Konsten att skapa en tjej/ Caitlin Moran

Egentligen var det lite märkligt att Caitlin Morans Konsten att vara kvinna blev en sådan hypersuccé även i Sverige. Nog för att den är rolig och skojig och… hypervitsig, men den radikala åsikten att kvinnor är människor (och bitvis lite VÄL grunda/ tramsiga analyser kring städhjälp, porr och klackaskor) tänkte jag kanske ändå redan hade fäste i vad Julian Assange kallar ”the Saudi Arabia of feminism”.

Det råder en utbredd missuppfattning om att svensk feminism saknar humor, men den beror bara på att missuppfattarna uppenbarligen kollat i fel hylla på Bokus eller inte läst en tidning sedan mor fick Nils. Jag behöver väl inte ens nämna namn för er, men trots utbudet av politisk, feministisk humor på den svenska marknaden har brittiska Moran blivit något av Den Roliga Popfeminismens översteprästinna. Med den äran, måste jag säga. Förutom en skarp hjärna, flyhänt penna och sällsynt ordrikedom är hennes främsta vapen en halsbrytande humor.

Varför jag nu ens ska prata om feminism när det gäller en skönlitterär debut. En instinkt, kanske, herregud, vad man håller på. Jag tänker i alla fall undvika att beröra det faktum att historien i denna roman påminner ganska mycket om det jag vet om Caitlin Morans egen bakgrund.

Konsten att skapa en tjej (vi möts igen, oklatschig översättning av boktitel) är Morans första roman. Den handlar om Johanna, en tjock tjej som växer upp i en månghövdad, fattig familj i Wolverhampton. Hennes mamma är deprimerad efter oplanerade tvillingbebisar, hennes pappa är en gravt alkoholiserad, sedan urminnes tider aspirerande rockstjärna som det aldrig kommer att hända för. Johanna ägnar lejonparten av sin vakna tid åt att onanera. Sedan börjar hon skriva musikkritik för en fräck Londontidning, lär sig själv måla personlig eyeliner och hoppar av skolan. Där och då börjar hennes tillblivande som kvinna, eller människa. Hon har liksom alltid vetat att hon är ämnad för något annat än att upprepa sina föräldrars liv.

Det blir dumt om jag skriver att Johanna utforskar gränser och experimenterar inom dåligt leverne, för då tror ni att ni vet vad det här är för bok. Men det vet ni inte. Så jag skriver det ändå, för det är vad som händer, men Johanna är en Riktig Person, inte någon offrig sådan stackars självskadande flickkvinna som vi läst så många ofta platt förutsägbara berättelser om hittills.

Hon lever jävel, helt enkelt, men skriver och tänker och reflekterar också. Genom skriveri, superi, knulleri, lite upplyftande skandaleri och fultjack. Min favoritscen är när hon ligger med en person med enormt stor penis, drabbas av urinvägsinfektion, sätter sig i killens badkar, men vägrar hålla sig från efterfesten med något popband som han drar hem natten efter, så Johanna gör vad jag önskar att varje ung kvinna med urinvägsinfektion ska göra: tar på sig något litet på överkroppen och bjuder in alla i badrummet för att fortsätta röka cigg och dricka sprit.

Till en början får jag nästan panik för att det är så roligt, hurtigt och hejsan, på ett inte alltid njutbart sätt. Mer krampaktigt ROL ROL ROL hela hela tiden. ”Sluta skämta nu, gör vad som helst bara du slutar skoja, tänk på döden!” vill jag skrika. En krönika kan vara oavbrutet svinkul, men i romanform blir det närapå kvävande.

Men på något sätt bryter Moran sig ur sin humor-boja. Det ÄR kul hela tiden, men Johanna blir efter hand en riktig karaktär, med alla lager och komplicerade dubbelheter som hör till en trovärdig person. Inget moraliserande, inget duktigt förebildstjosan, lite knackig dramaturgi ibland och lite plottrigt kanske, men oavbrutet både underhållande och det som ni kallar ”tänkvärt”.

Sedan återstår översättningen. Det måste vara en mardröm att översätta brittisk humor, den är ju så intrikat inbyggd i själva språket att det knappt är möjligt att göra den ens i närheten av rättvisa. Dessutom, eftersom Bonniers inte kan riskera att folk läser på originalspråk innan de hinner ge ut succé-Moran på svenska: ett hastverk. Och förutom det så är det obegripligt hur ett förlag, som ändå gör åt en jävla massa träd, ger ut boksidor som medvetet görs oläsbara genom att man lägger in anmärkningsparenteser i löpande text? Det borde lösts på ett smart sätt. Nu innebär varje referens till någon annan bok (och Johanna läser mycket, så det är rätt många) att svensk titel, översättare och år sprängs in mitt i texten och helt pajar flödet. Herregud, igen, fast på ett trist sätt. Det här är en roman, inte en B-uppsats i sociologi. Men oavsett språk ni väljer: läs om Johanna.

(text publicerad i Borås Tidning, och detta LÅNGT INNAN jag fick uppdraget att intervjua Moran för Damernas Värld, så ni vet, om någon bryr sig om sånt fortfarande mer än jag)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Konsten att skapa en tjej/ Caitlin Moran

  1. Vevve skriver:

    You had me at ”Det råder en utbredd missuppfattning om att svensk feminism saknar humor”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s