Hocus pocus, everybody focus!

Som ni vet älskar jag selfies och jag tycker att det är snålt och löjligt att inte ge komplimanger, ens till främmande på stan och internet. Men att kommentera en annan kvinnas kropp känns ändå lite… jag vet inte. Obra. Kanske för att sådana kommentarer, när jag fått dem, ofta handlat om att jag gått ner lite i vikt. Helvete, vuxna människor kunde säga sånt till mig när jag var tonåring? Det var aldrig kul, det gjorde mig bara mer medveten om att folk glor och bedömer.

Men plötsligt ser jag min Sofias ben sticka fram under en lång, vid kjol hon har. Den har glidit upp lite för vi sitter på en brygga och äter popcorn. Och hennes ben är helt vidunderligt snygga. Bruna, muskliga, stadiga. Jag borde väl inte säga det om en vän, men ordet ”sexiga” far genom mitt huvud. Förlåt, nu ljög jag. Det jag tänker är: ”helvete vad sexiga ben hon har”.

Ibland är vägen mellan min hjärna och min käft olämpligt kort, så jag säger det till henne. Hon slätar ut sin kjol över de där underbara benen och bara: ”Vaaa, sluta.” Sedan berättar hon att hon alltid haft komplex för sina ben. Något om att de är korta och inte tillräckligt spinkiga, något om att hon alltid försöker dölja dem.

För många år sedan lyckades jag klämma en finne, som inte var en finne tyvärr, på min näsvinge. Mitt idoga arbete med denna finne som inte ens var en finne resulterade i en röd prick. Den där röda pricken var under två års tid det enda jag såg i mitt ansikte när jag kollade mig i spegeln. Jag såg inte mina lite väl välplockade ögonbryn, jag såg inte min lilla fina amorbåge, jag såg inte att mina ögon stirrade in i en skärm för att skriva en ännu bättre text.

Häromdagen hittade jag ett foto på mig och min man från en romantisk weekend i Rom. Senast jag såg den var det enda jag kunde se den där röda pricken. Nu ser jag hur unga och gulliga och dumma vi var, vi hade just råkat gå till Peterskyrkan och råkat se gamle påven, vi hade ätit världens bästa risotto till lunch och druckit vin och vi var så kära och hade just köpt 80-tals-solglasögon med flytkuddar på marknaden i Trastevere. Solglasögon värdiga någon prinsessa från Monaco.

Och jag insåg att gud, vad vi stör oss på detaljer, när livet är så mycket roligare än ett par assexiga, knubbiga ben eller en röd prick någonstans i ansiktet. Sådant fruktansvärt slöseri. Vi måste genast sluta.

(Amelia 23, 2014)

Fotnot 1: Rubriken kommer från B&B:s skola. När lektionen ska börja ropar läraren: ”HOCUS POCUS!” och alla barnen svarar: ”EVERYBODY FOCUS!

Fotnot 2: bilden på min RÖDA PRICK PÅ NÄSVINGEN som jag nämner i texten.

IMG_0951.JPG

Det här inlägget postades i texter, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s