Kanske missade jag en själsfrände

Han är inte bara en människa, han är en uppenbarelse. En vacker, brun, tre meter lång man hoppsastegar sig fram på trottoaren längs Bethnal Green Road. Hans hår i perfekta dreadlocks under en röd, lite sliten cowboyhatt med ett rött snöre dinglande under hakan. Han är klädd helt i röda kläder: skjorta med stor krage, uppknäppt lite längre än vad många betraktar som lämpligt på offentlig plats, en väst i samma nyans, utsvängda discobyxor och över alltsammans en rödbrun, pälsfodrad mockarock i vad heter det om man inte får kalla det hallickstil? Runt hans axlar hänger en vinröd, lite bedagad fjäderboa och på fötterna har han svartglittriga Buffalo-platåskor i storlek 45. Han har prickar tatuerade i ansiktet: tre på ena kinden, sju eller kanske fler, på den andra.

Vi hälsar som om vi sett varandra hundra gånger förut. Han liksom flyter över gatstenarna, han luktar så speciellt att min näsa registrerar det på flera meters håll. Patchouli, förstås, och lite stekos och cigarettrök. Hans doft är från en annan tid på dygnet än lunchtimmen. Han är ofattbart påtänd och önskar mig glädjestrålande ett gott nytt år, och ”peace and love, darling, peace and love!”

”Åh, darling, det behöver du inte ens säga. Hela du ÄR fred och kärlek”, vill jag flika in, men det gör jag inte. Han gör en liten dansant snurr i sina höga skor och frågar om jag inte vill följa med och ta en öl. Det finns inget raggigt i hans beteende, inget obehagligt, när han pratar låter det som om han nynnar. Han är på en underbar tripp och livet är härligt och nu vill han ta en öl med någon.

Det som är tråkigt med ögonblick som kan förändra ens liv är att det är så svårt att förutse dem. Både de ögonblick som trasar sönder en bit av ens själ, och de som skulle kunna ge en en vän för livet om man bara vågade tänka utanför den fyrkantiga frysbox där ens trista, icke-spontana, asociala personlighet ligger nedfrusen. De där stunderna går aldrig att planera eller förbereda sig på.

”Jag är ledsen, sir, men jag dricker inte öl”, får jag ur mig. Han gör en beklagande lyftning-av-ögonbryn innan han dansar vidare. Vi bor i en stad där det bor lika många människor som i hela Sverige. Ibland brukar jag tänka på vilka av mina Facebook-vänner jag inte kommer att hinna träffa igen innan vi dör. Den här fantastiska disco-cowboyen kommer jag antagligen aldrig att se igen. Jag kunde ha tagit en cola och fått en vän för livet.

(Borås Tidning, 150201)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s