Min vän Niko

niko

Jag har en god vän som heter Niko. Vi förstår varandra bättre än de flesta. När han skrattar vet jag att det är kul på riktigt och han är den bästa jag vet på att inse när det är dags att göra high-five. Det är ganska ofta dags för Niko och mig att göra high-five. Och ibland blir han sur eller arg, och då är han tydlig med det. Jag känner mig mycket nära honom trots att han är ett barn och jag ska föreställa vuxen. Hans kramar är de hårdaste, mest ärliga kramar jag någonsin fått tror jag. Niko föddes med Downs syndrom.

På en del av oss syns det att vi har någon sorts svårighet. Någon av oss har svårt att styra sina ben ibland, någon har svårt att styra sitt humör. Någon kanske ramlar, trots att den är proffs på att styra sin rullator eller så får någon panik för att den ser en död groda. Kanske har någon bara svårt att fylla i de fyra sista siffrorna när de ansöker om medlemskap i någon kundklubb.

Ofta när vi pratar om människor med någon sorts synligt funktionshinder, är det som att vi vill kompensera och låtsas att de är Extra Fina Människor. Vi beskriver dem som ”så himla glada jämt” och ”en gudagåva”. Jag tycker inte om att skriva ”dem” om personer som inte är exakt stöpta i det som kallas normalt. Normalt är för töntar. Vem är det, ens? Vem är normal? Jag räcker inte upp handen, gör du? Och i så fall: är du glad över det? PS: du är inte ens normal, ingen är det. Du kan möjligen kalla dig själv ”normalstörd”.

Ibland när jag hänger med Niko håller jag på att bli riktigt otrevlig mot folk. Det börjar koka i huvudet. Jag stör mig på de som glor, och på de som försöker dölja att de stirrar. Det finns de välvilliga leendena, som ändå känns som om de kikar på en gullig pandaunge. Eller de som viskar när de inte tror att jag ser. Jag vet inte om Niko tar notis om det. Vi är kanske upptagna med att göra gängtecken, dansa till Anton Ewald, kolla efter bra pinnar, provsitta gamla kungatronsstolar på någon loppis.

Varken han eller jag är bättre eller mer själfull än någon annan jäkel. Men Niko gör det tydligt för mig att man faktiskt får vara nästan hur som helst, och att det är okej att inte hymla med hur saker känns. Vi är ganska lika allihop, bara störda på olika sätt.

(text publicerad i Amelia)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s