This is England- en motvillig utflykt

När jag vaknar på morgonen en dag när jag ska resa någonstans, är min första tanke alltid: ”Herregud, varför ska jag ut och härja igen? Jag vill bara sova lite till. Och det är ju bra här hemma?” Jag kan inte skylla denna impuls enbart på tidiga flygtider. För att vara en person som betraktar sig som hyfsat äventyrlig, är jag nästan parodiskt bekväm. Min dröm är att bli nedsövd i min egen trygga hemmiljö och väckt först när jag är framme dit jag bokat resa (tips till alla entreprenörer där ute!).

Eftersom jag är lärarbarn vet jag dock att man ska ”upptäcka och uppleva saker”. Som barn tvingade mina föräldrar mig och min bror att upptäcka klosterruiner, knastriga hembygdsmuseer, konst och Inlandsbanan. Medan alla andra åkte till fjällen eller Mallorca åkte vi till Hornborgasjön för att titta på trandansen. Eftersom min pappa inte bara var pedagogisk i sin uppfostran utan även hatade att leta efter parkeringsplats åkte vi alltid några veckor innan eller efter själva tranornas grej. Långa blickar i en repig kikare över ett sumpigt fält kliniskt fritt från tranor- det var min barndom och se så det blev.

I London finns allt. På riktigt. Det finns inte en enda anledning att lämna London. Men driven av min nedärvda, tvångsmässiga upptäckarlusta piskar jag ändå ut min familj på engelska landsbygden. ”Nu ska vi uppleva England.” Det är precis som vi tänkt oss det. Böljande gröna fält, massor av vackra växter vi inte vet namnet på, minimala små byar med en pub som heter The Cock. Låga små stenhus, igelkottar och grodor i Beatrix Potter- balettdräkter, fasaner som glor. Smala lilleputtvägar genom gröna trädtunnlar, GPS-anvisningar som säger fel, after noon tea i ett gammalt kloster ombyggt till country club och bröllopshotell. Gud, vad det här är England.

Vi åker till Brighton. Det är sol, vi tillbringar två timmar bland automaterna i den mörka spelhallen på piren, äter fish and chips och sedan är parkeringstiden slut. Allt ser ut som på film. Hem igen över de gröna kullarna. Om det verkligen bor folk här så förstår jag att de mördar varandra lika ofta som i Midsomer. Bestämmer mig för att köpa en oljerock så fort jag kommer tillbaka till London. Kanske en bössa.

På motorvägen hem åker vi under en bro. På bron står ett pensionärspar i varsin elrullstol, kollar ner på trafiken och dricker öl. Den ena av dem röker. Det är också England. Nu kan jag stanna hemma ett tag igen.

10342883_10152775412559747_6059758780564334273_n

(text publicerad i Borås Tidning, 141012)

Det här inlägget postades i texter, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s