Not that kind of girl/ Lena Dunham

Lena Dunham gav oss den epokgörande HBO-serien Girls, där hon själv spelar huvudrollen, om ett gäng brudar i Brooklyn som dricker mycket, badar badkar, är sarkastiskt illroliga så fort de öppnar käften och knatar omkring i illasittande andrahandskläder. Att som Caitlin Moran blurbar på omslaget till hennes tidiga/ första memoarer säga att hon är ”the thing for a generation of girls” är inte att överdriva. Lena Dunham må vara bara 28 år gammal, men har gjort mer, smartare och roligare grejer än många i hennes bransch hinner på en hel karriär. Hennes betydelse för genren är svår att överdriva. Bechdeltestet snurrar som en kompass i magnetfält.

Att det skulle bli en bok av hennes erfarenheter hittills var ganska självklart. På senare år har ”roliga- kvinnor- i- den- amerikanska- TV-branschen- släpper- lite- feministiska- och- politiska- men- mest- sköjiga- böcker- om- sina- egna- liv- innan- de- fyllt- 40”- hyllan i bokhandlarna fyllts på i en ganska tillfredsställande takt. Jag har läst åtminstone Sarah Silvermans The Bedwetter, Tina Feys Bossypants, Mindy Kalings Is everyone hanging out without me och någon mer. Tidigare nämnda Caitlin Morans Konsten att vara kvinna, en sorts brittisk solo-Fittstim dryga decenniet senare, kan också räknas in i genren.

Innan jag börjar läsa tänker jag mig att Not that kind of girl ska vara något liknande. Jag får både rätt och fel. För Dunham är klok, rolig som fan, hon ser det politiska i det privata och givetvis skriver hon som en komisk gud. Jag hoppas verkligen att åtminstone hälften av hennes deadpan-humor och ironi går att behålla i den svenska översättningen som kommer inom kort. Men där många i genren trampar lite vatten emellanåt, liksom fyller ut sidorna, litar för mycket på ren kronologi och upprepar sig, lutar sig Dunham tillbaka mot sin enastående begåvning som berättare. Hon är ung, men jag tror att Lena Dunham hade kunnat skriva minst en läsvärd och underhållande bok om livet redan innan hon slutade med blöjor. Vilken trivial händelse som helst övertriumfar, säg, Sagan om ringen-trilogin, när hon sätter pennan i den. När jag skriver detta har jag precis fikat med en matkonstnär som ”dök in i Dunhams berättande” på ett flygplan. Hon skrattade så mycket bland affärsgubbarna i business class att det rann rödvin ur näsan på henne, ner på hennes vita lammullströja. Att kunna skriva om dåligt sex på det sättet är inte många förunnat.

Det här är helt enkelt en skitrolig bok om att bli vuxen i vår störda värld. Det handlar om sex, relationer, dödsångest, mat och skapande. Dunham är brutal mot alla, mest mot sig själv, och jag uppskattar verkligen hur det där tjusiga ”integritet” lyser med sin frånvaro. Jag tror att det är nödvändigt för att det ska kunna bli så här intressant. Att skriva ”allmängiltigt” om feminism, kvinnoideal och könsroller ger oss som bekant sådana mängder svintråkig, pamflettkränkt text att vi kan fylla Marianergraven och lite till.

Lena Dunham kan konsten att blanda det djupt tragiska och självhatande med en självklarhet som inte i första hand kvinna, utan människa. Jag antar att hon kan betraktas som ett privilegierat, vitt underbarn med en bakgrund som gör att hennes karriär inte alls egentligen kommer som en överraskning. Samtidigt har hon brottats med exakt samma saker som många andra, och att berätta utifrån sig själv utan att vare sig nöta på begrepp som ”offer” eller att ”ta för sig” gör hennes tankar och infall både inspirerande och spännande även för mig som är tio år äldre. Det finns så många färdiga mallar att skriva i som ung, kämpande kvinna. Ibland tycker jag att diskussionen börjar på ett alltför vagt Groundhog Day-plan. Ska vi verkligen nedlåta oss till att prata som om tjejer alltid har ätstörningar och hatar sig själva och vill bleka analen för att de råkat se lite porr på internet? Eller kan vi hålla flera tankar i huvudet samtidigt? Lena Dunham kan.

Jag kan, i min tur, inte låta bli att undra vem som mest bör läsa den här boken. Tjejer och kvinnor kommer att köpa Not that kind of girl till sig själva, till sina döttrar, vänner, mammor. Vi kommer att skratta och ha bokcirklar och tänka efter och känna ”fan, jag är inte ensam ändå”. Den vackra bekännelselitteraturen, från början endast en kvinnlig och därför lite föraktad domän, har varit och är så jävla viktig för många med mig. Sedan blev den cool nog även för manliga författare, men när jag läser Dunham kan jag inte låta bli att fråga mig varför det finns så få böcker i den här genren av unga män? Om ens några, som inte bara är snusförnumstiga och korrekta, opersonliga? Varför skriver inte Ryan Gosling eller Joel Kinnaman varsin Konsten att vara (snygg) man? Äh, det var inget. Men jag tycker att de stackars männen; pojkarna, sönerna, farbröderna och papporna gott kan läsa Not that kind of girl, de också. Dels för att jag är generös. Män och pojkar kan också behöva ha lite roligt någon enda himla gång. Dels för att jag tror att det är nyckeln till att vi ska slippa fler duktiga texter av män som blir feminister först när de får döttrar. Vad Lena Dunham är, är en superbegåvad berättare, producent, regissör, manusförfattare, skribent och skådespelerska. Här, läs.

(text publicerad i Borås Tidning)

PS: och vad dessa helt sjuka kommentarer om att Lena Dunham kollade på sin syrras snippa när de var små beträffar, så vill jag inte ens ta upp det. Men om du vill det, kan jag hänvisa till denna länk: http://www.bustle.com/articles/47513-6-totally-normal-things-young-girls-do-when-theyre-discovering-their-sexuality-that-no-one-ever

Det här inlägget postades i texter, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s