Jag duger inte åt lycka/ Märta Fohlin

Det finns en mycket stark, egen röst i Märta Fohlins debutroman Jag duger inte åt lycka. Genom de tätt, tätt skrivna sidorna är den samma. Det är mycket svårare än det låter, att behålla den. Poetisk, ordrik, vild i associationer och ganska krävande, faktiskt, eftersom den fordrar läsarens obrutna koncentration genom varje liten minsta formulering och det är också svårare än det låter.

Berättarjaget är en ung kvinna i den där transitartade tillvaron som är vardagsmat nu. Ingen får en klocka och blir vuxen när de konfirmerar sig längre. Hon har bagage, bland annat ett dråpligt beskrivet normativt liv med en ”perfekt” relation inkluderat samboskap med en man i ett vackert hem. Hon har flyttat till en större stad efter att ha vuxit upp i en mindre, lantligare, namnlöst allt. Det i sig gör läsningen ännu mer spännande och strapatsrik. Men det största äventyret ligger i jagets ständiga iakttagande blick, och människorna/ kvinnorna hon omger sig med, och att hon trots dem alla är så provocerande, befriande ENSAM.

Det är klubbar, vin, dans, söndagar hemma, tillblivande, relationer i ständig förändring. Bekräftelsebehov, självhat, gemenskap, väderlek, ljus. Återvändanden, drömbilder om framtiden, natur, samtal. Skrivandet är både en fristad, en underbar, hemlig, och en boja.

Jag tycker mycket om Märta Fohlins tonalitet. Den är abstrakt och extremt konkret samtidigt, som att höra någon som blir pigg av att röka weed beskriva världen, och sin tillvaro, och allt annat också, i flera timmar. Det är nästan mer en lång, vacker och smutsig dikt än en roman. Ett skarpt öga för mellanmänskliga relationer och hierarkier, en underbar mikroskopisk medvetenhet kring känslor, situationer och vad de förväntar sig och kräver av oss. Skärpan extra stickig eftersom berättarrösten är så solo. Hon är ensam, mitt bland människor, och det är självvalt. Av nödvändighet.

Samtidigt blir det också lite fällebenet för en ändå stark debut. Drivet framåt är inte helt solklart. Eller, för att vara rak: obefintligt. Man kan förvilla sig i texten ganska lätt: tidshopp, brist på disposition och en poetisk och spretig berättelse gör texten bitvis ganska besvärlig och liksom distanserad- som att den inte vill bli förstådd. Men samtidigt är strömmandet Jag duger inte åt lyckas styrka. Att det bara är att gå in i texten, svepas med och känna.

Jag läser det som en dikt och kan tänka mig att laminera flera meningar per sida.

(text publicerad i Borås Tidning)

Annonser
Det här inlägget postades i texter, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s