Den Konstiga Invandrarmamman

Vi tror att hon är från Schweiz, men det är lite oklart. Hon har två barn i samma skola som oss, och de är bättre än henne på engelska. Hon pratar med ganska rejäl brytning och ibland använder hon helt fel ord, ibland hittar hon inte ens fel ord utan bara stammar och blir tyst.

Hon brukar komma i tid, men det är också det enda hon gör. Aldrig att hon går på föräldramötena om skolmarknaden, eller erbjuder någon klass att komma på studiebesök på hennes jobb. Vi vet faktiskt inte ens vad hon arbetar med, kanske är hon konstnär eller något, för hon har egendomliga kläder och smycken gjorda av gethorn och en gång hade hon blågrönt hår. Kanske går hon på bidrag, en del härikring gör ju det.

I parken efter skolan sitter hon ofta ensam på en bänk och läser bok. Hon ger sina barn frukt och kex, men vi sticker till dem godis och kakor när hon inte ser. Alla andra barn får ju det och hennes blir så himla glada av minsta lilla chokladbit i smyg. Ja, hon verkar lite snobbig med kläder också: hennes barn har svarta kängor istället för glittriga sneakers med sulor som blinkar. Ärligt talat ser de där barnen ut som punkare. Men det är väl en annan stil som gäller i Schweiz.

När vi någon gång pratar med henne verkar hon tycka att det är trevligt, men hon kommer aldrig ihåg vad vi heter eller vilka barn som är vems. Hon tycker till och med om vädret här, haha! Det vidriga, regniga Londonvädret med kyla och rusk. Hon säger alltid att det är kallare i Schweiz, det är nästan som om hon skryter. När man vill ha playdate med hennes barn vill hon planera det flera dagar i förväg, och hon frågar alltid om ens unge är allergisk mot något. Herregud. Hon ställer helt olämpliga frågor, och trots att hon verkar så reserverad ibland vill hon veta allt möjligt.

Den här konstiga invandrarmamman är jag. När jag skriver det här har jag bott i London i ett år men jag fattar fortfarande ingenting. Inga sociala koder, jag förstår inte hur jag ska plocka ut medicin på apoteket men får goda råd av ex-heroinister med tre tänder kvar i käften, ingen accepterar mitt svenska körkort som ID-handling. Jag kan inte mitt eget telefonnummer och jag vet inte vart bussarna går.

Och jag tänker, att jag är sjukt privilegierad som blivit invandrare av fri vilja, i stället för att som så många, tvingas till det av krig, svält och förtryck. Och jag tänker att det vore nyttigt för, säg, Björn ”Sillamackan” Söder att uppleva detsamma.

(Borås Tidning, 141221)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s