Sån är jag, nu får ni ta mig som jag är eller så skiter vi i det

En dålig sak med att bli äldre är att man blir jobbigare och jobbigare för varje år som går. En del skulle kalla det att man förfinar sin smak, eller blir excentrisk, men det är bara andra ord för att vara skitjobbig. Jag vet vad jag gillar och inte nu, jag vet lite grann om vem jag är, och jag är helt säker på att jag inte orkar anpassa mig längre.

Till exempel såhär: Jag tycker om militärgrönt ihop med överstrykningspenne-neongult. Jag tycker inte om rosa. Jag tycker om avokado, men jag måste vara mycket noggrann när jag köper avokado för om den är omogen eller övermogen blir jag rasande. Jag går inte in i politiska diskussioner på Facebook längre. När spröda mansröster sjunger vemodig pop vill jag slå någon. När hesa rappare skriker att de vill slå någon njuter jag. Det tar otroligt mycket av min energi att resa, att förflytta mig liksom, jag kan åma mig i veckor om jag vet att jag ska flyga någonstans. Och jag är inte ens särskilt flygrädd. Om jag inte tycker om en bok efter 50 sidor lägger jag undan den. Jag vet att man måste tvätta håret ibland men jag skjuter gärna upp det tills det bildats en enda stor dreadlock mitt på huvudet bara för att jag tycker att det är så fruktansvärt tråkigt. Jag vill vara mycket med barn som läser böcker. Jag vill inte vara så mycket med folk som tycker att det där med feminism har gått för långt. Mina barn kan tycka att jag är pinsam eller har fula kläder, och det får de gärna tycka. En annan sak jag insett är att livet är alldeles för kort för att äta äcklig mat. (Det är därför jag bara beställer sånt som inte finns på menyn sedan 1999, David.) Oavsett regnmängd har jag hittills aldrig fått med mig ett paraply hem. Sån är jag.

Och jag som alltid har avskytt när folk sagt sådär. ”Sån är jag.” Som om det inte går att ändra sig längre efter en viss ålder. Det gör det! Säkert. Men jag orkar inte, nu får ni ta mig som jag är eller så skiter vi i det. Min kompis blev uppraggad av en jättesöt kille. Hon sa: ”Hur gammal är du?” Han sa: ”Jag är 23.” Hon sa: ”Jag är 37.” Han sa: ”Vem fan bryr sig?” Och då sa hon: ”Inte jag i alla fall.” Jag tror klockan var ungefär fem minuter i tre på natten, på krogen, och att båda hade druckit något glas vin eller fem. Jag tycker ändå att det finns något att lära sig. Sån här är jag. Vem fan bryr sig?

(Amelia 1/ 2015)

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sån är jag, nu får ni ta mig som jag är eller så skiter vi i det

  1. Ellet skriver:

    Jag läste i en bok en gång att när man säger “Sån är jag!” så är det ett försvar för att slippa ändra sig, och visst kan det vara så. För man måste ju faktiskt inte alltid ändra sig. Jag hatar grupplekar, tittar inte på film, jag kallas enveten av min man (den negativa versionen av envis?) och begriper ingenting av fascinationen för att resa så fort man skrapat ihop nog med slantar för att fara i flygplan någonstans. Hittills har jag inte försökt ändra mig och jag kommer nog inte börja nu. Sån är jag! Härligt ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s