känna sig själv, eller åtminstone chockerande. Ända sedan mamma tog med mig på Carola Häggqvist i Boråshallen när jag var sju har jag till exempel levt i tron att jag tycker om att gå på konsert. Denna villfarelse har inneburit många spännande erfarenheter. En gång kräktes jag av magkramp och syrebrist efter en Prodigyspelning. Jag har hoppat mig lerig upp till knäna med svettiga, håriga basketkillearmhålor tryckta i ansiktet när ett fulltaligt Wu Tang Clan uppträdde. En gång låg jag med en person bara för att vi upplevt D’Angelo på scen tillsammans, och efter att jag bevittnat Angel Haze i all sin smärta grät jag både av känslor och vad jag trodde var tinnitus.

Så när jag kom till Göteborg och det råkade vara Way out West, inbillade jag mig givetvis att jag ville gå dit. Inga problem, en god svåger ordnade armband och allt och det enda jag behövde göra var att gå till en hotellreception och säga mitt namn. Om man är en person som tycker om att gå på konsert verkar inte det särskilt arbetsamt, eller hur? Men gjorde jag det? I samma stund som jag fattade att jag redan missat Yung Leans spelning hörde jag mig själv säga: ”Men då skiter jag i det här. Jag hatar ju att gå på konserter.” Min bror var med, jag kände mig trygg, jag visste att det var nära till både sjukhus och möjliga ättestupor. Resten av Way out West gick jag på dagsfester där människor som kallar varandra ”geni” på sociala medier drack sponsöl och låtsades att de inte såg varandra, jag klappade en tolv veckor gammal dvärgspets, köpte en svintajt kjol för 60 kronor, fick ett ouijabräde, fotograferade en igelkott i Haga, tvingade en dam i en sminkdisk att utreda exakt vilken nyans det var på läppstiftet som just smält i min väska och myste med Netflix på mitt hotellrum samtidigt som mina njurar skuttade av basen från discot som ungdomarna hade våningen under.

Nu ska jag lägga löständerna i blöt, smörja rullatorn och nicka till framför Hylands hörna. Jag ska aldrig mer gå på konsert. Bara om det är Yung Lean som spelar, och då kommer det vara mycket tydligt att än är det liv i den här gamla skorven, den lilla sura gubben, som är jag.

(Borås Tidning, 140831)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jag kunde varit din morfar, Yung Lean

  1. Sara skriver:

    Han är myndig nu ju! And I love him too 😍… Och jag är 40. Ännu värre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s