I want to be alone

”Hej, jag vill äta en hamburgare.”

”Bord för en?”

”Ja, tack.”

Ibland följs det där replikskiftet av en obekväm tystnad. Stackars kvinna som måste trycka i sig kött med smält ost alldeles… ensam. Tänker jag att de tänker.

Men jag har alltid tyckt om att vara ensam. När jag var liten åkte jag längdskidor runt runt på ängen utanför vårt hus och låtsades att jag var Gunde Svan som svarade på intervjufrågor från en hungrig sportreporter. Eftersom det inte var farligt att vara barn på den tiden, strövade jag ofta ensam i skogarna i Brämhult. Samlade pinnar, fångade fiskar i bäcken, geggade med geggamoja. Jag hade kompisar, men inga problem med att sysselsätta mig själv. I timmar kunde jag sitta i en liten korgstol och iscensätta olika intriger med porslinsdockor och glaskatter som jag fått av mormor och som egentligen bara var till prydnads.

Det är inte så att jag är folkilsk. Jag tycker om folk. Bara i lagom doser. Jag vet inte hur jag ska säga det här riktigt, om någon av mina kompisar läser, men… jag umgås gärna via mail eller sms? En hemlig dröm jag har är att bo ensam i en lägenhet ovanpå den där min familj bor. Dem vill jag ju träffa varje dag, men det skulle vara så härligt att få bajsa i fred ibland, och alltid bestämma exakt när jag vill ta del av oändliga genomgångar av vad som hänt sedan sist i Minecraft eller utsättas för min man som dagligen retar mig för min dialekt och att jag tydligen pratar för mig själv. Jag tycker om att vara i mitt eget huvud. Inte för att det är så himla intressant där egentligen, det är det inte, men avkopplande.

Jag vet många människor som tycker att det är jobbigt att ens ta en kaffe på en hen hand. För att ingen ska tro att de inte har någon att dricka det där stackars kaffet med. När jag äter hamburgermiddag ensam kan det hända att jag noterar att folk noterar att jag är ensam, och att de blir besvärade. ”Bli inte det!” vill jag skrika. ”Testa det själva, någon gång!” Jag sitter hellre ensam i en grotta i hundra år med min hamburgare, än att umgås bara för att umgås.

Ensam är inte stark, absolut inte. Men ganska behagligt emellanåt, och det är inte alls olagligt att skratta åt sina egna skämt.

(Amelia, 17/2014)

Det här inlägget postades i texter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s