”Jag vet att uppgivenheten kommer att gå över.” Gästblogg av Sassa Lee.

Jag är förkrossad. Har inga ord. Bad min vän Sassa om ord, och fick det här:

Det är valdag 2014. Jag känner mig segerviss. Jag tror nämligen att ett feministiskt parti ska komma in i Sveriges Riksdag. Det är snart kväll, och jag ska ut på lokal och kolla på valvakan med mina vänner. Allt känns ganska glatt. Jag tror fortfarande att det ska bli en firarkväll.

”Mamma, måste vi flytta om Sverigedemokraterna vinner valet?”

Min dotter Mika ska snart fylla åtta år. När hon ställer frågan svartnar det för mina ögon. Jag mår plötsligt illa. En ocean av vrede väller fram. Att mitt barn tänker denna tanke, att den ens finns formulerad i hennes medvetande. Håller färgen och svarar henne övertygande att vi flyttar ingenstans, och Sverigedemokraterna inte alls kommer vinna valet.

Strax efteråt nås jag av nyheten att nazister har stormat vallokalen i Kärrtorp, strax söder om Söder. Helt enligt gammelfascistisk tradition har de spridit skräck och varit hotfulla. Ett skrämt folk blir som bekant på sikt ett tystare folk. Mika snappar upp delar av detta, men jag väljer att undanhålla denna händelse för henne.

Vi bor på Södermalm i Stockholm. Här är det, på det hela taget, ganska ekologiskt och glatt, homogent och upplyst. Barnen lär sig solidaritet i skolan, och de pratar mycket om vad som är rättvist, att man måste lyssna för att kunna förstå varann och en massa andra saker som ger en bra värdegrund. Under det senaste året har det dykt upp frågor, om än bekymmersfritt, om vem i vår familj som har brunast skinn. Ibland små redogörelser för vilka på skolan ”som är bruna ungefär som vi”. Jag har lyssnat och känt på frågornas tonfall, funderat på någon eventuell intention med hennes konstateranden. Någon önskan om att jag ska tycka något har jag inte känt. Hittills har jag bara hört hennes små utsagor just som de facto beskrivande. Oladdade. Inga problem, brun eller ej.

Jag grät när rösterna redovisades, när valresultatet visade att 13 % av de som röstat faktiskt lagt sin röst på ett rasistiskt parti. Trodde jag var lite full och känslosam därför, men nej. Jag gråter även idag, i nyktert tillstånd, och det känns fan ännu värre än igår. Jag har försökt hitta ett uns kamplusta, att få fatt i en aldrig så liten gnutta vilja till aktivt motstånd. Har mutat mitt huvud med musik, låtar som brukar dra igång någon sorts ”slå-på-käften”-känsla. Inget funkar. Jag känner mig så oerhört uppgiven idag.

Men jag vet att uppgivenheten kommer att gå över, och jag vet att detta är början till att jag återupptar ett utomparlamentariskt politiskt engagemang. Den vissheten lindrar. Vi ses där ute.

Sassa Lee

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s