Kvinnors vrede

Det slutar med att jag ber min gulliga, älskvärda, alldeles för vänliga vän skriva en lista över människor hon hatar. Och döpa dokumentet till DÖDSLISTAN. Det börjar med att hon berättar att hon känner sig lam. Att hon ägnat nästan hela sitt liv åt att bli omtyckt, vilket inte är något konstigt alls att hon blir. För hon är en smart, cool och dessutom snygg kvinna. Men allt det där har blivit en boja för henne. Behagsjukan. Hon är ungefär i min ålder och hon känner att det är nog nu. Hon vill bli taggigare. Tuffare, hårdare, mer egensinnig kanske. Inte bry sig så mycket om att vara till lags. Så jag ber henne lista alla människor som gjort henne illa eller som hon hatar.

Det är svårt för henne. Jag sätter en deadline men det dröjer nästan två veckor innan hon skickar någon lista. Och då har hon redan ursäktat den med hippiedevisen ”jag vill inte tillfoga universum mer smärta”, och den helt sanna uppfattningen att ”hat kan äta upp en inifrån”, samt fått mig att svära på att jag tillämpar omérta, den italienska maffians kod om att hålla käften. Vilket jag gör. Jag ska inte berätta vilka hon satt upp på sin dödslista, men jag vill uppmana alla kvinnor att göra en likadan.

När man blir arg är det oftast för att man missat bussen med två hundradelar eller att det där dagliga brödet alltid landar med smörsidan mot golvet. Den ilskan brukar gå över ganska snabbt för de flesta av oss. Det mesta i livet handlar om att hålla sig på banan, i skinnet. Inte brusa upp, inte skälla, inte vara för mycket. Förbli sval och värdig och civiliserad. Det är det finaste en människa kan vara. Eller?

Jag menar inte att det är eftersträvansvärt att gå omkring och vråla åt folk och fä, men det finns en sorts raseri och ilska som faktiskt är ett tecken på att något är knas, på riktigt. Och då måste man ta det på allvar. På samma sätt som man måste ta verkliga känslor av hunger på allvar, i stället för att försöka lura den och svälta sig två dagar i veckan, men det är en annan historia.

När man boxas får man inte bli arg på riktigt för då boxas man som en sopa. Men i vanliga livet gäller tvärtom: det blir sopigt om man aldrig tillåter sig själv att bli förbannad, arg eller till och med hata någon. Livet är ingen boxningsmatch, det är en box av massa olika känslor och alla behöver få komma ut och luftas ibland.

(Amelia 16, 2014)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s